Slarvas öppen e-förvaltning bort av duperade politiker?

Uppdatering: Ministermötet jag skriver om nedan är förbi, och tack och lov verkar det som att våra farhågor inte besannades just den här gången. Men det mesta av de bekymmersamma förhållanden jag beskriver i inlägget kvarstår.

Mats Odell har kommit till Malmö för ministermöte om e-förvaltning, och i söndagens Sydsvenskan (hittar tyvärr inte artikeln på webben) talar han entusiastiskt om rivna murar och revolution med teknikens hjälp. Samtidigt kan vi läsa i ett pressmeddelande från FFII Sverige om ett läckt dokument som får en att undra i vilken omfattning det ministrarna beslutar om i själva verket kommer att innebära resta murar.

Jag är rädd att inte många utom de närmast sörjande förstod avslöjandet som ligger bakom pressmeddelandet, och det är en grupp som blir alltmer sorgsen och resignerad över det håll utvecklingen går.

Informationstekniken styr allt fler delar av våra liv, men inte många lagstiftare och jurister förstår dess grundläggande begrepp. Då menar jag inte att de skulle behöva hänga med i elektroniksnack om kretsar och ettor och nollor (att säga att digital information handlar om ettor och nollor är egentligen lika upplysande som att säga att text handlar om färgerna svart och vitt); nej, det som behövs är förståelse för högnivåbegreppen som man faktiskt beslutar om, som exempelvis vad som är maskin, vad som är program och vad som är format eller protokoll.

Jag misstänker att den förkrossande majoriteten av de som dagligen använder datorprogram har en ytterst vag aning om vad ett program egentligen är. Jag har ibland stort besvär att förklara vad egentligen gör i mitt programmeraryrke för släktingar och vänner, även för intelligenta personer som är ytterst bildade inom de flesta områden. Den här förståelseluckan är ett växande problem, eftersom den utnyttjas av mäktiga ekonomiska intressenter till att lobba igenom lagstiftning och praxis som förefaller helt bisarr för praktiskt taget alla tekniskt insatta.

Jag vet förstås inte exakt vad som har hänt i European Interoperability Framework när man släppt igenom formuleringar som öppnar för att slutna standarder i offentlig verksamhet, men vad jag vet är att Microsoft och andra med intresse att förhindra fri konkurrens inom programvarumrådet oavbrutet gör allt de kan för att påverka i den riktningen.

Jag misstänker också att begreppsförvirring om program och format bidrar. »Öppna standarder« nämns ofta i samma andetag som »öppen källkod«, och även om båda dessa är bra saker, och till stor del förordas av samma grupper, kan det vara förödande att de blandas samman, vilket de uppenbarligen gör om man ska tro vad Patrik »paf« Fältström skrivit om det (och det ska man).

Att programmen man använder görs läsbara för alla, och att alla tillåts att sprida förbättrade versioner av dem, har goda effekter för samhället (som de som använder termen »fri programvara« framhåller) och för den tekniska utvecklingen (vilket betonas av dem som föredrar termen »open source«), men att sträva efter detta är inte ur alla ekonomiska synvinklar helt självklart.

Att däremot förespråka slutna standarder, för hur program ska passas ihop, kan däremot bara syfta till att skapa monopolställning för enskilda företag, vars effekter blir självklart skadliga både för ekonomisk (för alla utom den som får monopolställning) och teknisk utveckling.

För att slippa gå in på tekniska förklaringar, låt oss ta en analogi från ett annat område: Kontorsmateriel såsom papper, pärmar, plastfickor etc. följer ett begränsat antal standarder. En standard specificerar vissa specifika pappersstorlekar (A4, A5, …), motsvarande kuvertstorlekar, avståndet mellan hålen man gör för att sätta in papper i pärmar osv. Vem som helst kan tillverka papper och prylar som följer standarden, och man kan köpa saker från vilken tillverkare som helst, förvissad om att de kommer att passa ihop med produkter från andra tillverkare. Detta är en öppen standard.

Tänk nu istället att pappersstorlekarna och det andra vore specificerade av ett visst företag, och hölls hemliga för alla andra. Vidare hade endast detta företag makten att ändra måtten när som helst.

Det är kanske inte helt lätt att föreställa sig för pappersmått, eftersom det är lätt att idka »reverse engineering« genom att mäta upp de färdiga pappren. I princip kan man också göra motsvarande med programvara, men det är inte lika lätt eftersom formaten som gör att programvara passar ihop är mycket mer komplexa, och programmens beteende kan ligga dold inuti maskinkod som är svår att tolka (förutsatt att programmen inte har »öppen källkod«), och det är dessutom inte ens alltid självklart tillåtet enligt lag att försöka tolka vad program gör. Programvaruföretagen kan åberopa immaterialrättslig lagstiftning för att förhindra att andra skapar program som fungerar tillsammans med deras. Det förekommer till och med att företag anses äga delar av en standard (Microsofts OOXML-format myglades trots alla protester igenom som en internationell standard.)

Att man binder sig till en sluten standard i offentlig förvaltning innebär i praktiken ett beslut om att ett visst företag ska få rätt att skattebelägga den offentliga verksamheten. Ett företag som lyckats få igenom detta har garanterad inkomst för lång tid framöver utan att behöva utveckla eller utvecklas alls. Det är förståeligt att företag ägnar sig åt att försöka skaffa sig sådan ställning, och när de väl fått den använder vilka metoder som helst för att behålla den.

Men att politiker och offentliga tjänstemän godtar slutna standarder som ram för sin verksamhet måste innebära att de är antingen mutade eller missledda.

Uppdatering: Ministermötet jag skriver om nedan är förbi, och tack och lov verkar det som att våra farhågor inte besannades just den här gången. Men det mesta av de bekymmersamma förhållanden jag beskriver i inlägget kvarstår.

Mats Odell har kommit till Malmö för ministermöte om e-förvaltning, och i söndagens Sydsvenskan (hittar tyvärr inte artikeln på webben) talar han entusiastiskt om rivna murar och revolution med teknikens hjälp. Samtidigt kan vi läsa i ett pressmeddelande från FFII Sverige om ett läckt dokument som får en att undra i vilken omfattning det ministrarna beslutar om i själva verket kommer att innebära resta murar.

Jag är rädd att inte många utom de närmast sörjande förstod avslöjandet som ligger bakom pressmeddelandet, och det är en grupp som blir alltmer sorgsen och resignerad över det håll utvecklingen går.

Informationstekniken styr allt fler delar av våra liv, men inte många lagstiftare och jurister förstår dess grundläggande begrepp. Då menar jag inte att de skulle behöva hänga med i elektroniksnack om kretsar och ettor och nollor (att säga att digital information handlar om ettor och nollor är egentligen lika upplysande som att säga att text handlar om färgerna svart och vitt); nej, det som behövs är förståelse för högnivåbegreppen som man faktiskt beslutar om, som exempelvis vad som är maskin, vad som är program och vad som är format eller protokoll.

Jag misstänker att den förkrossande majoriteten av de som dagligen använder datorprogram har en ytterst vag aning om vad ett program egentligen är. Jag har ibland stort besvär att förklara vad egentligen gör i mitt programmeraryrke för släktingar och vänner, även för intelligenta personer som är ytterst bildade inom de flesta områden. Den här förståelseluckan är ett växande problem, eftersom den utnyttjas av mäktiga ekonomiska intressenter till att lobba igenom lagstiftning och praxis som förefaller helt bisarr för praktiskt taget alla tekniskt insatta.

Jag vet förstås inte exakt vad som har hänt i European Interoperability Framework när man släppt igenom formuleringar som öppnar för att slutna standarder i offentlig verksamhet, men vad jag vet är att Microsoft och andra med intresse att förhindra fri konkurrens inom programvarumrådet oavbrutet gör allt de kan för att påverka i den riktningen.

Jag misstänker också att begreppsförvirring om program och format bidrar. »Öppna standarder« nämns ofta i samma andetag som »öppen källkod«, och även om båda dessa är bra saker, och till stor del förordas av samma grupper, kan det vara förödande att de blandas samman, vilket de uppenbarligen gör om man ska tro vad Patrik »paf« Fältström skrivit om det (och det ska man).

Att programmen man använder görs läsbara för alla, och att alla tillåts att sprida förbättrade versioner av dem, har goda effekter för samhället (som de som använder termen »fri programvara« framhåller) och för den tekniska utvecklingen (vilket betonas av dem som föredrar termen »open source«), men att sträva efter detta är inte ur alla ekonomiska synvinklar helt självklart.

Att däremot förespråka slutna standarder, för hur program ska passas ihop, kan däremot bara syfta till att skapa monopolställning för enskilda företag, vars effekter blir självklart skadliga både för ekonomisk (för alla utom den som får monopolställning) och teknisk utveckling.

För att slippa gå in på tekniska förklaringar, låt oss ta en analogi från ett annat område: Kontorsmateriel såsom papper, pärmar, plastfickor etc. följer ett begränsat antal standarder. En standard specificerar vissa specifika pappersstorlekar (A4, A5, …), motsvarande kuvertstorlekar, avståndet mellan hålen man gör för att sätta in papper i pärmar osv. Vem som helst kan tillverka papper och prylar som följer standarden, och man kan köpa saker från vilken tillverkare som helst, förvissad om att de kommer att passa ihop med produkter från andra tillverkare. Detta är en öppen standard.

Tänk nu istället att pappersstorlekarna och det andra vore specificerade av ett visst företag, och hölls hemliga för alla andra. Vidare hade endast detta företag makten att ändra måtten när som helst.

Det är kanske inte helt lätt att föreställa sig för pappersmått, eftersom det är lätt att idka »reverse engineering« genom att mäta upp de färdiga pappren. I princip kan man också göra motsvarande med programvara, men det är inte lika lätt eftersom formaten som gör att programvara passar ihop är mycket mer komplexa, och programmens beteende kan ligga dold inuti maskinkod som är svår att tolka (förutsatt att programmen inte har »öppen källkod«), och det är dessutom inte ens alltid självklart tillåtet enligt lag att försöka tolka vad program gör. Programvaruföretagen kan åberopa immaterialrättslig lagstiftning för att förhindra att andra skapar program som fungerar tillsammans med deras. Det förekommer till och med att företag anses äga delar av en standard (Microsofts OOXML-format myglades trots alla protester igenom som en internationell standard.)

Att man binder sig till en sluten standard i offentlig förvaltning innebär i praktiken ett beslut om att ett visst företag ska få rätt att skattebelägga den offentliga verksamheten. Ett företag som lyckats få igenom detta har garanterad inkomst för lång tid framöver utan att behöva utveckla eller utvecklas alls. Det är förståeligt att företag ägnar sig åt att försöka skaffa sig sådan ställning, och när de väl fått den använder vilka metoder som helst för att behålla den.

Men att politiker och offentliga tjänstemän godtar slutna standarder som ram för sin verksamhet måste innebära att de är antingen mutade eller missledda.

Slarvas öppen e-förvaltning bort av duperade politiker?

Teori i konspiration och vetenskap

»Var finns egentligen bevisen för den heliocentriska världsbilden?« frågar Johan Lundberg i den bisarra kommentartråden till hans eget blogginlägg (och på Twitter, där jag först uppmärksammade det). »Den info som jag själv kunnat spåra upp på nätet finner jag faktiskt inte helt tillförlitlig.«

Detta är retorisk sarkasm. Lundberg är inte egentligen ute efter heliocentrismen utan raljerar över hur konspirationsteoretiker resonerar. Jag återkommer till konspirationsteorierna nedan, men jag börjar med den del av Lundberg ironiska uttalande som han antagligen är minst intresserad av att prata om, nämligen fysikaliska teorier och de eventuella bevisen för dem.

När man hävdar att Kepler uppfann gravitationen brukar man få reaktionen »Du menar att han upptäckte den! Du menar inte att saker inte föll till marken före Kepler, bara att man inte visste varför.« Men vet man det nu då? Beror det på gravitationen? Vad är gravitationen i så fall? Ett naturfenomen som gör att föremål med massa dras mot varandra. Jaha, då vet vi. Eller? Varför är det en bättre förklaring än att saker helt enkelt faller nedåt?

Det är det i själva verket inte alls, inte för tyngdkraften. Det finns inte ens en vedertagen teori för vad en kraft egentligen är för något. Keplers, och i hans fotspår Newtons, innovationer bestod i en matematisk modell för att beräkna hur kroppar rör sig i förhållande till varandra. Kepler och Newton var mest intresserade av himlakroppars rörelser, men samma modell kan användas för att beräkna hur mindre föremål nära jordens yta dras mot dess centrum. Däri ligger uppfinningen: en beräkningsmetod för att ganska exakt kunna förutsäga en liten del av framtiden, på ett sätt som är utom räckhåll för den mänskliga intuitionen.

Detsamma kan sägas om alla vetenskapliga teorier, inklusive den heliocentriska världsbilden. Den är idag tätt sammanbunden med gravitationen, men gravitationsbegreppet var alltså ännu inte uppfunnet när Copernicus och tidigare heliocentriker förde fram sina teorier. Alla är de med våra dagars ögon krångliga ad hoc-konstruktioner, och alla är sedan länge övergivna.

Det är sällan det finns några bevis för en vetenskaplig teori. Teorin är en arbetshypotes som man utgår ifrån tills man, eventuellt, hittar en bättre. Vetenskapsmän gör gott i att inte alltför emfatiskt hävda att deras teorier är sanna (även om man naturligtvis kallar dem så i dagligt tal). En god teori är en som med hög precision kan förutsäga utfallet av experiment, och alltså som sagt därmed kan användas för att förutsäga framtiden. Som är så enkel som möjligt, enligt principen Ockhams rakkniv. Och som slutligen, om möjligt, har ett starkt förklaringsvärde.

Det är det som gör vetenskapen unik och enastående: den är okänslig för om man tror på den eller inte, och bevis är inte särskilt relevanta. Styrkan i en teori är dess användbarhet, inte dess sanningshalt – vad nu sanning egentligen ska betyda.

Förklaringsvärdet i en teori ska inte heller överbetonas. Vad innebär en förklaring? En beskrivning som ger en intuitiv känsla av förståelse kanske man skulle kunna säga, men vad innebär då det? Förståelse är ett psykologiskt fenomen vars inre natur är föga känd. Ett synnerligen bräckligt kriterium för en bra teori. Visst, det är trevligt när man kan känna att en teori träffar rätt, och låter en »se« hur saker i naturen hänger samman. Darwins utvecklingslära är ett typexempel på det. Men det finns också lysande teorier utan reellt förklaringsvärde – gravitationen till exempel.

Konspirationsteorierna som Johan Lundberg ondgör sig över kan också bäst förstås som psykologiska fenomen. Någonting i människans (eller åtminstone många människors) sätt att tänka gör det svårt att acceptera att förklaringen till någonting stort och omvälvande kan vara så enkelt som det verkar vid första anblicken. Jag vet exempelvis bara ett enda politiskt mord där jag aldrig hört någon teori om att det måste ligga något annat bakom, nämligen mordet på Gustav III. Det förklaras av att den officiella förklaringen i detta fall är att det var en konspiration, iscensatt av mäktiga män som agerade i kulisserna.

Jag ger inte mycket för Lundbergs teori om »pajasarna från sanningsrörelsen […] som åskådningsexempel på Internets skadliga effekter: hur Internet gör det möjligt för människor med de mest bisarra läggningar och idéer att alltid hitta ett par själsfränder som får dem att känna sig som delaktiga i fullkomligt normala gemenskaper.« Vad är det som är så skadligt med detta? Blir en pajas farlig av att känna sig som en del av en gemenskap?

Konspirationsteorierna drivs inte av Internet utan, som sagt, av naturliga psykologiska reaktioner. Teorierna har alltid funnits, och folk har inte behövt Internet för att utarbeta intrikata alternativförklaringar om mordet på Kennedy eller avfärda förintelsen som propaganda från den världs- och samhällsklassomspännande judiska konspirationen. Om förintelseförnekandet har ökat så finns det andra faktorer som förklarar det bättre, exempelvis att förekomsten av överlevande ögonvittnen har minskat, och att antijudiska stämningar i allmänhet har förstärkts genom staten Israels övergrepp i den judiska etnicitetens namn.

Jag kan inte heller, som Johan Lundberg tycks göra, önska tillbaka den auktoritära statstelevisionen med sitt filter mot det som inte föll etablissemanget i smaken – däribland stolliga konspirationsteoretiker. Jag tror inte ett ögonblick på att det var bättre förr med det rationella tänkandet i ämnen som lockar till konspirationsteorier. (En gymnasielärares uppskattning av vad hennes elever antagligen tror är inte mycket till belägg.) Det nya är att det folkliga tänkandet har blivit synligt, dels genom att det kan sprida sig själv på nätet, och dels genom att en förändrad medielogik gör att det släpps fram även i monolitiska medier. Det tycker jag bara är bra.

»Var finns egentligen bevisen för den heliocentriska världsbilden?« frågar Johan Lundberg i den bisarra kommentartråden till hans eget blogginlägg (och på Twitter, där jag först uppmärksammade det). »Den info som jag själv kunnat spåra upp på nätet finner jag faktiskt inte helt tillförlitlig.«

Detta är retorisk sarkasm. Lundberg är inte egentligen ute efter heliocentrismen utan raljerar över hur konspirationsteoretiker resonerar. Jag återkommer till konspirationsteorierna nedan, men jag börjar med den del av Lundberg ironiska uttalande som han antagligen är minst intresserad av att prata om, nämligen fysikaliska teorier och de eventuella bevisen för dem.

När man hävdar att Kepler uppfann gravitationen brukar man få reaktionen »Du menar att han upptäckte den! Du menar inte att saker inte föll till marken före Kepler, bara att man inte visste varför.« Men vet man det nu då? Beror det på gravitationen? Vad är gravitationen i så fall? Ett naturfenomen som gör att föremål med massa dras mot varandra. Jaha, då vet vi. Eller? Varför är det en bättre förklaring än att saker helt enkelt faller nedåt?

Det är det i själva verket inte alls, inte för tyngdkraften. Det finns inte ens en vedertagen teori för vad en kraft egentligen är för något. Keplers, och i hans fotspår Newtons, innovationer bestod i en matematisk modell för att beräkna hur kroppar rör sig i förhållande till varandra. Kepler och Newton var mest intresserade av himlakroppars rörelser, men samma modell kan användas för att beräkna hur mindre föremål nära jordens yta dras mot dess centrum. Däri ligger uppfinningen: en beräkningsmetod för att ganska exakt kunna förutsäga en liten del av framtiden, på ett sätt som är utom räckhåll för den mänskliga intuitionen.

Detsamma kan sägas om alla vetenskapliga teorier, inklusive den heliocentriska världsbilden. Den är idag tätt sammanbunden med gravitationen, men gravitationsbegreppet var alltså ännu inte uppfunnet när Copernicus och tidigare heliocentriker förde fram sina teorier. Alla är de med våra dagars ögon krångliga ad hoc-konstruktioner, och alla är sedan länge övergivna.

Det är sällan det finns några bevis för en vetenskaplig teori. Teorin är en arbetshypotes som man utgår ifrån tills man, eventuellt, hittar en bättre. Vetenskapsmän gör gott i att inte alltför emfatiskt hävda att deras teorier är sanna (även om man naturligtvis kallar dem så i dagligt tal). En god teori är en som med hög precision kan förutsäga utfallet av experiment, och alltså som sagt därmed kan användas för att förutsäga framtiden. Som är så enkel som möjligt, enligt principen Ockhams rakkniv. Och som slutligen, om möjligt, har ett starkt förklaringsvärde.

Det är det som gör vetenskapen unik och enastående: den är okänslig för om man tror på den eller inte, och bevis är inte särskilt relevanta. Styrkan i en teori är dess användbarhet, inte dess sanningshalt – vad nu sanning egentligen ska betyda.

Förklaringsvärdet i en teori ska inte heller överbetonas. Vad innebär en förklaring? En beskrivning som ger en intuitiv känsla av förståelse kanske man skulle kunna säga, men vad innebär då det? Förståelse är ett psykologiskt fenomen vars inre natur är föga känd. Ett synnerligen bräckligt kriterium för en bra teori. Visst, det är trevligt när man kan känna att en teori träffar rätt, och låter en »se« hur saker i naturen hänger samman. Darwins utvecklingslära är ett typexempel på det. Men det finns också lysande teorier utan reellt förklaringsvärde – gravitationen till exempel.

Konspirationsteorierna som Johan Lundberg ondgör sig över kan också bäst förstås som psykologiska fenomen. Någonting i människans (eller åtminstone många människors) sätt att tänka gör det svårt att acceptera att förklaringen till någonting stort och omvälvande kan vara så enkelt som det verkar vid första anblicken. Jag vet exempelvis bara ett enda politiskt mord där jag aldrig hört någon teori om att det måste ligga något annat bakom, nämligen mordet på Gustav III. Det förklaras av att den officiella förklaringen i detta fall är att det var en konspiration, iscensatt av mäktiga män som agerade i kulisserna.

Jag ger inte mycket för Lundbergs teori om »pajasarna från sanningsrörelsen […] som åskådningsexempel på Internets skadliga effekter: hur Internet gör det möjligt för människor med de mest bisarra läggningar och idéer att alltid hitta ett par själsfränder som får dem att känna sig som delaktiga i fullkomligt normala gemenskaper.« Vad är det som är så skadligt med detta? Blir en pajas farlig av att känna sig som en del av en gemenskap?

Konspirationsteorierna drivs inte av Internet utan, som sagt, av naturliga psykologiska reaktioner. Teorierna har alltid funnits, och folk har inte behövt Internet för att utarbeta intrikata alternativförklaringar om mordet på Kennedy eller avfärda förintelsen som propaganda från den världs- och samhällsklassomspännande judiska konspirationen. Om förintelseförnekandet har ökat så finns det andra faktorer som förklarar det bättre, exempelvis att förekomsten av överlevande ögonvittnen har minskat, och att antijudiska stämningar i allmänhet har förstärkts genom staten Israels övergrepp i den judiska etnicitetens namn.

Jag kan inte heller, som Johan Lundberg tycks göra, önska tillbaka den auktoritära statstelevisionen med sitt filter mot det som inte föll etablissemanget i smaken – däribland stolliga konspirationsteoretiker. Jag tror inte ett ögonblick på att det var bättre förr med det rationella tänkandet i ämnen som lockar till konspirationsteorier. (En gymnasielärares uppskattning av vad hennes elever antagligen tror är inte mycket till belägg.) Det nya är att det folkliga tänkandet har blivit synligt, dels genom att det kan sprida sig själv på nätet, och dels genom att en förändrad medielogik gör att det släpps fram även i monolitiska medier. Det tycker jag bara är bra.

Teori i konspiration och vetenskap

Undergångsscenarier

En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi det inte.¹ Jag är väl dum och cynisk, men jag tycker att jag har överlevt för många undergångsscenarier för att oroa mig för »klimathotet«, eller dödsbringande influensor för den delen, eller kollapsande dollarkurs.

När jag var barn var det ingen fara att att civilisationen snart skulle raseras av miljökatastrofer och kärnvapenkrig – det var ett faktum. (Dessutom var klimatforskningen helt på det klara med den dystra prognosen att vi var på väg mot en ny istid.) Sedan kom AIDS för att döda oss alla, paradoxalt nog samtidigt som överbefolkningen skulle ge upphov till krig och miljökatastrofer. Vad kom sedan? Jag har tappat räkningen.

Jag tvivlar inte på att dagens klimatforskare har en poäng i att gaserna vi släpper lös i atmosfären påverkar klimatet. Jag kan till och med tänka mig att det kan vara rimligt att försöka göra någonting åt det. Den dag det finns någorlunda konsensus om åtgärder för att ändra vår syndigt förbrännande livsstil till något som inte påverkar klimatet lika mycket har jag inga direkta planer på något annat än att marschera i takt och bidra med min del. Vi lär dock aldrig komma ifrån det obekväma faktum att vi som varmblodiga djur oupphörligen måste förinta andra organismer bara för att upprätthålla vår metabolism.

Jag är övertygad om att klimathotet kunnat växa sig så starkt i människors medvetande därför att det passar så perfekt in på den urgamla myten om att människorna ska straffas för sitt syndiga leverne. Därför handlar också den politiska diskussionen nästan bara om koldioxid, trots signaler från vetenskapen om att metangas är en mer akut faktor. Metanutsläppen har inte samma lyx- och modernitetsstämpel, förbundna som de är med jordbrukssamhällets i mer »naturliga« teknologi.

Dessutom ter sig klimathotet nästan som lite löjligt för den som är uppvuxen med betydligt mer mer dramatiska undergångsprofetior. I jämförelse med framtidsvisionen att vi alla skulle sluta våra korta liv som vildar bland radioaktiva ruiner – en möjlighet som jag för mycket länge sedan förlikat mig med – är översvämningar och orkaner inte mycket att komma med.

Det var nog när de postapokalyptiska dystopierna i början av 1980-talet började bli något mindre depressiva, speciellt i filmen Mad Max 2 (med exporttiteln The Road Warrior eftersom knappast någon utanför Australien hört talas om den första Mad Max-filmen), som jag för första gången fick ett sätt att bearbeta katastrofhotet och göra det till någonting mer hanterligt. En stenhård desillusionerad Mel Gibson som förlorat allt har lärt sig leva igen i ödelagda landskapet. Ensam drar han omkring på ökenvägarna i ett par hundra knyck, i ständig kamp med andra överlevare om de återstående dropparna bensin. Där fick jag och mina generationskamrater ett sätt att tänka att det nog ändå kunde finnas ett liv efter katastrofen. Visserligen hårt och brutalt, men i alla fall möjligt att leva.

Som barn fick jag flera gånger undervisning i »ekologi« av lärare och friluftstomtar. Det gick ut på att naturen var ordnad i ett kretslopp till alltings bästa, där varje kryp hade sin väluttänkta nytta. Men det fanns en mörk svulst i naturens vackra organism. En orm i det Linnéansk-kristna paradiset. En enda art som inte gjorde någon nytta. Människan. Lärdomen man ville inpränta i oss var att vi människor måste lära oss att inte synas, att inte påverka naturen mer än vad som var absolut nödvändigt.

Nu kan jag skratta åt den där ekologiska myten, men som alla myter talar den till någonting djupt inne i oss och är svår att känslomässigt helt göra sig av med.

Hos mig fick den förvisso inte så mycket effekten av att göra mig till motståndare mot »miljöförstöring« och önska mig tillbaka till naturen – jag har aldrig kunnat tänka mig att leva i naturen, eller ens på landet. Vad den snarare fick mig att önska var att utplåna den smitta som jag som människa var dömd att vara en del av. Eller, om det nu inte gick att med kirurgisk precision avlägsna bara människan, varför inte förinta allt levande och låta den renade naturen börja om från början? (Se där, det påminner ju inte så lite om Noaks ark-berättelsen. Myterna finns inom oss.) Den tanken gav väl också den totala krigs- eller miljöapokalypsen ett försonande drag av rening och befrielse.

Under naturromantikernas naivt människohatande ekologimyt ligger, precis som under mycket av den moderna miljöaktivismen, den judisk-kristna föreställningen om den förlovade jorden. Där är människan skapelsens krona med uppdrag att som Guds företrädare styra och ställa.

Utifrån ett nutida vetenskapligt synsätt är den idén närmast rörande i sin självöverskattande subjektivitet. I alla andras ögon än, eventuellt, sina egna, framstår människan med all sin teknologi som lika »naturlig« som vilken parasitisk mask som helst. Vi är inte planetens herrar med uppgift att hålla oss i bakgrunden och bevaka den känsliga balansen. (Att naturen någonsin varit i »balans« är för övrigt likaledes ett romantiserande påhitt.) Vi är en del av naturen, och vi påverkar den, precis som alla andra.

Oron för mänsklighetens utplånande drivs dessutom på av den kollektiva västerländska skräcken för åldrande och död, förbunden med kristendomens krampaktiga löfte om evigt liv. Själv känner jag ingen önskan om evigt liv, eller tacksamhet för min existens. Min inställning ligger närmare österländska religioners bild av livet som ett lidande som det slutliga målet är att för evigt avlägsna sig från.

Jag läste för några år sedan en artikel i New Scientist om en utvärdering av vad som skulle hända med jorden om alla människor plötsligt försvann. Slutsatsen var att det inte skulle hända så mycket. Spåren av vår art och dess teknologi skulle utplånas ganska snabbt; såren skulle helas. Om utomjordiska besökare skulle komma hit bara 100 000 år senare skulle de ha svårt att över huvud taget märka att en avancerad civilisation hade levt här. För mig är det en trösterik tanke.

1 Jag brukar tillskriva detta citat Kristina Lugn eftersom jag hört det i en av hennes pjäser (troligtvis Nattvandrarna), men jag är osäker på om det ursprungligen kommer från henne eller om det är ett folkligt uttryck hon plockat upp. Skulle uppskatta en kommentar från någon som vet.

En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi det inte.¹ Jag är väl dum och cynisk, men jag tycker att jag har överlevt för många undergångsscenarier för att oroa mig för »klimathotet«, eller dödsbringande influensor för den delen, eller kollapsande dollarkurs.

När jag var barn var det ingen fara att att civilisationen snart skulle raseras av miljökatastrofer och kärnvapenkrig – det var ett faktum. (Dessutom var klimatforskningen helt på det klara med den dystra prognosen att vi var på väg mot en ny istid.) Sedan kom AIDS för att döda oss alla, paradoxalt nog samtidigt som överbefolkningen skulle ge upphov till krig och miljökatastrofer. Vad kom sedan? Jag har tappat räkningen.

Jag tvivlar inte på att dagens klimatforskare har en poäng i att gaserna vi släpper lös i atmosfären påverkar klimatet. Jag kan till och med tänka mig att det kan vara rimligt att försöka göra någonting åt det. Den dag det finns någorlunda konsensus om åtgärder för att ändra vår syndigt förbrännande livsstil till något som inte påverkar klimatet lika mycket har jag inga direkta planer på något annat än att marschera i takt och bidra med min del. Vi lär dock aldrig komma ifrån det obekväma faktum att vi som varmblodiga djur oupphörligen måste förinta andra organismer bara för att upprätthålla vår metabolism.

Jag är övertygad om att klimathotet kunnat växa sig så starkt i människors medvetande därför att det passar så perfekt in på den urgamla myten om att människorna ska straffas för sitt syndiga leverne. Därför handlar också den politiska diskussionen nästan bara om koldioxid, trots signaler från vetenskapen om att metangas är en mer akut faktor. Metanutsläppen har inte samma lyx- och modernitetsstämpel, förbundna som de är med jordbrukssamhällets i mer »naturliga« teknologi.

Dessutom ter sig klimathotet nästan som lite löjligt för den som är uppvuxen med betydligt mer mer dramatiska undergångsprofetior. I jämförelse med framtidsvisionen att vi alla skulle sluta våra korta liv som vildar bland radioaktiva ruiner – en möjlighet som jag för mycket länge sedan förlikat mig med – är översvämningar och orkaner inte mycket att komma med.

Det var nog när de postapokalyptiska dystopierna i början av 1980-talet började bli något mindre depressiva, speciellt i filmen Mad Max 2 (med exporttiteln The Road Warrior eftersom knappast någon utanför Australien hört talas om den första Mad Max-filmen), som jag för första gången fick ett sätt att bearbeta katastrofhotet och göra det till någonting mer hanterligt. En stenhård desillusionerad Mel Gibson som förlorat allt har lärt sig leva igen i ödelagda landskapet. Ensam drar han omkring på ökenvägarna i ett par hundra knyck, i ständig kamp med andra överlevare om de återstående dropparna bensin. Där fick jag och mina generationskamrater ett sätt att tänka att det nog ändå kunde finnas ett liv efter katastrofen. Visserligen hårt och brutalt, men i alla fall möjligt att leva.

Som barn fick jag flera gånger undervisning i »ekologi« av lärare och friluftstomtar. Det gick ut på att naturen var ordnad i ett kretslopp till alltings bästa, där varje kryp hade sin väluttänkta nytta. Men det fanns en mörk svulst i naturens vackra organism. En orm i det Linnéansk-kristna paradiset. En enda art som inte gjorde någon nytta. Människan. Lärdomen man ville inpränta i oss var att vi människor måste lära oss att inte synas, att inte påverka naturen mer än vad som var absolut nödvändigt.

Nu kan jag skratta åt den där ekologiska myten, men som alla myter talar den till någonting djupt inne i oss och är svår att känslomässigt helt göra sig av med.

Hos mig fick den förvisso inte så mycket effekten av att göra mig till motståndare mot »miljöförstöring« och önska mig tillbaka till naturen – jag har aldrig kunnat tänka mig att leva i naturen, eller ens på landet. Vad den snarare fick mig att önska var att utplåna den smitta som jag som människa var dömd att vara en del av. Eller, om det nu inte gick att med kirurgisk precision avlägsna bara människan, varför inte förinta allt levande och låta den renade naturen börja om från början? (Se där, det påminner ju inte så lite om Noaks ark-berättelsen. Myterna finns inom oss.) Den tanken gav väl också den totala krigs- eller miljöapokalypsen ett försonande drag av rening och befrielse.

Under naturromantikernas naivt människohatande ekologimyt ligger, precis som under mycket av den moderna miljöaktivismen, den judisk-kristna föreställningen om den förlovade jorden. Där är människan skapelsens krona med uppdrag att som Guds företrädare styra och ställa.

Utifrån ett nutida vetenskapligt synsätt är den idén närmast rörande i sin självöverskattande subjektivitet. I alla andras ögon än, eventuellt, sina egna, framstår människan med all sin teknologi som lika »naturlig« som vilken parasitisk mask som helst. Vi är inte planetens herrar med uppgift att hålla oss i bakgrunden och bevaka den känsliga balansen. (Att naturen någonsin varit i »balans« är för övrigt likaledes ett romantiserande påhitt.) Vi är en del av naturen, och vi påverkar den, precis som alla andra.

Oron för mänsklighetens utplånande drivs dessutom på av den kollektiva västerländska skräcken för åldrande och död, förbunden med kristendomens krampaktiga löfte om evigt liv. Själv känner jag ingen önskan om evigt liv, eller tacksamhet för min existens. Min inställning ligger närmare österländska religioners bild av livet som ett lidande som det slutliga målet är att för evigt avlägsna sig från.

Jag läste för några år sedan en artikel i New Scientist om en utvärdering av vad som skulle hända med jorden om alla människor plötsligt försvann. Slutsatsen var att det inte skulle hända så mycket. Spåren av vår art och dess teknologi skulle utplånas ganska snabbt; såren skulle helas. Om utomjordiska besökare skulle komma hit bara 100 000 år senare skulle de ha svårt att över huvud taget märka att en avancerad civilisation hade levt här. För mig är det en trösterik tanke.

1 Jag brukar tillskriva detta citat Kristina Lugn eftersom jag hört det i en av hennes pjäser (troligtvis Nattvandrarna), men jag är osäker på om det ursprungligen kommer från henne eller om det är ett folkligt uttryck hon plockat upp. Skulle uppskatta en kommentar från någon som vet.

Undergångsscenarier

Dennetts dravel

Jag drar mig för att sätta tänderna i längre texter av skribenter vars åsikter och insikter jag uppfattar som väldigt lika mina egna. Visst kan det vara stimulerande att få bekräftelse av att en framstående person håller med en, och nyttigt att läsa mer träffsäkra formuleringar av sina åsikter än man själv skulle kunna åstadkomma, men samtidigt tycker jag att det både är slöseri med tid och ganska tråkigt att läsa det man själv redan tänker.

Jag blev styrkt i den uppfattningen av att pressa mig igenom Daniel Dennetts Sweet Dreams. Dennett är en filosof i naturvetenskapens gränsmarker som jag tyckt verka insiktsfull och välformulerad, för att inte nämna sympatisk. Boken i fråga handlar om mänskligt medvetande, vilket är hans specialområde framför andra. Jag är inte helt säker på att jag valde rätt bok. Kanske borde jag ha börjat med bästsäljaren Consciousness Explained från 1991, men baksidestexten gav mig intrycket att Sweet Dreams skulle ge en uppdaterad och förbättrad redogörelse för samma tankar – och 1991 ligger ju trots allt ganska långt tillbaka i dessa frågor.

Kanske borde jag ha tagit allvarligare på undertiteln på framsidan, Philosophical Obstacles to a Science of Consciousness, ty en av sakerna jag tyckte var tröttsamma med denna samling essäer, ursprungligen publicerade mellan 2000 och 2003, är att de går ut mindre på att förklara Dennetts egen teori, som inte får någon noggrann redogörelse, än på att angripa mer eller mindre stolliga motståndare till själva idén med en vetenskaplig teori för medvetandet.

Jag vet inte – det kan också vara så att Dennetts teori inte är vad jag skulle kalla en teori, utan mer en samling lösa tankar. Han låter ständigt som att han inleder med att motivera och förklara varför vi faktiskt bör kunna förklara medvetandet, och man väntar på att åtminstone en skiss av själva förklaringen ska följa, men jag tycker aldrig att den riktigt gör det. Argumentationen stannar på metanivå. (En del av detta kan i och för sig också vara förorsakat av formatet: essäsamlingen. Den består av ursprungligen fristående texter som var och en börjar från noll.)

Jag fick hur som helst veta en hel del om filosofisk diskussion genom att läsa boken, och fick många fyndiga formuleringar, men min uppfattning om det mänskliga medvetandets natur tillförde den absolut ingenting. Det betyder förvisso inte nödvändigtvis att boken var tunn på sådant material. Det kan vara ett symptom på att jag redan från början hade ungefär samma uppfattning som Dennett, och det var ju precis vad jag också trodde.

En annan av mina uppfattningar som styrkts av boken är den om hur filosofer resonerar och diskuterar. Den grundlade när jag läste några fristående kurser i teoretisk filosofi i Lund för sådär 15 år sedan. Det var mycket intressant och givande, och jag slogs av hur nära filosoferna låg de naturvetare jag själv identifierade mig med, i sättet att resonera och angripa problem. Den stora skillnaden var att filosoferna var fruktansvärt mycket slarvigare, särskilt vad gällde definitioner och randvillkor.

Som naturvetare börjar man med att identifiera, avgränsa och abstrahera det problem man vill arbeta med, identifiera vilka viktiga begrepp som ingår och ge så tydliga och enkla definitioner som möjligt av dem. Därefter kan man börja logiskt resonera eller experimentera för att komma fram till hypoteser, vilka man till slut kan pröva, genom att kontrollera hur väl de förutsäger resultaten av experiment eller resonemang som grundar sig på nya data. Åtminstone är det så processen idealiskt ska fungera.

Filosofer tycks däremot ofta skippa den inledande specifikations- och definitionsfasen och börja resonera direkt om begrepp från naturligt språk, som om det vore självklart vad de betydde. Därav kan de komma fram till meningslösheter som det klassiska »jag tänker, alltså finns jag«, utan att ha specificerat vad något av de ingående begreppen (jag, tankar, existens) egentligen ska betyda.

Förvisso förkastas väl den där Descartes-formuleringen av de flesta moderna filosofer, men Dennett gör sig skyldig till exakt samma sak när han publicerar en hel bok om medvetande utan att någonstans däri definiera vad han menar med medvetande. Han verkar ta för självklart vad det betyder, men det är åtminstone inte självklart för mig. Jag kan tänka mig att acceptera en hel rad olika definitioner. Medicinskt finns det antagligen någon sorts vedertagen definition som gör att man kan säga att man förlorar medvetandet vid exempelvis ett hårt slag i huvudet, men det verkar inte vara det begreppet Dennett och hans meningsmotståndare träter om. Mer någonting som drar åt vad det innebär att vara människa. De verkar inte ens hålla fast vid en betydelse utan lägger in själva betydelsen av begreppet i diskussionen om huruvida begreppet går att förklara. En diskussion på så flyktig grund kan knappast leda fram till någon värdefull slutsats.

Dennetts »teori« för medvetandet tycks rentav mer handla om att ge argument som skulle kunna användas för att föredra en viss specifikation av vilket fenomen man bör beteckna med ordet medvetande (men exakt vilket är inte lätt att urskilja) än om att förklara fenomenet i sig.

Meningsmotståndarna som Dennett spenderar stor del av texten på att angripa (till min frustration – det är inte fantastiskt intressant att läsa välformulerade argument mot uppfattningar som man för sitt liv inte skulle kunna tänka sig att inta, och som dessutom till stor del förefaller luddiga förbi obegriplighetens gräns) tycks emellertid framföra ännu mindre av substans (om man antar att Dennetts redogörelser är rättvisa, vilket man kanske i och för sig inte borde göra). De av motståndarnas argument Dennett återger eller citerar handlar knappast om innehållet i hans teori (vilket det nu eventuellt är), utan är främst angrepp på själva idén att det skulle kunna finnas en sådan teori. Motståndarna kan alltså betecknas som mystiker, ovilliga att ge avkall på tryggheten i medvetandets (vad det nu ska betyda) inneboende obegriplighet.

De återgivna antiteoretiska argumenten berör i huvudsak två saker: zombier och qualia. Tyvärr vet jag inte vilket svenskt ord som är lämpligt som översättning av qualia, vilket kanske bidrar till att jag inte helt och hållet greppar invändningarna som handlar om dem. Men jag tror också att det bidrar att dessa invändningar faktiskt inte är helt och hållet gripbara. Det verkar inte finnas någon vedertagen definition av vad qualia betyder – Dennett argumenterar emot flera alternativa betydelser.

Zombieargumentet tror jag dock att jag har förstått. Det går ut på att man håller för troligt att det skulle kunna finnas en varelse (en zombie) som agerar helt automatiskt, som en maskin, utan medvetande, men som ändå är omöjlig att skilja från en människa (Zombier i filosofin är alltså något helt annat än zombier på film.) Om ni inte stött på zombieargumentet förut tycker ni förmodligen att det låter ganska rimligt. Men det beror i så fall med största sannolikhet på att ni inte förstått dimensionen av vad de som använder argumentet egentligen menar. Ni tolkar det som någonting som skulle kunna vara rimligt – en ganska naturlig reaktion, som enligt Dennett föranlett en del naturvetare att felaktigt använda de filosofiska begreppen zombie och qualia för att beteckna observerbara neurovetenskapliga fenomen:

The principle of charity continues to bedevil this issue, however, and many scientists generously persist in refusing to believe that philosophers can be making a fuss about such a narrow and fantastical division of opinion.

Att en zombie inte kan skiljas från en människa innebär inte något så enkelt som att den ska klara Turingtestet. Nej, medlen för att jämföra zombien med en människa antas vara obegränsade. Man kan bryta ner den till molekylnivå, eller elementarpartikelnivå med godtycklig noggrannhet, utan att kunna se att den inte är en människa. Man skulle kunna leva hela sitt liv med en zombie utan att ha minsta möjlighet att märka att den är en zombie. Den skulle i alla situationer reagera exakt som en människa med motsvarande fysiska konstitution skulle göra – inte mindre känslosamt eller mer eller mindre rationellt i något avseende. Den har själv ingen kännedom eller känsla av att »vara en zombie« (mer än vad vem som helst av oss skulle kunna ha). Den skiljer sig inte från en människa på något annat sätt än på en enda punkt: den är har inget medvetande.

En festlig idé, som låter som någonting som hör hemma hos Douglas Adams, tillsammans med den intelligenta nyansen av blått och oändlig osannolikhetsmotorn, men tydligen är zombien ett begrepp som tas på allvar i högre akademiska kretsar. Här om inte förr borde man väl skrika efter en tydlig definition! Enligt vilken definition av medvetande är zombien annorlunda än en människa? Svaret på denna fråga måste rimligtvis leda till ett cirkelresonemang som skulle låta oss omedelbart avfärda zombieargumentet som en stollighet, utan att behöva argumentera sida upp och sida ner.

Men jag ska inte förneka att argumentationen delvis är underhållande. Jag hade till exempel väldigt roligt åt pseudokängurun. Föreställ er en varelse som lever på den australiska slätten. Betande, hoppande, spejande. Omöjlig att skilja från de andra djuren i känguruflocken i vilken den ingår som en fullvärdig medlem. På inget sätt beter den sig annorlunda än en känguru. Den upplever inte själv (i vilken utsträckning nu en känguru reflekterar över sin existens) att den är annorlunda än de andra djuren i flocken, åtminstone inte på något annat sätt än att den är sig själv. Inte ens om man kunde betrakta varje cell av av varelsen i mikroskop skulle man kunna finna något som indikerar att den inte är en känguru. Men den är ingen känguru. Den är en pseudokänguru. Varför? Jo, den saknar essensen av »att vara en känguru«.

Men trots att jag finner mycket av Dennetts argumentation tröttsam och meningslös i avsaknad av en tydlig problemdefinition hittar jag inte mycket där jag tycker att han har direkt fel. Faktum är att jag bara noterat en liten subtil detalj där jag i sak eventuellt har en motstridig uppfattning. Det är i essän What RoboMary Knows där Dennett, om jag förstår honom rätt, ger uttryck för uppfattningen att all information som våra nervsystem har möjlighet att uppfatta i princip går att uttrycka i naturligt språk. Det förefaller mig vara ett alltför djärvt antagande som argumentationen inte bör hängas upp på. Om man ändå vill hävda att det är så, så krävs återigen en tydligare definition av begrepp och förlopp. Möjligtvis kan språket uttrycka allt om man tillåts skapa nya språkliga begrepp för vad som helst, men de kan i så fall förmodligen inte skapas bara genom att man definierar dem inom språket. Det måste komma till stånd en överenskommelse mellan språkbrukarna om vilka sinnesförnimmelser varje begrepp beskriver.

En sekundär insikt, slutligen, som jag fått i sammanhanget, är att föresatsen att man ska skriva om något (i detta fall i form av det här blogginlägget) kan vara en avgörande drivkraft för att läsa slut någonting som man vill ha läst, trots att man inte tycker att det är så spännande att läsa det. Det ska jag antagligen använda mig av igen.

Foto av Kevin Reed, some rights reserved.

Jag drar mig för att sätta tänderna i längre texter av skribenter vars åsikter och insikter jag uppfattar som väldigt lika mina egna. Visst kan det vara stimulerande att få bekräftelse av att en framstående person håller med en, och nyttigt att läsa mer träffsäkra formuleringar av sina åsikter än man själv skulle kunna åstadkomma, men samtidigt tycker jag att det både är slöseri med tid och ganska tråkigt att läsa det man själv redan tänker.

Jag blev styrkt i den uppfattningen av att pressa mig igenom Daniel Dennetts Sweet Dreams. Dennett är en filosof i naturvetenskapens gränsmarker som jag tyckt verka insiktsfull och välformulerad, för att inte nämna sympatisk. Boken i fråga handlar om mänskligt medvetande, vilket är hans specialområde framför andra. Jag är inte helt säker på att jag valde rätt bok. Kanske borde jag ha börjat med bästsäljaren Consciousness Explained från 1991, men baksidestexten gav mig intrycket att Sweet Dreams skulle ge en uppdaterad och förbättrad redogörelse för samma tankar – och 1991 ligger ju trots allt ganska långt tillbaka i dessa frågor.

Kanske borde jag ha tagit allvarligare på undertiteln på framsidan, Philosophical Obstacles to a Science of Consciousness, ty en av sakerna jag tyckte var tröttsamma med denna samling essäer, ursprungligen publicerade mellan 2000 och 2003, är att de går ut mindre på att förklara Dennetts egen teori, som inte får någon noggrann redogörelse, än på att angripa mer eller mindre stolliga motståndare till själva idén med en vetenskaplig teori för medvetandet.

Jag vet inte – det kan också vara så att Dennetts teori inte är vad jag skulle kalla en teori, utan mer en samling lösa tankar. Han låter ständigt som att han inleder med att motivera och förklara varför vi faktiskt bör kunna förklara medvetandet, och man väntar på att åtminstone en skiss av själva förklaringen ska följa, men jag tycker aldrig att den riktigt gör det. Argumentationen stannar på metanivå. (En del av detta kan i och för sig också vara förorsakat av formatet: essäsamlingen. Den består av ursprungligen fristående texter som var och en börjar från noll.)

Jag fick hur som helst veta en hel del om filosofisk diskussion genom att läsa boken, och fick många fyndiga formuleringar, men min uppfattning om det mänskliga medvetandets natur tillförde den absolut ingenting. Det betyder förvisso inte nödvändigtvis att boken var tunn på sådant material. Det kan vara ett symptom på att jag redan från början hade ungefär samma uppfattning som Dennett, och det var ju precis vad jag också trodde.

En annan av mina uppfattningar som styrkts av boken är den om hur filosofer resonerar och diskuterar. Den grundlade när jag läste några fristående kurser i teoretisk filosofi i Lund för sådär 15 år sedan. Det var mycket intressant och givande, och jag slogs av hur nära filosoferna låg de naturvetare jag själv identifierade mig med, i sättet att resonera och angripa problem. Den stora skillnaden var att filosoferna var fruktansvärt mycket slarvigare, särskilt vad gällde definitioner och randvillkor.

Som naturvetare börjar man med att identifiera, avgränsa och abstrahera det problem man vill arbeta med, identifiera vilka viktiga begrepp som ingår och ge så tydliga och enkla definitioner som möjligt av dem. Därefter kan man börja logiskt resonera eller experimentera för att komma fram till hypoteser, vilka man till slut kan pröva, genom att kontrollera hur väl de förutsäger resultaten av experiment eller resonemang som grundar sig på nya data. Åtminstone är det så processen idealiskt ska fungera.

Filosofer tycks däremot ofta skippa den inledande specifikations- och definitionsfasen och börja resonera direkt om begrepp från naturligt språk, som om det vore självklart vad de betydde. Därav kan de komma fram till meningslösheter som det klassiska »jag tänker, alltså finns jag«, utan att ha specificerat vad något av de ingående begreppen (jag, tankar, existens) egentligen ska betyda.

Förvisso förkastas väl den där Descartes-formuleringen av de flesta moderna filosofer, men Dennett gör sig skyldig till exakt samma sak när han publicerar en hel bok om medvetande utan att någonstans däri definiera vad han menar med medvetande. Han verkar ta för självklart vad det betyder, men det är åtminstone inte självklart för mig. Jag kan tänka mig att acceptera en hel rad olika definitioner. Medicinskt finns det antagligen någon sorts vedertagen definition som gör att man kan säga att man förlorar medvetandet vid exempelvis ett hårt slag i huvudet, men det verkar inte vara det begreppet Dennett och hans meningsmotståndare träter om. Mer någonting som drar åt vad det innebär att vara människa. De verkar inte ens hålla fast vid en betydelse utan lägger in själva betydelsen av begreppet i diskussionen om huruvida begreppet går att förklara. En diskussion på så flyktig grund kan knappast leda fram till någon värdefull slutsats.

Dennetts »teori« för medvetandet tycks rentav mer handla om att ge argument som skulle kunna användas för att föredra en viss specifikation av vilket fenomen man bör beteckna med ordet medvetande (men exakt vilket är inte lätt att urskilja) än om att förklara fenomenet i sig.

Meningsmotståndarna som Dennett spenderar stor del av texten på att angripa (till min frustration – det är inte fantastiskt intressant att läsa välformulerade argument mot uppfattningar som man för sitt liv inte skulle kunna tänka sig att inta, och som dessutom till stor del förefaller luddiga förbi obegriplighetens gräns) tycks emellertid framföra ännu mindre av substans (om man antar att Dennetts redogörelser är rättvisa, vilket man kanske i och för sig inte borde göra). De av motståndarnas argument Dennett återger eller citerar handlar knappast om innehållet i hans teori (vilket det nu eventuellt är), utan är främst angrepp på själva idén att det skulle kunna finnas en sådan teori. Motståndarna kan alltså betecknas som mystiker, ovilliga att ge avkall på tryggheten i medvetandets (vad det nu ska betyda) inneboende obegriplighet.

De återgivna antiteoretiska argumenten berör i huvudsak två saker: zombier och qualia. Tyvärr vet jag inte vilket svenskt ord som är lämpligt som översättning av qualia, vilket kanske bidrar till att jag inte helt och hållet greppar invändningarna som handlar om dem. Men jag tror också att det bidrar att dessa invändningar faktiskt inte är helt och hållet gripbara. Det verkar inte finnas någon vedertagen definition av vad qualia betyder – Dennett argumenterar emot flera alternativa betydelser.

Zombieargumentet tror jag dock att jag har förstått. Det går ut på att man håller för troligt att det skulle kunna finnas en varelse (en zombie) som agerar helt automatiskt, som en maskin, utan medvetande, men som ändå är omöjlig att skilja från en människa (Zombier i filosofin är alltså något helt annat än zombier på film.) Om ni inte stött på zombieargumentet förut tycker ni förmodligen att det låter ganska rimligt. Men det beror i så fall med största sannolikhet på att ni inte förstått dimensionen av vad de som använder argumentet egentligen menar. Ni tolkar det som någonting som skulle kunna vara rimligt – en ganska naturlig reaktion, som enligt Dennett föranlett en del naturvetare att felaktigt använda de filosofiska begreppen zombie och qualia för att beteckna observerbara neurovetenskapliga fenomen:

The principle of charity continues to bedevil this issue, however, and many scientists generously persist in refusing to believe that philosophers can be making a fuss about such a narrow and fantastical division of opinion.

Att en zombie inte kan skiljas från en människa innebär inte något så enkelt som att den ska klara Turingtestet. Nej, medlen för att jämföra zombien med en människa antas vara obegränsade. Man kan bryta ner den till molekylnivå, eller elementarpartikelnivå med godtycklig noggrannhet, utan att kunna se att den inte är en människa. Man skulle kunna leva hela sitt liv med en zombie utan att ha minsta möjlighet att märka att den är en zombie. Den skulle i alla situationer reagera exakt som en människa med motsvarande fysiska konstitution skulle göra – inte mindre känslosamt eller mer eller mindre rationellt i något avseende. Den har själv ingen kännedom eller känsla av att »vara en zombie« (mer än vad vem som helst av oss skulle kunna ha). Den skiljer sig inte från en människa på något annat sätt än på en enda punkt: den är har inget medvetande.

En festlig idé, som låter som någonting som hör hemma hos Douglas Adams, tillsammans med den intelligenta nyansen av blått och oändlig osannolikhetsmotorn, men tydligen är zombien ett begrepp som tas på allvar i högre akademiska kretsar. Här om inte förr borde man väl skrika efter en tydlig definition! Enligt vilken definition av medvetande är zombien annorlunda än en människa? Svaret på denna fråga måste rimligtvis leda till ett cirkelresonemang som skulle låta oss omedelbart avfärda zombieargumentet som en stollighet, utan att behöva argumentera sida upp och sida ner.

Men jag ska inte förneka att argumentationen delvis är underhållande. Jag hade till exempel väldigt roligt åt pseudokängurun. Föreställ er en varelse som lever på den australiska slätten. Betande, hoppande, spejande. Omöjlig att skilja från de andra djuren i känguruflocken i vilken den ingår som en fullvärdig medlem. På inget sätt beter den sig annorlunda än en känguru. Den upplever inte själv (i vilken utsträckning nu en känguru reflekterar över sin existens) att den är annorlunda än de andra djuren i flocken, åtminstone inte på något annat sätt än att den är sig själv. Inte ens om man kunde betrakta varje cell av av varelsen i mikroskop skulle man kunna finna något som indikerar att den inte är en känguru. Men den är ingen känguru. Den är en pseudokänguru. Varför? Jo, den saknar essensen av »att vara en känguru«.

Men trots att jag finner mycket av Dennetts argumentation tröttsam och meningslös i avsaknad av en tydlig problemdefinition hittar jag inte mycket där jag tycker att han har direkt fel. Faktum är att jag bara noterat en liten subtil detalj där jag i sak eventuellt har en motstridig uppfattning. Det är i essän What RoboMary Knows där Dennett, om jag förstår honom rätt, ger uttryck för uppfattningen att all information som våra nervsystem har möjlighet att uppfatta i princip går att uttrycka i naturligt språk. Det förefaller mig vara ett alltför djärvt antagande som argumentationen inte bör hängas upp på. Om man ändå vill hävda att det är så, så krävs återigen en tydligare definition av begrepp och förlopp. Möjligtvis kan språket uttrycka allt om man tillåts skapa nya språkliga begrepp för vad som helst, men de kan i så fall förmodligen inte skapas bara genom att man definierar dem inom språket. Det måste komma till stånd en överenskommelse mellan språkbrukarna om vilka sinnesförnimmelser varje begrepp beskriver.

En sekundär insikt, slutligen, som jag fått i sammanhanget, är att föresatsen att man ska skriva om något (i detta fall i form av det här blogginlägget) kan vara en avgörande drivkraft för att läsa slut någonting som man vill ha läst, trots att man inte tycker att det är så spännande att läsa det. Det ska jag antagligen använda mig av igen.

Foto av Kevin Reed, some rights reserved.

Dennetts dravel

Gamla samhällsklasser och nya medier

Om man går tillbaka något hundratal år i tiden hittar man ingen med lika hög levnadsstandard som praktiskt taget alla i vår del av världen har idag. Den yttersta överklassen hade en del av vi alla tar för självklart – de slapp för det mesta frysa på vintern och de hade obegränsad tillgång till smör och andra energirika livsmedel – men inte ens de kunde drömma om det myllrande kulturutbud, den oändliga tillgång på de mest intrikata och exotiska livsmedel och andra dagligvaror, och inte minst möjligheten att hålla sig vid god hälsa som vi tar för given. Många oroar sig för följderna av den ekonomiska nedgången, men det finns trots allt inte mycket som tyder på att detta förhållande riskerar att rubbas.

Det finns fortfarande en ekonomisk överklass, men den är inte längre så lätt att urskilja. En definition av överklassen skulle kunna vara de som är rika nog att inte behöva arbeta för sitt uppehälle. Men det är en flytande gräns. Se på mig: jag tillbringar mina dagar i en behaglig inomhusmiljö med att skriva (för människor eller maskiner), läsa, fundera och diskutera. När jag blir hungrig vid middagstid går jag till en servering och sätter mig vid ett bord, där tjänare bär fram mat åt mig. Arbetar jag? För en stenåldersmänniska skulle svaret vara självklart: nej – jag lever ett paradisartat dagdrivarliv.

Betyder det att jag är överklass? Nej, det är jag förstås inte. För de flesta av oss innebär arbete numera mer obskyra sysselsättningar än det jordbruk som trots allt fortfarande är det som försörjer oss – även om det faktiskt globalt sätt bara har varit så i ett fåtal år. Överklassen är den lilla grupp som sitter på en stor del av kapitalet. Men den lever inte längre i en helt annan värld än vi andra. Kontrasterna är mindre, och överklassens medverkan i kulturella och ekonomiska sammanhang är mindre väsentlig – vi skulle kunna klara oss utan dem. Det vore en grov överdrift att säga att arbetarna har tagit kontroll över produktionsmedlen – kapitalägandet är fortfarande en betydande maktfaktor – men kontrollen har spridits till betydligt bredare grupper. Inte med revolution, utan framför allt därför att produktionsmedlen genom den teknologiska utvecklingen blivit billigare, och därmed tillgängliga för fler.

Just nu pågår en liknande samhällsomvandling vad gäller informationsmedlen. Media har tidigare bestått av tunga institutioner där professionella journalister och förläggare regerat, uppvaktade av kapitalägare och politiska makthavare. I och med Internets utveckling och krisen för tidningar och andra traditionella mediebolag, genomgår media nu en total omvandling. Medborgarna kan kommunicera direkt med varandra och själva hitta den information de behöver, och den som vill sprida ett budskap gör det allt oftare direkt, utan omvägen att uppvakta elfenbenstornens väktare.

Många mediemakthavare har förstått vad som är på gång och anammat utvecklingen. Andra har förstått och motarbetar utvecklingen. De kommer inte att lyckas, men de riskerar att göra demokratin stor skada på vägen mot nederlaget.

Förbluffande många är dock fast i sin gamla syn på medier. När Fredrik Reinfeldt i Agenda fick frågan varför hans parti inte kunnat nå 18–24-åringarna, som i så hög grad sympatiserar med Piratpartiet, började han svaret med att det är en grupp som är väldigt svår att nå. Uppenbarligen har han en mycket begränsad bild av vad det innebär att nå människor. En grupp där det för en stor andel är självklart att vara ständigt uppkopplad, ta emot och besvara en konstant ström av budskap, den gruppen är svår att nå! Vilken fantastisk prestation av Piratpartiet i så fall. Andra höjdare inom Moderaterna (det är inte min avsikt att peka ut just Moderaterna här, det är säkert lika illa på andra håll – mina exempel bara råkar handla om dem) anordnar en pressfika för att presentera sina satsningar på sociala medier. Vilken paradox! Man får onekligen intrycket att de missat något grundläggande när de anlägger ett sådant ovanifrånperspektiv på »nya medier« – eller att deras satsning mest är ett spel för att ge ett gott intryck i de gamla medierna.

Det är inte själva mediet som som sådant, tekniken, som är det väsentliga i det nya. Det finns till exempel ingen fundamental skillnad mellan en dagstidning på nätet och samma tidning på papper. Snabbare och tätare uppdateringar och, eventuellt, en möjlighet för läsare att kommentera, men annars fungerar allt som förr. Kanske borde man snarare än gamla och nya medier tala om monolitiska respektive demokratiska medier. En dagstidning som flyttat ut på nätet är fortfarande monolitisk: en liten grupp upphöjda skribenter skapar budskapet och sänder ut det till en publik bestående av i princip passiva mottagare.

En vanlig reaktion inom mediaeliten på explosionen av aktivitet på nätet är att hånfullt fnysa åt, eller förfasa sig över, uppstickarna i de nya medierna. Per Svensson ironiserar till exempel över hur nätet ger upphov till sällskap för inbördes beundran. Allt det han beskriver finns förvisso på nätet, men hans nedlåtande kommentar till nätfamiljerna skulle passa lika bra som karikatyr av gängbildningarna på kultur- och ledarsidorna där han själv håller till:

Till arrogans förklädd osäkerhet. Omättligt behov av bekräftelse. Ständigt pågående puss- och kramkalas i gänget samtidigt som omvärlden avfärdas med trumpna miner, hånflin och raseriutbrott. Mobbningmentalitet. En orubblig förvissning om att representera något helt nytt i människans historia.

Det är förvisso inte svårt att förstå hans attityd. Skulle de där »pubertala« arga amatörerna kunna ta över de professionella skribenternas roll? Liksom andra som spyr galla över det skändliga som visar sig på nätet missar han bredden i innehållet. Det är inte fråga om att bloggskribenterna ska ta över den gamla journalistrollen. Det är en ny roll som äntrar scenen: en brokig folkmassa bestående av mer eller mindre välartikulerade, mer eller mindre informerade, och mer eller mindre sympatiska individer. Tillsammans förändrar de skådespelets förutsättningar, och förpassar flera av de tidigare huvudrollsinnehavarna till marginalen.

Medieteoretiker ojar sig över att grävande journalistik i framtidens papperslösa mediasamhälle inte längre betalar sig, eller hävdar på fullt allvar att det är de hotade tidningarna som genererar nyheterna. De som tror att välmående monolitiska media är en förutsättning för grävande journalistik och granskning av makthavare har missförstått något väsentligt: I demokratiska media blir grävandet och granskningen många gånger fler. Den som får kunskap om missförhållanden kan sprida den direkt på nätet, istället för att hoppas på att ett tips till en journalist ger något resultat. Den som blivit kränkt kan kräva sin rätt inför allmänheten och förenas med andra i samma situation, istället för att fastna i den ensamma offerroll som skapar en rättshaverist.

Det är inte svårt för den som letar på nätet att komma i kontakt kontakt med likasinnade, vilket i många fall är tillräckligt. För att lyfta någonting till en nyhet, något som intresserar andra än de berörda, behövs däremot någonting som liknar en traditionell journalistroll. En centralpunkt – en person eller organisation som har förtroende i kraft av vem den är snarare än för vad den säger. Men sådana råder det ingen brist på på nätet, och det är heller inte en funktion som kräver stora annons- eller prenumerationsintäkter, när den största och tyngsta delen av jobbet görs av källorna snarare än skribenten.

Hotet mot demokratiseringen ligger i den gamla medieelitens missriktade försvar av resterna av traditionella medias roll som demokratins försvarare, och av den gamla på upphovsrätten vilande mediestrukturen, som påstås vara en förutsättning för kulturlivet. I själva verket går de som skriker efter reglering och granskning av nätet bara ärenden åt dem som inte vill bli granskade: Politiker som vill utnyttja sin makt inte för folkets bästa utan till vinning för sig själv och den elit de tillhör. Multinationella företag och stora kapitalägare, vars samhällsposition inte längre är självklar, som försvarar den monopolställning som förser dem med intäkter.

Att tvinga dem som vill kommunicera över Internet att legitimera sig skulle inte innebära att färre av dem skulle hata Jonas Gardell, bara möjligen att Gardell inte skulle få kännedom om lika många av dem. Inte heller skulle kulturarbetare garanteras inkomster genom att man granskade informationen folk har i sina datorer och skickar över nätet. Däremot skulle dessa åtgärder skrämma många människor till tystnad. Strypa informationsflöden som bidrar till utveckling och välstånd. Det är begränsningen och elitens kontroll av nätet som är hotet vi behöver oroa oss för, inte att nätet ger pöbeln en röst.

Foto av Thomas Fitzgerald, some rights reserved.

Om man går tillbaka något hundratal år i tiden hittar man ingen med lika hög levnadsstandard som praktiskt taget alla i vår del av världen har idag. Den yttersta överklassen hade en del av vi alla tar för självklart – de slapp för det mesta frysa på vintern och de hade obegränsad tillgång till smör och andra energirika livsmedel – men inte ens de kunde drömma om det myllrande kulturutbud, den oändliga tillgång på de mest intrikata och exotiska livsmedel och andra dagligvaror, och inte minst möjligheten att hålla sig vid god hälsa som vi tar för given. Många oroar sig för följderna av den ekonomiska nedgången, men det finns trots allt inte mycket som tyder på att detta förhållande riskerar att rubbas.

Det finns fortfarande en ekonomisk överklass, men den är inte längre så lätt att urskilja. En definition av överklassen skulle kunna vara de som är rika nog att inte behöva arbeta för sitt uppehälle. Men det är en flytande gräns. Se på mig: jag tillbringar mina dagar i en behaglig inomhusmiljö med att skriva (för människor eller maskiner), läsa, fundera och diskutera. När jag blir hungrig vid middagstid går jag till en servering och sätter mig vid ett bord, där tjänare bär fram mat åt mig. Arbetar jag? För en stenåldersmänniska skulle svaret vara självklart: nej – jag lever ett paradisartat dagdrivarliv.

Betyder det att jag är överklass? Nej, det är jag förstås inte. För de flesta av oss innebär arbete numera mer obskyra sysselsättningar än det jordbruk som trots allt fortfarande är det som försörjer oss – även om det faktiskt globalt sätt bara har varit så i ett fåtal år. Överklassen är den lilla grupp som sitter på en stor del av kapitalet. Men den lever inte längre i en helt annan värld än vi andra. Kontrasterna är mindre, och överklassens medverkan i kulturella och ekonomiska sammanhang är mindre väsentlig – vi skulle kunna klara oss utan dem. Det vore en grov överdrift att säga att arbetarna har tagit kontroll över produktionsmedlen – kapitalägandet är fortfarande en betydande maktfaktor – men kontrollen har spridits till betydligt bredare grupper. Inte med revolution, utan framför allt därför att produktionsmedlen genom den teknologiska utvecklingen blivit billigare, och därmed tillgängliga för fler.

Just nu pågår en liknande samhällsomvandling vad gäller informationsmedlen. Media har tidigare bestått av tunga institutioner där professionella journalister och förläggare regerat, uppvaktade av kapitalägare och politiska makthavare. I och med Internets utveckling och krisen för tidningar och andra traditionella mediebolag, genomgår media nu en total omvandling. Medborgarna kan kommunicera direkt med varandra och själva hitta den information de behöver, och den som vill sprida ett budskap gör det allt oftare direkt, utan omvägen att uppvakta elfenbenstornens väktare.

Många mediemakthavare har förstått vad som är på gång och anammat utvecklingen. Andra har förstått och motarbetar utvecklingen. De kommer inte att lyckas, men de riskerar att göra demokratin stor skada på vägen mot nederlaget.

Förbluffande många är dock fast i sin gamla syn på medier. När Fredrik Reinfeldt i Agenda fick frågan varför hans parti inte kunnat nå 18–24-åringarna, som i så hög grad sympatiserar med Piratpartiet, började han svaret med att det är en grupp som är väldigt svår att nå. Uppenbarligen har han en mycket begränsad bild av vad det innebär att nå människor. En grupp där det för en stor andel är självklart att vara ständigt uppkopplad, ta emot och besvara en konstant ström av budskap, den gruppen är svår att nå! Vilken fantastisk prestation av Piratpartiet i så fall. Andra höjdare inom Moderaterna (det är inte min avsikt att peka ut just Moderaterna här, det är säkert lika illa på andra håll – mina exempel bara råkar handla om dem) anordnar en pressfika för att presentera sina satsningar på sociala medier. Vilken paradox! Man får onekligen intrycket att de missat något grundläggande när de anlägger ett sådant ovanifrånperspektiv på »nya medier« – eller att deras satsning mest är ett spel för att ge ett gott intryck i de gamla medierna.

Det är inte själva mediet som som sådant, tekniken, som är det väsentliga i det nya. Det finns till exempel ingen fundamental skillnad mellan en dagstidning på nätet och samma tidning på papper. Snabbare och tätare uppdateringar och, eventuellt, en möjlighet för läsare att kommentera, men annars fungerar allt som förr. Kanske borde man snarare än gamla och nya medier tala om monolitiska respektive demokratiska medier. En dagstidning som flyttat ut på nätet är fortfarande monolitisk: en liten grupp upphöjda skribenter skapar budskapet och sänder ut det till en publik bestående av i princip passiva mottagare.

En vanlig reaktion inom mediaeliten på explosionen av aktivitet på nätet är att hånfullt fnysa åt, eller förfasa sig över, uppstickarna i de nya medierna. Per Svensson ironiserar till exempel över hur nätet ger upphov till sällskap för inbördes beundran. Allt det han beskriver finns förvisso på nätet, men hans nedlåtande kommentar till nätfamiljerna skulle passa lika bra som karikatyr av gängbildningarna på kultur- och ledarsidorna där han själv håller till:

Till arrogans förklädd osäkerhet. Omättligt behov av bekräftelse. Ständigt pågående puss- och kramkalas i gänget samtidigt som omvärlden avfärdas med trumpna miner, hånflin och raseriutbrott. Mobbningmentalitet. En orubblig förvissning om att representera något helt nytt i människans historia.

Det är förvisso inte svårt att förstå hans attityd. Skulle de där »pubertala« arga amatörerna kunna ta över de professionella skribenternas roll? Liksom andra som spyr galla över det skändliga som visar sig på nätet missar han bredden i innehållet. Det är inte fråga om att bloggskribenterna ska ta över den gamla journalistrollen. Det är en ny roll som äntrar scenen: en brokig folkmassa bestående av mer eller mindre välartikulerade, mer eller mindre informerade, och mer eller mindre sympatiska individer. Tillsammans förändrar de skådespelets förutsättningar, och förpassar flera av de tidigare huvudrollsinnehavarna till marginalen.

Medieteoretiker ojar sig över att grävande journalistik i framtidens papperslösa mediasamhälle inte längre betalar sig, eller hävdar på fullt allvar att det är de hotade tidningarna som genererar nyheterna. De som tror att välmående monolitiska media är en förutsättning för grävande journalistik och granskning av makthavare har missförstått något väsentligt: I demokratiska media blir grävandet och granskningen många gånger fler. Den som får kunskap om missförhållanden kan sprida den direkt på nätet, istället för att hoppas på att ett tips till en journalist ger något resultat. Den som blivit kränkt kan kräva sin rätt inför allmänheten och förenas med andra i samma situation, istället för att fastna i den ensamma offerroll som skapar en rättshaverist.

Det är inte svårt för den som letar på nätet att komma i kontakt kontakt med likasinnade, vilket i många fall är tillräckligt. För att lyfta någonting till en nyhet, något som intresserar andra än de berörda, behövs däremot någonting som liknar en traditionell journalistroll. En centralpunkt – en person eller organisation som har förtroende i kraft av vem den är snarare än för vad den säger. Men sådana råder det ingen brist på på nätet, och det är heller inte en funktion som kräver stora annons- eller prenumerationsintäkter, när den största och tyngsta delen av jobbet görs av källorna snarare än skribenten.

Hotet mot demokratiseringen ligger i den gamla medieelitens missriktade försvar av resterna av traditionella medias roll som demokratins försvarare, och av den gamla på upphovsrätten vilande mediestrukturen, som påstås vara en förutsättning för kulturlivet. I själva verket går de som skriker efter reglering och granskning av nätet bara ärenden åt dem som inte vill bli granskade: Politiker som vill utnyttja sin makt inte för folkets bästa utan till vinning för sig själv och den elit de tillhör. Multinationella företag och stora kapitalägare, vars samhällsposition inte längre är självklar, som försvarar den monopolställning som förser dem med intäkter.

Att tvinga dem som vill kommunicera över Internet att legitimera sig skulle inte innebära att färre av dem skulle hata Jonas Gardell, bara möjligen att Gardell inte skulle få kännedom om lika många av dem. Inte heller skulle kulturarbetare garanteras inkomster genom att man granskade informationen folk har i sina datorer och skickar över nätet. Däremot skulle dessa åtgärder skrämma många människor till tystnad. Strypa informationsflöden som bidrar till utveckling och välstånd. Det är begränsningen och elitens kontroll av nätet som är hotet vi behöver oroa oss för, inte att nätet ger pöbeln en röst.

Foto av Thomas Fitzgerald, some rights reserved.

Gamla samhällsklasser och nya medier