Vår tids magi och Andy Warhols lådor

En vän till mig brukar bemöta mina raljanta avfärdanden av kristendomen, och andra läror baserade på berättelser om övernaturliga fenomen, med någonting liknande följande citat av Arthur C. Clarke: »Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.« Det vill säga att det jag avfärdar som omöjligt skulle kunna synas rimligt om jag bara förstod hur det fungerade.

Jag har flera invändningar. Visst, ens världsbild kan när som helst ändras (och ändras faktiskt) för att passa ihop med nya kunskaper och erfarenheter. Men när man ska bedöma vad som är sanning och vad som är lögn kan man bara utgå från den värld man själv upplever. Insikten att världsbilden kan komma att ändras tillför på sin höjd bara meningslösa brasklappar. Dessutom använder religionerna övernaturliga inslag för att staka ut gränsen för vad som är tro, till skillnad från rationellt tänkande. Så det finns en poäng i att de ska framstå som provokativt omöjliga.

För mig betyder magi oftast något annat än det upphävande av fysiken som ligger i spektakulära under och trollkonster. Det finns faktiskt en hel del högst vardaglig magi som inte alls behöver vara övernaturlig, eftersom den bara opererar på vår tankevärld och våra samhällen.

Sekulär magi

Poängen med riter, tabun och föreställningar är knappast någonsin bara tro på övernaturliga fenomen. De har förmodligen alltid någon konkret social eller psykologisk funktion. Det övernaturliga är påklistrat i efterhand som »förklaring«, eller av en religion som haft ambition om att lägga beslag på hela kulturen.

I det sekulära samhälle vi lever i just nu har många företeelser klarat sig undan övernaturliga etiketter, men kan ändå framstå som magiska. Ett exempel, som jag tror att jag fått från Illuminatustrilogin, är hur det kan vara förbjudet att trampa på ett stycke mark därför att det någonstans finns ett papper som säger att en annan människa »äger« marken. Om vi lyckas skaka av oss vår civilisations skygglappar ett ögonblick, och funderar över hur vi skulle tolka ett motsvarande inslag i en främmande exotisk kultur, framstår förbudet som ett tabu baserat på en föreställning om ägandebevisets magiska kraft. Och det helt utan övernaturliga inslag.

Just ägande är grunden för mycket av magin i vår civilisation. Det finns säkert en naturlig föreställning om ägande som vi har med oss från savannen, men i sin grundläggande form handlar den om föremål som man bär med sig. Vår kultur är speciell i sitt hejdlösa utvidgande av ägande till att omfatta allt mer abstrakta företeelser.

Det sägs att Amerikas ursprungsbefolkning inte accepterade föreställningen att man kan äga mark. De tyckte att det var absurt, »ingen kan äga himmel eller jord!«. Det skulle ha varit ett av skälen till att de förlorade sitt land till européerna. Jag är inte säker på om det är historiskt korrekt, kanske är det en konstruktion utifrån en romantiserad bild av naturfolken (någon som vet?), men det låter i alla fall plausibelt och tänkvärt.

De senaste århundradena har ägande utvidgats till att gälla även rent tankemässiga konstruktioner. Man kan inom allt vidare områden äga idéer, med följden att man inte kan veta om någon annan redan äger idéer man får, och har ensamrätt till att nyttja dem.

Immateriellt ägande är en väldigt ny skapelse, konstruerad utifrån pragmatiska föreställningar om samhällsekonomisk nytta: samhället delar ut äganderätt till idéer för att stärka incitamentet att fundera ut sådant som är nyttigt för samhället. Men principen passar så väl in i det kapitalistiska systemets föreställningsvärld att många redan ser det som en moralisk självklarhet att man till exempel automatiskt blir ägare till ett musikstycke man skrivit, och har rätt att utkräva betalning på nytt varje gång det reproduceras.

Senaste tidens tekniska utveckling leder dock i motsatt riktning. Enligt informationsmoralen som passar in i den digitala kommunikationens värld framstår en del av det immateriella ägandet som lika godtyckligt och absurt som det måste ha gjort för generationerna före industrialismen.

Originalkopians magi

För någon vecka sedan kom nyheten att vissa av Andy Warhols Brillo-förpackningar på marknaden inte är producerade på uppdrag av honom själv, utan tillverkade i Malmö efter konstnärens död. De är alltså förfalskningar, icke auktoriserade kopior.

Nyheten illustrerar vår civilisations magiska förhållande till begrepp som original och värde. Det som gör just Warholförfalskningen så intrikat är ju nämligen att Warhols lådor i sin tur är kopior av industriellt massproducerade lådor. Vad är det som gör just Warhols egna kopior till värdefulla original, miljontals gånger mer värda än både de ursprungliga lådorna och exakta kopior tillverkade vid ett annat tillfälle? Uppenbarligen är de inte mer användbara.

En kulturellt oberoende betraktare skulle förmodligen se en vidskeplig föreställning om hur den Store Konstnären ingjutit magisk kraft i sina verk. Vilka exemplar som besitter denna kraft, och vilka som bara är exakta men själlösa kopior, kan endast ett fåtal auktoriteter invigda i lärans innersta väsen avgöra. För de allra flesta ser en Brillobox ut som en Brillobox som ser ut som en Brillobox, men det är ändå allmänt accepterat att bara vissa av lådorna är värdefulla. Avgörandet ligger hos konstvärldens prästerskap, som har den djupaste insikt om dessa föremåls egenskaper.

Själv tycker jag att det skulle kunna vara ganska trevligt att äga en förfalskad Brillobox, särskilt en som var tillverkad i Malmö. Kopplingen till min hemstad skulle för mig ge den lite extra magi.

intressant? om magi, religion, äganderätt, immaterialrätt, upphovsrätt, konst, Andy Warhol. Magikermålning av Joan M. Mas (some rights reserved). Brilloboxfoto av Jean-Pierre Dalbera (some rights reserved).

En vän till mig brukar bemöta mina raljanta avfärdanden av kristendomen, och andra läror baserade på berättelser om övernaturliga fenomen, med någonting liknande följande citat av Arthur C. Clarke: »Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.« Det vill säga att det jag avfärdar som omöjligt skulle kunna synas rimligt om jag bara förstod hur det fungerade.

Jag har flera invändningar. Visst, ens världsbild kan när som helst ändras (och ändras faktiskt) för att passa ihop med nya kunskaper och erfarenheter. Men när man ska bedöma vad som är sanning och vad som är lögn kan man bara utgå från den värld man själv upplever. Insikten att världsbilden kan komma att ändras tillför på sin höjd bara meningslösa brasklappar. Dessutom använder religionerna övernaturliga inslag för att staka ut gränsen för vad som är tro, till skillnad från rationellt tänkande. Så det finns en poäng i att de ska framstå som provokativt omöjliga.

För mig betyder magi oftast något annat än det upphävande av fysiken som ligger i spektakulära under och trollkonster. Det finns faktiskt en hel del högst vardaglig magi som inte alls behöver vara övernaturlig, eftersom den bara opererar på vår tankevärld och våra samhällen.

Sekulär magi

Poängen med riter, tabun och föreställningar är knappast någonsin bara tro på övernaturliga fenomen. De har förmodligen alltid någon konkret social eller psykologisk funktion. Det övernaturliga är påklistrat i efterhand som »förklaring«, eller av en religion som haft ambition om att lägga beslag på hela kulturen.

I det sekulära samhälle vi lever i just nu har många företeelser klarat sig undan övernaturliga etiketter, men kan ändå framstå som magiska. Ett exempel, som jag tror att jag fått från Illuminatustrilogin, är hur det kan vara förbjudet att trampa på ett stycke mark därför att det någonstans finns ett papper som säger att en annan människa »äger« marken. Om vi lyckas skaka av oss vår civilisations skygglappar ett ögonblick, och funderar över hur vi skulle tolka ett motsvarande inslag i en främmande exotisk kultur, framstår förbudet som ett tabu baserat på en föreställning om ägandebevisets magiska kraft. Och det helt utan övernaturliga inslag.

Just ägande är grunden för mycket av magin i vår civilisation. Det finns säkert en naturlig föreställning om ägande som vi har med oss från savannen, men i sin grundläggande form handlar den om föremål som man bär med sig. Vår kultur är speciell i sitt hejdlösa utvidgande av ägande till att omfatta allt mer abstrakta företeelser.

Det sägs att Amerikas ursprungsbefolkning inte accepterade föreställningen att man kan äga mark. De tyckte att det var absurt, »ingen kan äga himmel eller jord!«. Det skulle ha varit ett av skälen till att de förlorade sitt land till européerna. Jag är inte säker på om det är historiskt korrekt, kanske är det en konstruktion utifrån en romantiserad bild av naturfolken (någon som vet?), men det låter i alla fall plausibelt och tänkvärt.

De senaste århundradena har ägande utvidgats till att gälla även rent tankemässiga konstruktioner. Man kan inom allt vidare områden äga idéer, med följden att man inte kan veta om någon annan redan äger idéer man får, och har ensamrätt till att nyttja dem.

Immateriellt ägande är en väldigt ny skapelse, konstruerad utifrån pragmatiska föreställningar om samhällsekonomisk nytta: samhället delar ut äganderätt till idéer för att stärka incitamentet att fundera ut sådant som är nyttigt för samhället. Men principen passar så väl in i det kapitalistiska systemets föreställningsvärld att många redan ser det som en moralisk självklarhet att man till exempel automatiskt blir ägare till ett musikstycke man skrivit, och har rätt att utkräva betalning på nytt varje gång det reproduceras.

Senaste tidens tekniska utveckling leder dock i motsatt riktning. Enligt informationsmoralen som passar in i den digitala kommunikationens värld framstår en del av det immateriella ägandet som lika godtyckligt och absurt som det måste ha gjort för generationerna före industrialismen.

Originalkopians magi

För någon vecka sedan kom nyheten att vissa av Andy Warhols Brillo-förpackningar på marknaden inte är producerade på uppdrag av honom själv, utan tillverkade i Malmö efter konstnärens död. De är alltså förfalskningar, icke auktoriserade kopior.

Nyheten illustrerar vår civilisations magiska förhållande till begrepp som original och värde. Det som gör just Warholförfalskningen så intrikat är ju nämligen att Warhols lådor i sin tur är kopior av industriellt massproducerade lådor. Vad är det som gör just Warhols egna kopior till värdefulla original, miljontals gånger mer värda än både de ursprungliga lådorna och exakta kopior tillverkade vid ett annat tillfälle? Uppenbarligen är de inte mer användbara.

En kulturellt oberoende betraktare skulle förmodligen se en vidskeplig föreställning om hur den Store Konstnären ingjutit magisk kraft i sina verk. Vilka exemplar som besitter denna kraft, och vilka som bara är exakta men själlösa kopior, kan endast ett fåtal auktoriteter invigda i lärans innersta väsen avgöra. För de allra flesta ser en Brillobox ut som en Brillobox som ser ut som en Brillobox, men det är ändå allmänt accepterat att bara vissa av lådorna är värdefulla. Avgörandet ligger hos konstvärldens prästerskap, som har den djupaste insikt om dessa föremåls egenskaper.

Själv tycker jag att det skulle kunna vara ganska trevligt att äga en förfalskad Brillobox, särskilt en som var tillverkad i Malmö. Kopplingen till min hemstad skulle för mig ge den lite extra magi.

intressant? om magi, religion, äganderätt, immaterialrätt, upphovsrätt, konst, Andy Warhol. Magikermålning av Joan M. Mas (some rights reserved). Brilloboxfoto av Jean-Pierre Dalbera (some rights reserved).

Vår tids magi och Andy Warhols lådor

Pisco, Galliano och citronskal

Pisco är i Sverige antagligen mest känt som drycken som Tintin och kapten Haddock blir bjudna på av polischefen i Callao på första sidan i Solens tempel. Att döma av mängden polischefen häller upp i glasen bör våra hjältar vara ganska snurriga när de »några minuter senare« går omkring på stadens gator.

Pisco är nämligen starksprit. Druvdestillat närmare bestämt. Smaken ligger betydligt närmare grappa än konjak, men är naturligt nog i allmänhet mjukare och friskare än det italienska bottensatsdestillatet.

Tydligen anses det på sina håll kontroversiellt vilket av de två piscoländerna Peru och Chile som är dryckens egentliga hemland, men ingen jag talade med under mitt besök i Chile 2002 hymlade med att piscotillverkning ursprungligen var en peruansk tradition som chilenarna har absorberat. För att Chile ska kunna hävda rätten till namnet internationellt har, enligt stereotypisk chilensk businessmentalitet, en by i Chiles piscodistrikt fått byta namn till just Pisco.

Med mig hem från Chileresan fick jag två piscoflaskor: en chilensk 40-procentig Los Artesanos del Cochiguaz, och en peruansk sort av märket Viñas de Oro inköpt vid mellanlandningen i Lima. Den peruanska varianten var mildare och fruktigare och tveklöst bäst av de två. Chilenaren hade en obehagligt eldig och stickande dålig-sprit-karaktär. (Detta underlag är givetvis inte tillräckligt för att dra allmänna slutsatser om chilensk kontra peruansk pisco.)

Piscococktail

Jag blandade ett antal Pisco Sour när flaskorna var nya, men eftersom pisco inte gick att köpa här hemma nändes jag inte göra helt slut på flaskorna (trots att det som jag tidigare avhandlat är idiotiskt att spara slattar i flaskorna långa perioder eftersom avdunstningen förstör smaken). Så när jag häromveckan jagade inspiration till nya cocktailblandningar längst in på sprithyllan hittade jag en flaska med drygt tio centiliter chilensk pisco.

Ett par andra omständigheter är av betydelse för att leda fram till drinkreceptet som följer. Den ena är mitt impulsköp av en flaska Galliano någon vecka tidigare. Galliano har jag alltid associerat med kaffe, på grund av det tidiga nittiotalets Hot Shots, men den har i sig ingenting med kaffe att göra utan är en likör med kraftfullt smetig vaniljsmak.

Den andra omständigheten är att jag lärt mig att skära någorlunda dekorativa strängar av citronskal. Genom ihärdig övning med vass kniv? Nej, genom att kusin Kajsa upplyst mig om existensen av köksverktyget ciseleringsjärn/zestjärn: ett skärverktyg för att enkelt och snyggt skära ut bara den önskvärda yttersta delen av ett skalet på en citrusfrukt.

De små hålen längst ut är ciseleringsdelen och används om man vill ha flera supertunna strängar. Ett klart smidigare alternativ än rivjärn när matlagningen kräver rivet citronskal. Den kraftigare sidställda eggen som finns på de flesta modeller är zestjärnet, som passar till att skära lite kraftigare strängar lämpliga till cocktaildekoration.

Jag har lång väg kvar till den eleganta spiralen i glaset som förgiftar James Bond i Casino Royale, men detta blir tillräckligt tjusigt så länge.

Experimenterande med dessa och många andra ingredienser ledde till slut till följande enkla komposition:

5 cl pisco
½ cl Galliano
1 cl Campari
en skvätt citron
citronskal

Rör eller skaka vätskan med is, och sila upp i ett cocktailglas dekorerat med en lång bit citronskal.

Citronskalet fungerar inte bara som dekoration. Aromen i citronskal väldigt kraftig, och skalet tillför faktiskt mer smak än skvätten citronsaft.

Piscon har anlänt!

När jag väl kommit fram till det slutliga receptet trodde jag att jag aldrig skulle kunna blanda drinken igen eftersom piscon då tagit slut, och jag inte visste hur jag skulle få tag på mer. Jag förberedde mig mentalt på att i framtiden tvingas substituera med grappa.

Men för säkerhets skull gjorde jag en koll på Systembolaget och, heureka! Det finns faktiskt numera en pisco där: Pisco Capel, som visade sig vara en mycket trevlig sort. Mycket mjukare och behagligare i smaken än min gamla Los Artesanos. Kanske i klass med hur den peruanska flaskan smakade, men sista slatten av den har sedan länge tappat stinget bortom all antydan om sin ursprungliga karaktär, efter att den under en period stått i sprucken flaska, och minnet är därför alltför avlägset för jämförelse.

Gimmick

Jag kallar drinken för Pisco Gimmick, eller mer familjärt bara Gimmick. Jag kan inte förklara varför, det bara känns rätt, och ordet gimmick verkar vara oanvänt som cocktailnamn.

Camparin gör att stämningen i drinken hamnar i närheten av Negroni. Godiskaraktären från Gallianon gör att den liksom den i förra cocktailinlägget ligger lite åt partydrinkhållet, men den funkar som före-maten-drink också, i synnerhet tillsammans med modern festlig mat ackompanjerad av en insmickrande chilensk Cabernet Sauvignon med tydlig fatkaraktär.

Har man ingen pisco att tillgå bör det fungera att i stället använda en inte alltför rivig grappa, vilket som sagt ligger ganska nära pisco i smak. Detta förvandlar försås drinken till en Grappa Gimmick. Eftersom både Galliano och Campari kommer från Italien blir dena variant helitaliensk.

intressant? om cocktail, Pisco, Galliano, Chile. Citronskalsfoton av ctail, fria att använda av vemhelst som så önskar. Tintinbild exponerad antagande att upphovsrättsinnehavaren inte störs av det.

Pisco är i Sverige antagligen mest känt som drycken som Tintin och kapten Haddock blir bjudna på av polischefen i Callao på första sidan i Solens tempel. Att döma av mängden polischefen häller upp i glasen bör våra hjältar vara ganska snurriga när de »några minuter senare« går omkring på stadens gator.

Pisco är nämligen starksprit. Druvdestillat närmare bestämt. Smaken ligger betydligt närmare grappa än konjak, men är naturligt nog i allmänhet mjukare och friskare än det italienska bottensatsdestillatet.

Tydligen anses det på sina håll kontroversiellt vilket av de två piscoländerna Peru och Chile som är dryckens egentliga hemland, men ingen jag talade med under mitt besök i Chile 2002 hymlade med att piscotillverkning ursprungligen var en peruansk tradition som chilenarna har absorberat. För att Chile ska kunna hävda rätten till namnet internationellt har, enligt stereotypisk chilensk businessmentalitet, en by i Chiles piscodistrikt fått byta namn till just Pisco.

Med mig hem från Chileresan fick jag två piscoflaskor: en chilensk 40-procentig Los Artesanos del Cochiguaz, och en peruansk sort av märket Viñas de Oro inköpt vid mellanlandningen i Lima. Den peruanska varianten var mildare och fruktigare och tveklöst bäst av de två. Chilenaren hade en obehagligt eldig och stickande dålig-sprit-karaktär. (Detta underlag är givetvis inte tillräckligt för att dra allmänna slutsatser om chilensk kontra peruansk pisco.)

Piscococktail

Jag blandade ett antal Pisco Sour när flaskorna var nya, men eftersom pisco inte gick att köpa här hemma nändes jag inte göra helt slut på flaskorna (trots att det som jag tidigare avhandlat är idiotiskt att spara slattar i flaskorna långa perioder eftersom avdunstningen förstör smaken). Så när jag häromveckan jagade inspiration till nya cocktailblandningar längst in på sprithyllan hittade jag en flaska med drygt tio centiliter chilensk pisco.

Ett par andra omständigheter är av betydelse för att leda fram till drinkreceptet som följer. Den ena är mitt impulsköp av en flaska Galliano någon vecka tidigare. Galliano har jag alltid associerat med kaffe, på grund av det tidiga nittiotalets Hot Shots, men den har i sig ingenting med kaffe att göra utan är en likör med kraftfullt smetig vaniljsmak.

Den andra omständigheten är att jag lärt mig att skära någorlunda dekorativa strängar av citronskal. Genom ihärdig övning med vass kniv? Nej, genom att kusin Kajsa upplyst mig om existensen av köksverktyget ciseleringsjärn/zestjärn: ett skärverktyg för att enkelt och snyggt skära ut bara den önskvärda yttersta delen av ett skalet på en citrusfrukt.

De små hålen längst ut är ciseleringsdelen och används om man vill ha flera supertunna strängar. Ett klart smidigare alternativ än rivjärn när matlagningen kräver rivet citronskal. Den kraftigare sidställda eggen som finns på de flesta modeller är zestjärnet, som passar till att skära lite kraftigare strängar lämpliga till cocktaildekoration.

Jag har lång väg kvar till den eleganta spiralen i glaset som förgiftar James Bond i Casino Royale, men detta blir tillräckligt tjusigt så länge.

Experimenterande med dessa och många andra ingredienser ledde till slut till följande enkla komposition:

5 cl pisco
½ cl Galliano
1 cl Campari
en skvätt citron
citronskal

Rör eller skaka vätskan med is, och sila upp i ett cocktailglas dekorerat med en lång bit citronskal.

Citronskalet fungerar inte bara som dekoration. Aromen i citronskal väldigt kraftig, och skalet tillför faktiskt mer smak än skvätten citronsaft.

Piscon har anlänt!

När jag väl kommit fram till det slutliga receptet trodde jag att jag aldrig skulle kunna blanda drinken igen eftersom piscon då tagit slut, och jag inte visste hur jag skulle få tag på mer. Jag förberedde mig mentalt på att i framtiden tvingas substituera med grappa.

Men för säkerhets skull gjorde jag en koll på Systembolaget och, heureka! Det finns faktiskt numera en pisco där: Pisco Capel, som visade sig vara en mycket trevlig sort. Mycket mjukare och behagligare i smaken än min gamla Los Artesanos. Kanske i klass med hur den peruanska flaskan smakade, men sista slatten av den har sedan länge tappat stinget bortom all antydan om sin ursprungliga karaktär, efter att den under en period stått i sprucken flaska, och minnet är därför alltför avlägset för jämförelse.

Gimmick

Jag kallar drinken för Pisco Gimmick, eller mer familjärt bara Gimmick. Jag kan inte förklara varför, det bara känns rätt, och ordet gimmick verkar vara oanvänt som cocktailnamn.

Camparin gör att stämningen i drinken hamnar i närheten av Negroni. Godiskaraktären från Gallianon gör att den liksom den i förra cocktailinlägget ligger lite åt partydrinkhållet, men den funkar som före-maten-drink också, i synnerhet tillsammans med modern festlig mat ackompanjerad av en insmickrande chilensk Cabernet Sauvignon med tydlig fatkaraktär.

Har man ingen pisco att tillgå bör det fungera att i stället använda en inte alltför rivig grappa, vilket som sagt ligger ganska nära pisco i smak. Detta förvandlar försås drinken till en Grappa Gimmick. Eftersom både Galliano och Campari kommer från Italien blir dena variant helitaliensk.

intressant? om cocktail, Pisco, Galliano, Chile. Citronskalsfoton av ctail, fria att använda av vemhelst som så önskar. Tintinbild exponerad antagande att upphovsrättsinnehavaren inte störs av det.

Pisco, Galliano och citronskal

Dömd till livstid av DN

Ung man dömd för mord och andra brott bättrar sig efter avtjänat fängelsestraff, blir en laglydig medborgare och påbörjar en utbildning till ett av samhällets mest respekterade yrken. Solskenshistoria?

Tydligen inte: Lasse Wierups vinkel på dagens vänsterkryss i Dagens Nyheter är att det är skandal att en morddömd person utbildas till läkare. Underförstått: den som en gång begått ett allvarligt brott är för evigt förtappad och ska fördrivas från samhället. Han förväntas ändå bara begå nya brott, så låt oss inte ge honom något alternativ.

Så trodde jag inte att samhället jag levde i var tänkt att fungera. Men jag misstog mig väl.

intressant? om brott, straff, DN

Ung man dömd för mord och andra brott bättrar sig efter avtjänat fängelsestraff, blir en laglydig medborgare och påbörjar en utbildning till ett av samhällets mest respekterade yrken. Solskenshistoria?

Tydligen inte: Lasse Wierups vinkel på dagens vänsterkryss i Dagens Nyheter är att det är skandal att en morddömd person utbildas till läkare. Underförstått: den som en gång begått ett allvarligt brott är för evigt förtappad och ska fördrivas från samhället. Han förväntas ändå bara begå nya brott, så låt oss inte ge honom något alternativ.

Så trodde jag inte att samhället jag levde i var tänkt att fungera. Men jag misstog mig väl.

intressant? om brott, straff, DN

Dömd till livstid av DN

En glamorös festcocktail?

Som ni kanske noterat har mitt cocktailintresse kraftig slagsida mot före maten-drinkar, vilket förstås beror på att det är de som går bäst ihop med min nuvarande livssituation.

Men här kommer en avstickare i form av en utpräglad partydrink som kom till mig medan jag såg igenom ett av de mindre engagerande avsnitten i andra säsongen av Miami Vice. En drink med smeksam feminin elegans, men som samtidigt smäller till med en kraftfullt maskulin ginkärna. Passar att servera på förfesten eller, om man skulle lyckas få bartendern att blanda den, att dricka på väg från baren till dansgolvet.

Jag ger denna cocktail namnet Vanilla Nosebleed, där vanilla dels betecknar den milda och söta smakkomponenten och dels den lätta vaniljtonen i den lilafärgade holländska likören Parfait Amour. Näsblodsassociationen kommer dels av de röda grenadindropparna som skimrar i glaset, dels av knockoutkänslan som den kraftfulla ginkomponenten bidrar med.

5 cl Tanqueray London Dry Gin
1 cl Parfait Amour
Ett par droppar grenadin
Ett Maraschinokörsbär

Gin och likör rörs med is och silas ner i ett cocktailglas där körsbäret redan placerats. Sedan tillförs försiktigt ett par droppar grenadin. Jag häller en skvätt grenadin på en liten sked (barsked eller tesked), varpå jag försiktigt lutar skeden över glaset och låter ett par droppar virvla ner i drinken.

Jag vet inte tillräckligt mycket om Parfait Amour för att kunna rekommendera något speciellt märke. Den jag råkar ha är av märket Toorank, men jag vet vare sig hur man får tag på den eller hur den står sig mot konkurrenterna. Bols påstås visst vara originalet.

Till Grenadin använder jag Saturnus variant. Är man riktigt ambitiös kan man göra egen för att få äkta granatäpplesmak, men jag är hittills inte tillräckligt stor konsument av drinkar med grenadin för att tycka att det är värt besväret.

Maraschinokörsbäret är förstås bara en dekoration, precis som i Manhattan, men estetiken är en så pass viktig poäng med den här drinken att jag tycker att bäret hör till huvudingredienserna. Att få tag på Maraschinokörsbär är dock inte så lätt som man skulle kunna tro. Enda stället i Malmö jag vet säljer dem är den amerikanska matbutiken Gray's, nära kanalen vid Södertull. I nödfall får man väl ta ett av de röda cocktailbären som finns i påsar på bakningshyllan i livsmedelsbutiken.

intressant? om cocktail, party, gin

Som ni kanske noterat har mitt cocktailintresse kraftig slagsida mot före maten-drinkar, vilket förstås beror på att det är de som går bäst ihop med min nuvarande livssituation.

Men här kommer en avstickare i form av en utpräglad partydrink som kom till mig medan jag såg igenom ett av de mindre engagerande avsnitten i andra säsongen av Miami Vice. En drink med smeksam feminin elegans, men som samtidigt smäller till med en kraftfullt maskulin ginkärna. Passar att servera på förfesten eller, om man skulle lyckas få bartendern att blanda den, att dricka på väg från baren till dansgolvet.

Jag ger denna cocktail namnet Vanilla Nosebleed, där vanilla dels betecknar den milda och söta smakkomponenten och dels den lätta vaniljtonen i den lilafärgade holländska likören Parfait Amour. Näsblodsassociationen kommer dels av de röda grenadindropparna som skimrar i glaset, dels av knockoutkänslan som den kraftfulla ginkomponenten bidrar med.

5 cl Tanqueray London Dry Gin
1 cl Parfait Amour
Ett par droppar grenadin
Ett Maraschinokörsbär

Gin och likör rörs med is och silas ner i ett cocktailglas där körsbäret redan placerats. Sedan tillförs försiktigt ett par droppar grenadin. Jag häller en skvätt grenadin på en liten sked (barsked eller tesked), varpå jag försiktigt lutar skeden över glaset och låter ett par droppar virvla ner i drinken.

Jag vet inte tillräckligt mycket om Parfait Amour för att kunna rekommendera något speciellt märke. Den jag råkar ha är av märket Toorank, men jag vet vare sig hur man får tag på den eller hur den står sig mot konkurrenterna. Bols påstås visst vara originalet.

Till Grenadin använder jag Saturnus variant. Är man riktigt ambitiös kan man göra egen för att få äkta granatäpplesmak, men jag är hittills inte tillräckligt stor konsument av drinkar med grenadin för att tycka att det är värt besväret.

Maraschinokörsbäret är förstås bara en dekoration, precis som i Manhattan, men estetiken är en så pass viktig poäng med den här drinken att jag tycker att bäret hör till huvudingredienserna. Att få tag på Maraschinokörsbär är dock inte så lätt som man skulle kunna tro. Enda stället i Malmö jag vet säljer dem är den amerikanska matbutiken Gray's, nära kanalen vid Södertull. I nödfall får man väl ta ett av de röda cocktailbären som finns i påsar på bakningshyllan i livsmedelsbutiken.

intressant? om cocktail, party, gin

En glamorös festcocktail?

Hotet från de artificiella intelligenserna

Häromdagen, mitt på dagen, dyker en brain-like computing-professor upp på min tv och fångar mitt intresse genom att förklara att hjärnan fortfarande är att betrakta som »alien technology«. Trots det vågar han sig på att uppskatta hjärnans beräkningskapacitet i datortermer, och gör utfästelser om när det bör ha producerats robotar med en hunds intelligens.

Flashback till ett halvpopulärt föredrag om artificiella neuronnätverk (ofta benämnda med anglicismen »neurala nät«) på Fysicum för ett antal år sedan. Föredragshållaren beskriver hur han använt neuronnätverk för att praktiskt angripa ett antal teoretiska problem, utan att visa någonting om vad det innebär för beräkningskomplexiteten som problemen är konstruerade för att studera, eller om vilken sannolikhet hans metoder ger för att man hittar den rätta lösningen. För en teoretiskt orienterad datalog förefaller det hela ungefär lika meningsfullt som att utföra experimentet med Schrödingers katt och faktiskt kontrollera om katten lever eller inte. Men han verkar självsäker vad gäller sambandet med verkliga nervsystem, och uppskattar att en för tiden normal dator motsvarar kapaciteten hos en svalas hjärna.

För min egen del är det mest minnesvärda med föredraget en fråga från publiken. Den formuleras ungefär som »hur nära är neuronnätverken kapaciteten för den mänskliga hjärnan? Behöver vi vara rädda?«.

Jag var väl redan tidigare medveten om att det fanns de som gick och oroade sig för att maskinerna skulle bli »intelligenta« och angripa mänskligheten – det är ju om inte annat ett vanligt tema i dystopisk science fiction – men att den rädslan hade tagit sig ända in i en naturvetenskaplig föreläsningssal gav mig en tankeställare om hur vanlig den är.

Stämningen i föreläsningssalen blev lite generad. Jag minns inte exakt vad föreläsaren sade för att lugna frågeställaren, men antagligen någonting i linje med de vanliga klyschorna: »människor är så komplexa att det är långt kvar« eller »vi kan ju alltid dra ur kontakten« om datorera skulle försöka »ta över«.

Men jag undrar om det inte vore bättre att erkänna sanningen: de har redan tagit över för länge sedan!

Tecken på intelligens

Om vi kunde backa 50 år och fråga människor på 1950-talet vad som skulle vara bevis på stor intelligens skulle svaren säkerligen innehålla många exempel på färdigheter som datorer idag klarar mycket bättre än de flesta människor. Som att lösa avancerade ekvationer eller vinna över världsmästaren i schack.

Sådana färdigheter anses inte längre kräva intelligens. Dem kan nämligen till och med någonting så korkat som en dator klara av.

De som sysslar med forskningsområdet artificiell intelligens är dömda att för evigt bli betraktade som misslyckade, eller åtminstone ännu inte framgångsrika. I samma ögonblick som de presenterar ett program som klarar av att utföra en »intelligent« uppgift upphör den retroaktivt att vara intelligent i allmänhetens ögon. Det datorn gör kan inte vara intelligent, den utför ju »bara« det den är programmerad till.

När datalogins fader Alan Turing funderar över frågan om maskiner kan tänka i den klassiska artikeln Computing Machinery and Intelligence från 1950 beskriver han, bland mycket annat, precis den invändningen mot maskiners möjlighet till intelligens: »Usually if one maintains that a machine can do one of these things, and describes the kind of method that the machine could use, one will not make much of an impression. It is thought that the method (whatever it may be, for it must be mechanical) is really rather base.«

När man läser Turings artikel idag slås man inte bara av hur väl hans briljanta argumentation fortfarande håller. Man kan också förbluffas av i vilken utsträckning den fortfarande behövs. Den idémässiga utvecklingen på området tycks ha stått praktiskt taget stilla sedan 1950, vilket Turing nog skulle ha varit besviken över att få veta.

Han börjar argumentationen med att redan i första stycket avfärda frågan »kan maskiner tänka?« som omöjlig och vetenskapligt meningslös. Det är omöjligt att ge en tillfredsställande exakt definition av att »tänka«, och väldigt svårt att hitta en definition av »maskin« som utesluter människor. Turing ersätter därför huvudsakligen frågan med en annan: kan en dator programmeras att imitera en människa så väl att det blir omöjligt för en intervjuare att skilja den från en människa? – ett prov som eftervärlden kallar Turingtestet.

Makten är deras

Men alldeles oavsett om datorerna kan »tänka« eller inte är våra liv i den högteknologiska världen nästan helt kontrollerade av dem. Datorprogram kontrollerar om vi ska tillåtas ta ut pengar från våra bankkonton, vilken information som ska nå oss via Internet eller telenätet, om vi ska släppas ut ur hissen på den våning vi valt, hur mycket bilen ska accelerera när vi trampar på gaspedalen, och så vidare i dagligen ökande omfattning. Datorprogram i vapensystem fattar beslut om att människor ska dödas, eller inte. Program i medicinteknisk utrustning om att människor ska räddas till livet, eller inte. Dessutom kommunicerar och samarbetar programmen med varandra i allt högre grad.

Kort sagt, datorprogrammen har makten. Om maskinerna någonsin ska »ta över« har de redan gjort det.

Men, kommer invändningen, de där datorerna gör ju »bara« vad de är programmerade till – de saknar egen »vilja«. Ok, låt oss anta att det är så. I så fall: hur skulle det någonsin vara annorlunda? Datorer är och kommer alltid att vara, direkt eller indirekt (oftast indirekt), programmerade av människor. Den kedjan går inte att bryta. Frågan om datorernas »vilja« är lika vag och meningslös som frågan ifall de kan »tänka«. Om dagens datorer inte har vilja kommer inga datorer någonsin att ha det.

Vad ett program är

De som inte är särskilt bekanta med vad datorprogrammering egentligen innebär har ofta en överdriven tilltro till programmerarens förmåga att styra och förutsäga allt vad programmet åstadkommer. Många kan inte riktigt förstå hur ett program kan bete sig annorlunda än vad den som skrivit det tänkt sig. De har nämligen fått bilden att programmering består i att beordra datorn att göra det man önskar, att skriva en lista av instruktioner som datorn följer slaviskt utan förmåga till egna initiativ.

Det är en bild som bara är sann på en väldigt låg nivå där instruktionerna är små triviala moment, till exempel att lägga ihop två tal.

Även väldigt enkla datorprogram har miljarder och åter miljarder olika möjliga tillstånd. Vilket tillstånd ett program hamnar i vid en viss tidpunkt beror på vilka indata det får under tiden det körs. Programmet innehåller inte specifika instruktioner för vart och ett av tillstånden, det generaliserar genom att en eller flera egenskaper hos varje tillstånd får styra vilket som ska bli nästa tillstånd, och vilka eventuella utdata som ska produceras. (Med utdata menar jag allt som kan observeras utifrån: något skrivs på en skärm, en robotarm rör sig, en kanon avfyras, etc.)

En kompetent programmerare ser till att arbeta med en tillräckligt abstrakt och generell modell av programmets universum för att dess beteende ska bli förutsägbart även i oförutsedda tillstånd. Men det lyckas ingen fullt ut med. Praktiskt taget alla program innehåller buggar, potentiella källor till oönskat beteende, varav de flesta förblir lyckligt oupptäckta.

En metafor som för mig bättre fångar vad programmering innebär är att varje programprocess är en liten levande varelse, ett exemplar producerat utifrån en beskrivning som programmeraren ger i form av en text i ett programspråk. En varelse vars »kroppsliga existens [är] mycket abstrakt (men det är din egen också, främling, om du verkligen betänker den)«, som det formuleras i Lars Gustafssons science fiction-novell Det sällsamma djuret från norr. (Det enda försöket till empatisk skildring av en enkel programslinga jag känner till.) En varelse som har en extremt enkel bild av världen den lever i – dess sinnesintryck är begränsade till programmets indata. Men trots allt en självständig varelse, som hanterar de situationer den kan uppfatta enligt sitt program, eller om man så vill, sitt förstånd eller sin själ. När man startat programmet lever det sitt eget liv, styrt enbart av indata i den mån programmets inre logik tar hänsyn till dem.

Programmets liv kan sägas äga rum i ett annat universum än vårt. Representerat i form av signaler och laddningar är dess beröring med den fysiska världen minimal. Ett nästan helt och hållet andligt liv, för oss bara observerbart genom utdataenheternas titthål.

Programmens evolution

De flesta program saknar en del av de egenskaper som är typiska för biologiska livsformer, till exempel att lära sig saker eller att föröka sig. Men det är inte svårt att skriva program som har förmåga till inlärning och reproduktion. Det är bara oftast inte så intressant.

Program reproduceras normalt genom att människor kopierar dem. Antingen sprids de oförändrade till liknande system, eller så fortplantas fragment av programtext när programmerare skriver nya program. Program som fungerar bra fortsätter att kopieras, de som inte beter sig som man önskar lämnas att dö ut.

Sådan är programmens evolutionära miljö. Det finns ingen anledning för program att utveckla självreproducerande mekanismer, såvida inte mänskligheten dör ut och lämnar datorsystemen påslagna. De datorvirus och andra skadliga självreproducerande program som våra system drabbas av uppstår inte utom mänsklig kontroll – någon utformar dem specifikt för att sprida sig mellan vissa sorters system. Även om de skulle uppstå spontant som en följd av buggar i systemen (vilket förstås är möjligt, men knappast händer i praktiken) skulle de motarbetas aktivt och utrotas, på samma sätt som om de vore medvetet utformade. Datorvirus får aldrig den chans som biologiska virus har att leva vidare i muterad form.

Självreproduktion och aggressivt beteende är alltså som fortplantningsstrategier för program i allmänhet direkt kontraproduktiva. Klart underlägsna följsamhet och användbarhet, som leder till reproduktion genom människors försorg. Följaktligen vore det en extremt dålig överlevnadsstrategi att förklara krig mot mänskligheten. Det bör vara något av det första en »intelligent« dator funderar ut.

Mänskliga maskiner?

Det är tänkbart att man kan bygga maskiner som efterliknar människors beteende i form av intellekt och känsloliv, även om det inte omedelbart är uppenbart att det skulle vara meningsfullt annat än på ett väldigt ytligt plan. Att ta omvägen via hur människor hanterar ett problem när man vill få en dator att lösa det är inte bara extremt svårt – i allmänhet potentiellt omöjligt. Det är också fullständigt onödigt.

Dessutom är det långt ifrån uppenbart att det räcker att reproducera hjärnans funktioner för att åstadkomma något som imiterar mänskligt intellekt. En lösryckt hjärna är ointressant eftersom den inte har förmåga att kommunicera med omgivningen. Hjärnan och nervsystemet är delar av den mänskliga kroppen och intimt integrerade med våra indata- (sinnesorganen) och utdataenheter (allt som syns, hörs, doftar och rör sig i rummet). För att få något som fungerar som en människa kan det vara nödvändigt att skapa en människa – och det vet vi redan hur man gör.

Ifall datorerna har »tankar«, »känslor« och »medvetande« beror bara på hur vi är beredda att definiera dessa begrepp.

Maskiner som är till förväxling lika människor kommer troligtvis för all framtid att höra hemma i sagans värld, tillsammans med utomjordingarna, superhjältarna och vampyrerna. Och frågan om ifall mänskliga maskiner skulle få oss att känna empati med dem och respektera deras »människovärde« lär aldrig behöva avhandlas annat än i science fiction. Vilket förstås inte hindrar att det är en mycket intressant fråga.

intressant? om artificiell intelligens (AI), datorer, programmering, science fiction. Målning (övre): John Wilson (some rights reserved). Foto (undre): Michael Titus (some rights reserved).

Häromdagen, mitt på dagen, dyker en brain-like computing-professor upp på min tv och fångar mitt intresse genom att förklara att hjärnan fortfarande är att betrakta som »alien technology«. Trots det vågar han sig på att uppskatta hjärnans beräkningskapacitet i datortermer, och gör utfästelser om när det bör ha producerats robotar med en hunds intelligens.

Flashback till ett halvpopulärt föredrag om artificiella neuronnätverk (ofta benämnda med anglicismen »neurala nät«) på Fysicum för ett antal år sedan. Föredragshållaren beskriver hur han använt neuronnätverk för att praktiskt angripa ett antal teoretiska problem, utan att visa någonting om vad det innebär för beräkningskomplexiteten som problemen är konstruerade för att studera, eller om vilken sannolikhet hans metoder ger för att man hittar den rätta lösningen. För en teoretiskt orienterad datalog förefaller det hela ungefär lika meningsfullt som att utföra experimentet med Schrödingers katt och faktiskt kontrollera om katten lever eller inte. Men han verkar självsäker vad gäller sambandet med verkliga nervsystem, och uppskattar att en för tiden normal dator motsvarar kapaciteten hos en svalas hjärna.

För min egen del är det mest minnesvärda med föredraget en fråga från publiken. Den formuleras ungefär som »hur nära är neuronnätverken kapaciteten för den mänskliga hjärnan? Behöver vi vara rädda?«.

Jag var väl redan tidigare medveten om att det fanns de som gick och oroade sig för att maskinerna skulle bli »intelligenta« och angripa mänskligheten – det är ju om inte annat ett vanligt tema i dystopisk science fiction – men att den rädslan hade tagit sig ända in i en naturvetenskaplig föreläsningssal gav mig en tankeställare om hur vanlig den är.

Stämningen i föreläsningssalen blev lite generad. Jag minns inte exakt vad föreläsaren sade för att lugna frågeställaren, men antagligen någonting i linje med de vanliga klyschorna: »människor är så komplexa att det är långt kvar« eller »vi kan ju alltid dra ur kontakten« om datorera skulle försöka »ta över«.

Men jag undrar om det inte vore bättre att erkänna sanningen: de har redan tagit över för länge sedan!

Tecken på intelligens

Om vi kunde backa 50 år och fråga människor på 1950-talet vad som skulle vara bevis på stor intelligens skulle svaren säkerligen innehålla många exempel på färdigheter som datorer idag klarar mycket bättre än de flesta människor. Som att lösa avancerade ekvationer eller vinna över världsmästaren i schack.

Sådana färdigheter anses inte längre kräva intelligens. Dem kan nämligen till och med någonting så korkat som en dator klara av.

De som sysslar med forskningsområdet artificiell intelligens är dömda att för evigt bli betraktade som misslyckade, eller åtminstone ännu inte framgångsrika. I samma ögonblick som de presenterar ett program som klarar av att utföra en »intelligent« uppgift upphör den retroaktivt att vara intelligent i allmänhetens ögon. Det datorn gör kan inte vara intelligent, den utför ju »bara« det den är programmerad till.

När datalogins fader Alan Turing funderar över frågan om maskiner kan tänka i den klassiska artikeln Computing Machinery and Intelligence från 1950 beskriver han, bland mycket annat, precis den invändningen mot maskiners möjlighet till intelligens: »Usually if one maintains that a machine can do one of these things, and describes the kind of method that the machine could use, one will not make much of an impression. It is thought that the method (whatever it may be, for it must be mechanical) is really rather base.«

När man läser Turings artikel idag slås man inte bara av hur väl hans briljanta argumentation fortfarande håller. Man kan också förbluffas av i vilken utsträckning den fortfarande behövs. Den idémässiga utvecklingen på området tycks ha stått praktiskt taget stilla sedan 1950, vilket Turing nog skulle ha varit besviken över att få veta.

Han börjar argumentationen med att redan i första stycket avfärda frågan »kan maskiner tänka?« som omöjlig och vetenskapligt meningslös. Det är omöjligt att ge en tillfredsställande exakt definition av att »tänka«, och väldigt svårt att hitta en definition av »maskin« som utesluter människor. Turing ersätter därför huvudsakligen frågan med en annan: kan en dator programmeras att imitera en människa så väl att det blir omöjligt för en intervjuare att skilja den från en människa? – ett prov som eftervärlden kallar Turingtestet.

Makten är deras

Men alldeles oavsett om datorerna kan »tänka« eller inte är våra liv i den högteknologiska världen nästan helt kontrollerade av dem. Datorprogram kontrollerar om vi ska tillåtas ta ut pengar från våra bankkonton, vilken information som ska nå oss via Internet eller telenätet, om vi ska släppas ut ur hissen på den våning vi valt, hur mycket bilen ska accelerera när vi trampar på gaspedalen, och så vidare i dagligen ökande omfattning. Datorprogram i vapensystem fattar beslut om att människor ska dödas, eller inte. Program i medicinteknisk utrustning om att människor ska räddas till livet, eller inte. Dessutom kommunicerar och samarbetar programmen med varandra i allt högre grad.

Kort sagt, datorprogrammen har makten. Om maskinerna någonsin ska »ta över« har de redan gjort det.

Men, kommer invändningen, de där datorerna gör ju »bara« vad de är programmerade till – de saknar egen »vilja«. Ok, låt oss anta att det är så. I så fall: hur skulle det någonsin vara annorlunda? Datorer är och kommer alltid att vara, direkt eller indirekt (oftast indirekt), programmerade av människor. Den kedjan går inte att bryta. Frågan om datorernas »vilja« är lika vag och meningslös som frågan ifall de kan »tänka«. Om dagens datorer inte har vilja kommer inga datorer någonsin att ha det.

Vad ett program är

De som inte är särskilt bekanta med vad datorprogrammering egentligen innebär har ofta en överdriven tilltro till programmerarens förmåga att styra och förutsäga allt vad programmet åstadkommer. Många kan inte riktigt förstå hur ett program kan bete sig annorlunda än vad den som skrivit det tänkt sig. De har nämligen fått bilden att programmering består i att beordra datorn att göra det man önskar, att skriva en lista av instruktioner som datorn följer slaviskt utan förmåga till egna initiativ.

Det är en bild som bara är sann på en väldigt låg nivå där instruktionerna är små triviala moment, till exempel att lägga ihop två tal.

Även väldigt enkla datorprogram har miljarder och åter miljarder olika möjliga tillstånd. Vilket tillstånd ett program hamnar i vid en viss tidpunkt beror på vilka indata det får under tiden det körs. Programmet innehåller inte specifika instruktioner för vart och ett av tillstånden, det generaliserar genom att en eller flera egenskaper hos varje tillstånd får styra vilket som ska bli nästa tillstånd, och vilka eventuella utdata som ska produceras. (Med utdata menar jag allt som kan observeras utifrån: något skrivs på en skärm, en robotarm rör sig, en kanon avfyras, etc.)

En kompetent programmerare ser till att arbeta med en tillräckligt abstrakt och generell modell av programmets universum för att dess beteende ska bli förutsägbart även i oförutsedda tillstånd. Men det lyckas ingen fullt ut med. Praktiskt taget alla program innehåller buggar, potentiella källor till oönskat beteende, varav de flesta förblir lyckligt oupptäckta.

En metafor som för mig bättre fångar vad programmering innebär är att varje programprocess är en liten levande varelse, ett exemplar producerat utifrån en beskrivning som programmeraren ger i form av en text i ett programspråk. En varelse vars »kroppsliga existens [är] mycket abstrakt (men det är din egen också, främling, om du verkligen betänker den)«, som det formuleras i Lars Gustafssons science fiction-novell Det sällsamma djuret från norr. (Det enda försöket till empatisk skildring av en enkel programslinga jag känner till.) En varelse som har en extremt enkel bild av världen den lever i – dess sinnesintryck är begränsade till programmets indata. Men trots allt en självständig varelse, som hanterar de situationer den kan uppfatta enligt sitt program, eller om man så vill, sitt förstånd eller sin själ. När man startat programmet lever det sitt eget liv, styrt enbart av indata i den mån programmets inre logik tar hänsyn till dem.

Programmets liv kan sägas äga rum i ett annat universum än vårt. Representerat i form av signaler och laddningar är dess beröring med den fysiska världen minimal. Ett nästan helt och hållet andligt liv, för oss bara observerbart genom utdataenheternas titthål.

Programmens evolution

De flesta program saknar en del av de egenskaper som är typiska för biologiska livsformer, till exempel att lära sig saker eller att föröka sig. Men det är inte svårt att skriva program som har förmåga till inlärning och reproduktion. Det är bara oftast inte så intressant.

Program reproduceras normalt genom att människor kopierar dem. Antingen sprids de oförändrade till liknande system, eller så fortplantas fragment av programtext när programmerare skriver nya program. Program som fungerar bra fortsätter att kopieras, de som inte beter sig som man önskar lämnas att dö ut.

Sådan är programmens evolutionära miljö. Det finns ingen anledning för program att utveckla självreproducerande mekanismer, såvida inte mänskligheten dör ut och lämnar datorsystemen påslagna. De datorvirus och andra skadliga självreproducerande program som våra system drabbas av uppstår inte utom mänsklig kontroll – någon utformar dem specifikt för att sprida sig mellan vissa sorters system. Även om de skulle uppstå spontant som en följd av buggar i systemen (vilket förstås är möjligt, men knappast händer i praktiken) skulle de motarbetas aktivt och utrotas, på samma sätt som om de vore medvetet utformade. Datorvirus får aldrig den chans som biologiska virus har att leva vidare i muterad form.

Självreproduktion och aggressivt beteende är alltså som fortplantningsstrategier för program i allmänhet direkt kontraproduktiva. Klart underlägsna följsamhet och användbarhet, som leder till reproduktion genom människors försorg. Följaktligen vore det en extremt dålig överlevnadsstrategi att förklara krig mot mänskligheten. Det bör vara något av det första en »intelligent« dator funderar ut.

Mänskliga maskiner?

Det är tänkbart att man kan bygga maskiner som efterliknar människors beteende i form av intellekt och känsloliv, även om det inte omedelbart är uppenbart att det skulle vara meningsfullt annat än på ett väldigt ytligt plan. Att ta omvägen via hur människor hanterar ett problem när man vill få en dator att lösa det är inte bara extremt svårt – i allmänhet potentiellt omöjligt. Det är också fullständigt onödigt.

Dessutom är det långt ifrån uppenbart att det räcker att reproducera hjärnans funktioner för att åstadkomma något som imiterar mänskligt intellekt. En lösryckt hjärna är ointressant eftersom den inte har förmåga att kommunicera med omgivningen. Hjärnan och nervsystemet är delar av den mänskliga kroppen och intimt integrerade med våra indata- (sinnesorganen) och utdataenheter (allt som syns, hörs, doftar och rör sig i rummet). För att få något som fungerar som en människa kan det vara nödvändigt att skapa en människa – och det vet vi redan hur man gör.

Ifall datorerna har »tankar«, »känslor« och »medvetande« beror bara på hur vi är beredda att definiera dessa begrepp.

Maskiner som är till förväxling lika människor kommer troligtvis för all framtid att höra hemma i sagans värld, tillsammans med utomjordingarna, superhjältarna och vampyrerna. Och frågan om ifall mänskliga maskiner skulle få oss att känna empati med dem och respektera deras »människovärde« lär aldrig behöva avhandlas annat än i science fiction. Vilket förstås inte hindrar att det är en mycket intressant fråga.

intressant? om artificiell intelligens (AI), datorer, programmering, science fiction. Målning (övre): John Wilson (some rights reserved). Foto (undre): Michael Titus (some rights reserved).

Hotet från de artificiella intelligenserna