Fungerar satir egentligen?

Att jag är en hyfsat hängiven köttätare bara en ynka generation från bondgården hindrar mig inte från att fnissa förtjust över Rasmus Fleischers briljanta satiriska replik på ett oupplyst uttalande från en lantbruksnäringens filosofiskt osofistikerade representant. Men det får mig också att fundera över satirens effektivitet som argumentation.

Att låtsas inta sin motståndares position och dra dess förment korkade argument förbi komikens gräns må väcka stor förtjusning hos de egna, men övertygar det någonsin någon? Tveksamt. Kanske kan man provocera till debatt, om man är i underläge, men intar man en överlägsen attityd som i exemplet får man antagligen bara motparten att knyta näven i byxfickan och bli mer oresonlig, även om den för tillfället kan bli tyst i brist på möjliga motargument. Svårigheten i att besvara ett satiriskt angrepp kan i och för sig vara en poäng. Det är svårt att anlägga moteld utan att förstärka det löjets skimmer satiren ger en.

Vill man övertyga, har jag blivit mer och mer övertygad om, är det bäst att uttrycka respekt för motståndarens position, och att rakt, ärligt, pedagogiskt och – ja, faktiskt – ödmjukt, framföra sin egen syn på saken. Att övertyga någon är egentligen alltid ett pedagogiskt problem, för man har ju alltid själv rätt! Om man inte ansåg att man hade rätt skulle man redan ha bytt uppfattning. Det kan man ju göra om man upptäcker att ens position inte håller, men också den tydlighet i resonemanget som krävs för att man ska upptäcka att man behöver ändra sig gynnas av rak och respektfull argumentation.

Därmed inget ont sagt om satiren som litterär genre. Det är ju inte alltid man har som huvudmål att övertyga. Fleischers syfte är till exempel nästan alltid analyserande i långt högre grad än argumenterande, och förmodligen också i detta fall.

Att jag är en hyfsat hängiven köttätare bara en ynka generation från bondgården hindrar mig inte från att fnissa förtjust över Rasmus Fleischers briljanta satiriska replik på ett oupplyst uttalande från en lantbruksnäringens filosofiskt osofistikerade representant. Men det får mig också att fundera över satirens effektivitet som argumentation.

Att låtsas inta sin motståndares position och dra dess förment korkade argument förbi komikens gräns må väcka stor förtjusning hos de egna, men övertygar det någonsin någon? Tveksamt. Kanske kan man provocera till debatt, om man är i underläge, men intar man en överlägsen attityd som i exemplet får man antagligen bara motparten att knyta näven i byxfickan och bli mer oresonlig, även om den för tillfället kan bli tyst i brist på möjliga motargument. Svårigheten i att besvara ett satiriskt angrepp kan i och för sig vara en poäng. Det är svårt att anlägga moteld utan att förstärka det löjets skimmer satiren ger en.

Vill man övertyga, har jag blivit mer och mer övertygad om, är det bäst att uttrycka respekt för motståndarens position, och att rakt, ärligt, pedagogiskt och – ja, faktiskt – ödmjukt, framföra sin egen syn på saken. Att övertyga någon är egentligen alltid ett pedagogiskt problem, för man har ju alltid själv rätt! Om man inte ansåg att man hade rätt skulle man redan ha bytt uppfattning. Det kan man ju göra om man upptäcker att ens position inte håller, men också den tydlighet i resonemanget som krävs för att man ska upptäcka att man behöver ändra sig gynnas av rak och respektfull argumentation.

Därmed inget ont sagt om satiren som litterär genre. Det är ju inte alltid man har som huvudmål att övertyga. Fleischers syfte är till exempel nästan alltid analyserande i långt högre grad än argumenterande, och förmodligen också i detta fall.

Fungerar satir egentligen?

Skol- och annan politik och partiet som inte vill finnas

Alliansen vill att man ska få betyg från årskurs fyra i skolan, och koalitionen från årskurs sju. Jag funderar på vad jag skulle svara om någon frågade mig vilket jag föredrog, men jag har så klart svårt att se att det spelar så stor roll. Jag har varit anhängare av betyg, men numera är jag tveksam, inte bara till dem, utan till vad skolan ska göra över huvud taget.

Skolan har två huvuduppgifter: utbildning och samhällsfostran. Frågan är om den klarar dessa uppgifter. Skolan ser ut som den gör av historiska skäl. För att vi vant oss vid att skolan, ungefär i den form den haft och har, är något som är naturligt att spendera 10–15 år av livet på. Knappast för att man har tänkt efter vilka effekter man vill att skolan idag bör ha, och utformat en institution för att lösa den uppgiften.

Samhället ser idag så fantastiskt annorlunda ut än det gjorde när skolan utformades, och den allra största förändringen har inträffat under de senaste tio åren. I den miljö av sammankopplade människor och maskiner där vi idag redan lever, och framöver kommer att leva i allt högre grad, kan man fråga sig om det verkligen är skolan som vi känner den, eller ens något som alls förtjänar att kallas skola, som lämpligast ger barnen den utbildning och samhällsfostran de behöver för att fungera där ute. Tveksamt.

Så hur ska skolan, eller det som ersätter den, se ut i framtiden? Jag har ingen aning, tyvärr. Och vad som är värre, jag kan inte se att någon annan verkar ha det heller. Man hade kunnat hoppas på visioner från politiskt håll, men nej, den politiska diskussionen handlar om sådant som ifall man ska ha »betyg« från »årskurs fyra« eller »årskurs sju«.

De stora politiska partierna har gått från att ta tillvara mäktiga samhällsgruppers intressen till att bli idélösa röstmaximeringsmaskiner. Partipolitiken är numera en tävling om vem som är bäst på att med taktiska medel skaffa sig röster. Acceptansen för den cynismen har gått så långt att när politiker någon gång vågar låta bli att vara populister och deklarera vad de verkligen anser, då blir de anklagade för att inte »lyssna på vad folk vill«.

Det främsta alternativet till de visionslösa röstfiskarna som gårdagens intressepartier blivit till, det är ett parti som egentligen inte vill finnas. Jag är ingen passionerad tillskyndare av Piratpartiet, det har sina problem, till stor del kanske orsakade av just det faktum att det inte vill finnas. (Det är till exempel inte den bästa förutsättningen för att rekrytera lämpliga människor till att sitta i riksdagen.) Men Piratpartiet behövs, så fruktansvärt mycket.

De vanliga politikerna är duktiga (nåja) på vackra ord, men vad gäller Piratpartiets huvudfrågor – demokratiska fri- och rättigheter på Internet och annorstädes – har politiker i maktställning under de senaste mandatperioderna konsekvent visat att orden bara var ord. Thomas Bodströms polisstatsfasoner har kritiserats från »höger«-håll, men Alliansen ersatte honom med en justitieminister som inte visar annat än öppet förakt för grundläggande rättsliga principer. Visst kan man hävda att piratrörelsen – om det nu är en rörelse (dess motvillige huvudideolog Rasmus Fleischer vill inte kännas vid den beteckningen, och blir f.ö. berättigat ursinnig om någon sätter etiketten Piratpartiet på honom) – inte är lämpad att organiseras som ett politiskt parti. Men det är inte heller Piratpartiets syfte. Det är bara ett av pirathydrans många huvuden, utformat för att tvinga på parlamenten lite vett: lite av det demokratiska patos de forna intressepartierna allt mer visat sig sakna, lite medvetenhet om den samhällsutveckling som demokratiseringen av informationsmedlen innebär.

Om och när Piratpartiet och andra delar av den piratiska hydran lyckats med sin Operation Defrost, som Karl Palmås skriver om i antologin Kunskap Kommunikation Kontroll, och fått igenom ett idémässigt generationsskifte i parlamenten, då kan partiet begravas. Få kommer att sörja.

Alliansen vill att man ska få betyg från årskurs fyra i skolan, och koalitionen från årskurs sju. Jag funderar på vad jag skulle svara om någon frågade mig vilket jag föredrog, men jag har så klart svårt att se att det spelar så stor roll. Jag har varit anhängare av betyg, men numera är jag tveksam, inte bara till dem, utan till vad skolan ska göra över huvud taget.

Skolan har två huvuduppgifter: utbildning och samhällsfostran. Frågan är om den klarar dessa uppgifter. Skolan ser ut som den gör av historiska skäl. För att vi vant oss vid att skolan, ungefär i den form den haft och har, är något som är naturligt att spendera 10–15 år av livet på. Knappast för att man har tänkt efter vilka effekter man vill att skolan idag bör ha, och utformat en institution för att lösa den uppgiften.

Samhället ser idag så fantastiskt annorlunda ut än det gjorde när skolan utformades, och den allra största förändringen har inträffat under de senaste tio åren. I den miljö av sammankopplade människor och maskiner där vi idag redan lever, och framöver kommer att leva i allt högre grad, kan man fråga sig om det verkligen är skolan som vi känner den, eller ens något som alls förtjänar att kallas skola, som lämpligast ger barnen den utbildning och samhällsfostran de behöver för att fungera där ute. Tveksamt.

Så hur ska skolan, eller det som ersätter den, se ut i framtiden? Jag har ingen aning, tyvärr. Och vad som är värre, jag kan inte se att någon annan verkar ha det heller. Man hade kunnat hoppas på visioner från politiskt håll, men nej, den politiska diskussionen handlar om sådant som ifall man ska ha »betyg« från »årskurs fyra« eller »årskurs sju«.

De stora politiska partierna har gått från att ta tillvara mäktiga samhällsgruppers intressen till att bli idélösa röstmaximeringsmaskiner. Partipolitiken är numera en tävling om vem som är bäst på att med taktiska medel skaffa sig röster. Acceptansen för den cynismen har gått så långt att när politiker någon gång vågar låta bli att vara populister och deklarera vad de verkligen anser, då blir de anklagade för att inte »lyssna på vad folk vill«.

Det främsta alternativet till de visionslösa röstfiskarna som gårdagens intressepartier blivit till, det är ett parti som egentligen inte vill finnas. Jag är ingen passionerad tillskyndare av Piratpartiet, det har sina problem, till stor del kanske orsakade av just det faktum att det inte vill finnas. (Det är till exempel inte den bästa förutsättningen för att rekrytera lämpliga människor till att sitta i riksdagen.) Men Piratpartiet behövs, så fruktansvärt mycket.

De vanliga politikerna är duktiga (nåja) på vackra ord, men vad gäller Piratpartiets huvudfrågor – demokratiska fri- och rättigheter på Internet och annorstädes – har politiker i maktställning under de senaste mandatperioderna konsekvent visat att orden bara var ord. Thomas Bodströms polisstatsfasoner har kritiserats från »höger«-håll, men Alliansen ersatte honom med en justitieminister som inte visar annat än öppet förakt för grundläggande rättsliga principer. Visst kan man hävda att piratrörelsen – om det nu är en rörelse (dess motvillige huvudideolog Rasmus Fleischer vill inte kännas vid den beteckningen, och blir f.ö. berättigat ursinnig om någon sätter etiketten Piratpartiet på honom) – inte är lämpad att organiseras som ett politiskt parti. Men det är inte heller Piratpartiets syfte. Det är bara ett av pirathydrans många huvuden, utformat för att tvinga på parlamenten lite vett: lite av det demokratiska patos de forna intressepartierna allt mer visat sig sakna, lite medvetenhet om den samhällsutveckling som demokratiseringen av informationsmedlen innebär.

Om och när Piratpartiet och andra delar av den piratiska hydran lyckats med sin Operation Defrost, som Karl Palmås skriver om i antologin Kunskap Kommunikation Kontroll, och fått igenom ett idémässigt generationsskifte i parlamenten, då kan partiet begravas. Få kommer att sörja.

Skol- och annan politik och partiet som inte vill finnas

Den hotade yttrandefriheten

Det talas en del om yttrandefrihet just nu. Mycket handlar om överfallen mot Lars Vilks, trots att Vilks yttrandefrihet verkligen inte är hotad. Yttrandefrihet är nämligen någonting som gäller i förhållande till makten, till etablissemanget, och även om det finns de i maktens kretsar som mumlar lite om Vilks tveksamma agenda och islamofobiska tendenser, så ifrågasätter ingen hans rätt att skända profeten Muhammed i sin konst.

Det hindrar inte att det finns de som tar tillfället i akt att slå in öppna dörrar genom att ropa ut sitt försvar för »yttrandefriheten«. Göran Hägglund har till exempel kritiserat Lars Ohly för att inte förbehållslöst ta ställning för Vilks och utbrista (enligt Expressen) i en rörande deklaration om att det »aldrig någonsin [får] förekomma en reservation när det handlar om yttrandefrihet och tryckfrihet.«

Nå, om hägglund lugnar ner sig lite erinrar han sig kanske att Sveriges yttrandefrihetsgrundlag faktiskt innehåller en hel del reservationer, och det är ingenting som Hägglund är känd för att kritisera.

Den minst kontroversiella inskränkningen är förmodligen den som gäller förtal. Det är förbjudet att snacka skit om någon så att man orsakar skada, åtminstone om man inte kan visa att man har goda skäl.

Mer problematiskt är begreppet hets mot folkgrupp. Det kan tyckas som en naturlig generalisering av förtal att det också är förbjudet att snacka skit om exempelvis en etnisk grupp. Problemet är att det inte bara har inverkan på tvister mellan personer, utan också förbjuder att man uttrycker vissa ganska utbredda politiska uppfattningar. Visserligen uppfattningar som vi fina upplysta människor finner avskyvärda och irrationella, och som rentav är antidemokratiska. Lagen kan alltså försvaras med att den bevakar demokratiska värden.

Men då biter man sig rejält i svansen. I en demokrati ska samtalet vara öppet. Människor av alla åsikter ska få komma till tals. Värnar man demokratin genom att förbjuda att vissa åsikter uttrycks avskaffar man istället en liten del av demokratin. Man blir själv en agent för antidemokratiska krafter.

Den mekanismen är för övrigt väldigt vanlig i dagens politik. I försvar mot terrorism eller organiserad brottslighet, som sägs hota demokratin (men också brott mot upphovsrättslagen, som sällan påstås hota demokratin), avskaffar man en del av den demokrati man säger sig försvara.

Det är svårt att tro något annat än att syftet med lagen mot hets mot folkgrupp faktiskt är just att makthavarna med juridikens hjälp vill utesluta vissa politiska rörelser från det offentliga samtalet. Det är inte förenligt med demokratiska värderingar.

Vilks yttrandefrihet är alltså inte hotad, men han är inte den enda islamofoba token som just nu är på tapeten för skändelse av islam med bilder av profeten Muhammed. Skånepartiets Carl P. Herslow har visat bilder av en naken Muhammed med nioårig hustru. För det åtalas han för hets mot folkgrupp.

Vad är då skillnaden mellan Vilks och Herslow som gör att den ene hyllas som en hjälte av etablissemanget medan ingen vill ta i den andra med tång? En är att Vilks är en intellektuell som passar in i bilden av den chict provokativa konstnären, och Herslow representant för en folklig främlingsfientlig rörelse. Vilks är harmlös från de flesta makthavares synpunkt, medan Herslow kan vara en politisk motståndare. (Faktum är att han var avgörande för den kortlivade borgerliga majoriteten i Malmö vid valet 1985.)

En annan viktig skillnad är att Herslows provokation är omedelbart avskyvärd för de flesta, medan Vilks är listigt kodad så att bara muslimer uppfattar den. Hundar är i vår dominerande kultur mestadels någonting gulligt, och genom att dessutom kalla motivet rondellhund har Vilks, för oss som ser det så, ytterligare tydliggjort att det handlar om en satirisk lustighet. För många muslimer symboliserar däremot hunden det mest avskyvärda, och att likna någon vid en hund är en djup förolämpning.

Att etablissemanget står upp för att försvara den ena provokationen, men fördömer och åtalar den andra, det inger mig starkt obehag. Båda provokationerna förtjänar i själva verket att fördömas, samtidigt som yttrandefriheten borde säkra bådas okränkbara rätt att uttryckas.

Det talas en del om yttrandefrihet just nu. Mycket handlar om överfallen mot Lars Vilks, trots att Vilks yttrandefrihet verkligen inte är hotad. Yttrandefrihet är nämligen någonting som gäller i förhållande till makten, till etablissemanget, och även om det finns de i maktens kretsar som mumlar lite om Vilks tveksamma agenda och islamofobiska tendenser, så ifrågasätter ingen hans rätt att skända profeten Muhammed i sin konst.

Det hindrar inte att det finns de som tar tillfället i akt att slå in öppna dörrar genom att ropa ut sitt försvar för »yttrandefriheten«. Göran Hägglund har till exempel kritiserat Lars Ohly för att inte förbehållslöst ta ställning för Vilks och utbrista (enligt Expressen) i en rörande deklaration om att det »aldrig någonsin [får] förekomma en reservation när det handlar om yttrandefrihet och tryckfrihet.«

Nå, om hägglund lugnar ner sig lite erinrar han sig kanske att Sveriges yttrandefrihetsgrundlag faktiskt innehåller en hel del reservationer, och det är ingenting som Hägglund är känd för att kritisera.

Den minst kontroversiella inskränkningen är förmodligen den som gäller förtal. Det är förbjudet att snacka skit om någon så att man orsakar skada, åtminstone om man inte kan visa att man har goda skäl.

Mer problematiskt är begreppet hets mot folkgrupp. Det kan tyckas som en naturlig generalisering av förtal att det också är förbjudet att snacka skit om exempelvis en etnisk grupp. Problemet är att det inte bara har inverkan på tvister mellan personer, utan också förbjuder att man uttrycker vissa ganska utbredda politiska uppfattningar. Visserligen uppfattningar som vi fina upplysta människor finner avskyvärda och irrationella, och som rentav är antidemokratiska. Lagen kan alltså försvaras med att den bevakar demokratiska värden.

Men då biter man sig rejält i svansen. I en demokrati ska samtalet vara öppet. Människor av alla åsikter ska få komma till tals. Värnar man demokratin genom att förbjuda att vissa åsikter uttrycks avskaffar man istället en liten del av demokratin. Man blir själv en agent för antidemokratiska krafter.

Den mekanismen är för övrigt väldigt vanlig i dagens politik. I försvar mot terrorism eller organiserad brottslighet, som sägs hota demokratin (men också brott mot upphovsrättslagen, som sällan påstås hota demokratin), avskaffar man en del av den demokrati man säger sig försvara.

Det är svårt att tro något annat än att syftet med lagen mot hets mot folkgrupp faktiskt är just att makthavarna med juridikens hjälp vill utesluta vissa politiska rörelser från det offentliga samtalet. Det är inte förenligt med demokratiska värderingar.

Vilks yttrandefrihet är alltså inte hotad, men han är inte den enda islamofoba token som just nu är på tapeten för skändelse av islam med bilder av profeten Muhammed. Skånepartiets Carl P. Herslow har visat bilder av en naken Muhammed med nioårig hustru. För det åtalas han för hets mot folkgrupp.

Vad är då skillnaden mellan Vilks och Herslow som gör att den ene hyllas som en hjälte av etablissemanget medan ingen vill ta i den andra med tång? En är att Vilks är en intellektuell som passar in i bilden av den chict provokativa konstnären, och Herslow representant för en folklig främlingsfientlig rörelse. Vilks är harmlös från de flesta makthavares synpunkt, medan Herslow kan vara en politisk motståndare. (Faktum är att han var avgörande för den kortlivade borgerliga majoriteten i Malmö vid valet 1985.)

En annan viktig skillnad är att Herslows provokation är omedelbart avskyvärd för de flesta, medan Vilks är listigt kodad så att bara muslimer uppfattar den. Hundar är i vår dominerande kultur mestadels någonting gulligt, och genom att dessutom kalla motivet rondellhund har Vilks, för oss som ser det så, ytterligare tydliggjort att det handlar om en satirisk lustighet. För många muslimer symboliserar däremot hunden det mest avskyvärda, och att likna någon vid en hund är en djup förolämpning.

Att etablissemanget står upp för att försvara den ena provokationen, men fördömer och åtalar den andra, det inger mig starkt obehag. Båda provokationerna förtjänar i själva verket att fördömas, samtidigt som yttrandefriheten borde säkra bådas okränkbara rätt att uttryckas.

Den hotade yttrandefriheten

En liten glimt av världen utanför mitt nervsystem

Mobil- och därmed Internetlös på tåget läste jag Metro. Niclas Wahlgren är visst aktuell igen av någon anledning. Tydligen har han gift sig med en annan »kändis«, men det stod inte vad hon var känd för. Och så finns det en popartist som heter Lady Gaga som har bitchig image och utmanande klädstil och är väldigt populär. Vilken sorts musik hon sysslar med specificerades inte närmare. That's it, you're up to date.

Det hela fördjupar min misstanke om att vi i själva verket lever i en lätt distorderad version av det tidiga 1980-talet. Alltså perioden just innan Framtiden började.

En annan reflektion är att medan mitt nervsystem blir allt mer integrerat med Nätet, och jag därmed får allt bättre koll inom områden som intresserar mig, så tappar jag samtidigt allt mer kontakten med vad Folk intresserar sig för.

Mobil- och därmed Internetlös på tåget läste jag Metro. Niclas Wahlgren är visst aktuell igen av någon anledning. Tydligen har han gift sig med en annan »kändis«, men det stod inte vad hon var känd för. Och så finns det en popartist som heter Lady Gaga som har bitchig image och utmanande klädstil och är väldigt populär. Vilken sorts musik hon sysslar med specificerades inte närmare. That's it, you're up to date.

Det hela fördjupar min misstanke om att vi i själva verket lever i en lätt distorderad version av det tidiga 1980-talet. Alltså perioden just innan Framtiden började.

En annan reflektion är att medan mitt nervsystem blir allt mer integrerat med Nätet, och jag därmed får allt bättre koll inom områden som intresserar mig, så tappar jag samtidigt allt mer kontakten med vad Folk intresserar sig för.

En liten glimt av världen utanför mitt nervsystem

Oljedroppens intelligens

Ifall det beteende en oljedroppe uppvisar när den tack vare surhetsskillnader i den omgivande vätskan framgångsrikt hittar igenom en labyrint ska betraktas som »intelligens« eller inte kan tyckas vara en trivial semantisk fråga. Men det ställer en del intressanta frågor på sin spets. Exempelvis tycker jag att filosofen Andy Clarks kommentar till försvar för oljedroppens intelligens sätter fingret på någonting viktigt, vare sig man håller med eller inte:

The mere fact that it's just physical stuff doing what it does can't be a strike against the droplets. Whatever intelligence is, it can't be intelligent all the way down. It's just dumb stuff at the bottom.

Om man tycker att detta är självklart sant, att intelligent liv är uppbyggt av någonting som, i princip, på den allra mest basala nivån, måste vara reducerbart till »korkat« material (som jag gör, även om jag aldrig lyckats formulera det så tydligt för mig själv), eller om man är ovillig att acceptera det – vill kräva att det måste finnas någonting ogripbart magiskt bakom begrepp som liv, intelligens och medvetande – det är kanske den springande punkten där materialisten skiljs från dualisten.

Foto av Travis Truman, some rights reserved.

Ifall det beteende en oljedroppe uppvisar när den tack vare surhetsskillnader i den omgivande vätskan framgångsrikt hittar igenom en labyrint ska betraktas som »intelligens« eller inte kan tyckas vara en trivial semantisk fråga. Men det ställer en del intressanta frågor på sin spets. Exempelvis tycker jag att filosofen Andy Clarks kommentar till försvar för oljedroppens intelligens sätter fingret på någonting viktigt, vare sig man håller med eller inte:

The mere fact that it's just physical stuff doing what it does can't be a strike against the droplets. Whatever intelligence is, it can't be intelligent all the way down. It's just dumb stuff at the bottom.

Om man tycker att detta är självklart sant, att intelligent liv är uppbyggt av någonting som, i princip, på den allra mest basala nivån, måste vara reducerbart till »korkat« material (som jag gör, även om jag aldrig lyckats formulera det så tydligt för mig själv), eller om man är ovillig att acceptera det – vill kräva att det måste finnas någonting ogripbart magiskt bakom begrepp som liv, intelligens och medvetande – det är kanske den springande punkten där materialisten skiljs från dualisten.

Foto av Travis Truman, some rights reserved.

Oljedroppens intelligens