Stöldens högtid

Julen närmar sig. En glädjens tid för alla och envar. Men glädjen grumlas av det miljardsvindleri som svenska hushåll årligen utsätter matbranschen för. Att julbordet fylls av piratkopierade rätter tycks ha blivit normalt, rentav allmänt accepterat. Undersökningar har visat att uppemot 90% av alla under 25 år inte ens anser att det ligger något omoraliskt i att man istället för att köpa originalprodukter tillreder exempelvis sina egna kopior av Erik Lallerstedts köttbullar, och därmed varje år berövar Lallerstedt åtskilliga miljoner i ersättning.

Det är med andra ord bråttom att samhället börjar skicka kraftigare signaler om det brottsliga i piratkopieringen. Om inte stjärnkockar som Lallerstedt kan få betalt för sitt arbete, då kommer inga stjärnkockar längre att frambringas. Utan möjlighet för matindustrin att få utdelning för de investeringar som krävs för vidareutveckling av basala produkter som pommes frites, brunsås osv., kommer ingen i framtiden att vilja investera i matutveckling. Vår matkultur står inför ett reellt hot om total utarmning.

Vidare är det dags att elproducenterna börjar ta sitt ansvar. Spisen beräknas vara den största delen av elkonsumtionen för ett normalt hushåll, och E-on och Vattenfall tjänar därmed enorma summor på tillredningen av piraträtter. Förslaget att man börjar ta ut en avgift, en andel av elkostnaden som omfördelas för att stödja matbranschen, förefaller i högsta grad rimligt. Invändningen att spisar också används för att tillreda egna originalrätter är knappast värt att ta på allvar: amatörernas matkreationer är marginella i sammanhanget, och kan aldrig utgöra basen för en livskraftig matkultur. Dessutom kan man ifrågasätta i vilken mån amatörrecepten verkligen är original. Är de inte i stor utsträckning inspirerade av professionella kreationer som serveras på restauranger? Självklart är de det!

De stora tillverkarna av köksutrustning har, inför hot om lagstiftning, varit mer tillmötesgående än elproducenterna vad gäller att gå matbranschen till mötes. Men installation av kopieringsskydd i ugnar och spisar har visat sig verkningslöst. Skydden är alltför lätta att kringgå.

Polisrazzior i misstänkta piratmatlagares hem, och de uppmärksammade rättegångar som följt, har heller inte gett önskvärt resultat. Trots fängelsestraff och höga skadestånd kan vi i backspegeln konstatera att de inte har gett någon märkbar dämpning av den snarare allt mer utbredda stöldverksamheten i våra kök. Risken för upptäckt är helt enkelt inte tillräckligt stor.

Den återstående möjligheten för att komma tillrätta med tjuveriet, rutinartade blodprov från en stor andel av befolkningen, och analys därav för att utröna vilka som intagit illegalt tillredd mat, förespråkas med allt högre röst av matbranschen. Det tycks allt mer ofrånkomligt att samhället går matskaparna till mötes och inför dessa kontroller.

Invändningar finns förvisso. Analysen kan dels aldrig garanteras att bli hundraprocentigt korrekt. Dels oroas många av integritetsaspekten: kan blodproven komma att användas för att övervaka medborgare på andra, mindre önskvärda sätt? Riskerar information från blodproven att läcka ut och komma i händerna på brottslingar eller främmande makt? Farorna finns där, och de bör tas på allvar.

Samtidigt är det knappast trovärdigt att bara peka på farorna, eller förfäras av att provtagningen innebär förment »odemokratiska« ingrepp i förhållandet mellan medborgarna och överheten. Ingen av de mest högljudda kritikerna, dessa självutnämnda förkämpar för »medborgerliga rättigheter«, har kunnat svara på den springande frågan: Hur, om övervakningen inte accepteras, ska man kunna garantera att matskaparna kan få betalt för sitt arbete?

Bild: ctail, poolie och spaceninja

Julen närmar sig. En glädjens tid för alla och envar. Men glädjen grumlas av det miljardsvindleri som svenska hushåll årligen utsätter matbranschen för. Att julbordet fylls av piratkopierade rätter tycks ha blivit normalt, rentav allmänt accepterat. Undersökningar har visat att uppemot 90% av alla under 25 år inte ens anser att det ligger något omoraliskt i att man istället för att köpa originalprodukter tillreder exempelvis sina egna kopior av Erik Lallerstedts köttbullar, och därmed varje år berövar Lallerstedt åtskilliga miljoner i ersättning.

Det är med andra ord bråttom att samhället börjar skicka kraftigare signaler om det brottsliga i piratkopieringen. Om inte stjärnkockar som Lallerstedt kan få betalt för sitt arbete, då kommer inga stjärnkockar längre att frambringas. Utan möjlighet för matindustrin att få utdelning för de investeringar som krävs för vidareutveckling av basala produkter som pommes frites, brunsås osv., kommer ingen i framtiden att vilja investera i matutveckling. Vår matkultur står inför ett reellt hot om total utarmning.

Vidare är det dags att elproducenterna börjar ta sitt ansvar. Spisen beräknas vara den största delen av elkonsumtionen för ett normalt hushåll, och E-on och Vattenfall tjänar därmed enorma summor på tillredningen av piraträtter. Förslaget att man börjar ta ut en avgift, en andel av elkostnaden som omfördelas för att stödja matbranschen, förefaller i högsta grad rimligt. Invändningen att spisar också används för att tillreda egna originalrätter är knappast värt att ta på allvar: amatörernas matkreationer är marginella i sammanhanget, och kan aldrig utgöra basen för en livskraftig matkultur. Dessutom kan man ifrågasätta i vilken mån amatörrecepten verkligen är original. Är de inte i stor utsträckning inspirerade av professionella kreationer som serveras på restauranger? Självklart är de det!

De stora tillverkarna av köksutrustning har, inför hot om lagstiftning, varit mer tillmötesgående än elproducenterna vad gäller att gå matbranschen till mötes. Men installation av kopieringsskydd i ugnar och spisar har visat sig verkningslöst. Skydden är alltför lätta att kringgå.

Polisrazzior i misstänkta piratmatlagares hem, och de uppmärksammade rättegångar som följt, har heller inte gett önskvärt resultat. Trots fängelsestraff och höga skadestånd kan vi i backspegeln konstatera att de inte har gett någon märkbar dämpning av den snarare allt mer utbredda stöldverksamheten i våra kök. Risken för upptäckt är helt enkelt inte tillräckligt stor.

Den återstående möjligheten för att komma tillrätta med tjuveriet, rutinartade blodprov från en stor andel av befolkningen, och analys därav för att utröna vilka som intagit illegalt tillredd mat, förespråkas med allt högre röst av matbranschen. Det tycks allt mer ofrånkomligt att samhället går matskaparna till mötes och inför dessa kontroller.

Invändningar finns förvisso. Analysen kan dels aldrig garanteras att bli hundraprocentigt korrekt. Dels oroas många av integritetsaspekten: kan blodproven komma att användas för att övervaka medborgare på andra, mindre önskvärda sätt? Riskerar information från blodproven att läcka ut och komma i händerna på brottslingar eller främmande makt? Farorna finns där, och de bör tas på allvar.

Samtidigt är det knappast trovärdigt att bara peka på farorna, eller förfäras av att provtagningen innebär förment »odemokratiska« ingrepp i förhållandet mellan medborgarna och överheten. Ingen av de mest högljudda kritikerna, dessa självutnämnda förkämpar för »medborgerliga rättigheter«, har kunnat svara på den springande frågan: Hur, om övervakningen inte accepteras, ska man kunna garantera att matskaparna kan få betalt för sitt arbete?

Bild: ctail, poolie och spaceninja

Stöldens högtid