23 maj 2010

Den hotade yttrandefriheten

Det talas en del om yttrandefrihet just nu. Mycket handlar om överfallen mot Lars Vilks, trots att Vilks yttrandefrihet verkligen inte är hotad. Yttrandefrihet är nämligen någonting som gäller i förhållande till makten, till etablissemanget, och även om det finns de i maktens kretsar som mumlar lite om Vilks tveksamma agenda och islamofobiska tendenser, så ifrågasätter ingen hans rätt att skända profeten Muhammed i sin konst.

Det hindrar inte att det finns de som tar tillfället i akt att slå in öppna dörrar genom att ropa ut sitt försvar för »yttrandefriheten«. Göran Hägglund har till exempel kritiserat Lars Ohly för att inte förbehållslöst ta ställning för Vilks och utbrista (enligt Expressen) i en rörande deklaration om att det »aldrig någonsin [får] förekomma en reservation när det handlar om yttrandefrihet och tryckfrihet.«

Nå, om hägglund lugnar ner sig lite erinrar han sig kanske att Sveriges yttrandefrihetsgrundlag faktiskt innehåller en hel del reservationer, och det är ingenting som Hägglund är känd för att kritisera.

Den minst kontroversiella inskränkningen är förmodligen den som gäller förtal. Det är förbjudet att snacka skit om någon så att man orsakar skada, åtminstone om man inte kan visa att man har goda skäl.

Mer problematiskt är begreppet hets mot folkgrupp. Det kan tyckas som en naturlig generalisering av förtal att det också är förbjudet att snacka skit om exempelvis en etnisk grupp. Problemet är att det inte bara har inverkan på tvister mellan personer, utan också förbjuder att man uttrycker vissa ganska utbredda politiska uppfattningar. Visserligen uppfattningar som vi fina upplysta människor finner avskyvärda och irrationella, och som rentav är antidemokratiska. Lagen kan alltså försvaras med att den bevakar demokratiska värden.

Men då biter man sig rejält i svansen. I en demokrati ska samtalet vara öppet. Människor av alla åsikter ska få komma till tals. Värnar man demokratin genom att förbjuda att vissa åsikter uttrycks avskaffar man istället en liten del av demokratin. Man blir själv en agent för antidemokratiska krafter.

Den mekanismen är för övrigt väldigt vanlig i dagens politik. I försvar mot terrorism eller organiserad brottslighet, som sägs hota demokratin (men också brott mot upphovsrättslagen, som sällan påstås hota demokratin), avskaffar man en del av den demokrati man säger sig försvara.

Det är svårt att tro något annat än att syftet med lagen mot hets mot folkgrupp faktiskt är just att makthavarna med juridikens hjälp vill utesluta vissa politiska rörelser från det offentliga samtalet. Det är inte förenligt med demokratiska värderingar.

Vilks yttrandefrihet är alltså inte hotad, men han är inte den enda islamofoba token som just nu är på tapeten för skändelse av islam med bilder av profeten Muhammed. Skånepartiets Carl P. Herslow har visat bilder av en naken Muhammed med nioårig hustru. För det åtalas han för hets mot folkgrupp.

Vad är då skillnaden mellan Vilks och Herslow som gör att den ene hyllas som en hjälte av etablissemanget medan ingen vill ta i den andra med tång? En är att Vilks är en intellektuell som passar in i bilden av den chict provokativa konstnären, och Herslow representant för en folklig främlingsfientlig rörelse. Vilks är harmlös från de flesta makthavares synpunkt, medan Herslow kan vara en politisk motståndare. (Faktum är att han var avgörande för den kortlivade borgerliga majoriteten i Malmö vid valet 1985.)

En annan viktig skillnad är att Herslows provokation är omedelbart avskyvärd för de flesta, medan Vilks är listigt kodad så att bara muslimer uppfattar den. Hundar är i vår dominerande kultur mestadels någonting gulligt, och genom att dessutom kalla motivet rondellhund har Vilks, för oss som ser det så, ytterligare tydliggjort att det handlar om en satirisk lustighet. För många muslimer symboliserar däremot hunden det mest avskyvärda, och att likna någon vid en hund är en djup förolämpning.

Att etablissemanget står upp för att försvara den ena provokationen, men fördömer och åtalar den andra, det inger mig starkt obehag. Båda provokationerna förtjänar i själva verket att fördömas, samtidigt som yttrandefriheten borde säkra bådas okränkbara rätt att uttryckas.


2 comments:

Simon sa...

Lustigt att skrivarteknologin avgör vilken lag som ska tillämpas. Från artikeln om Herslow:

"SKL har kommit fram till att affischerna har tryckts i en storformatsskrivare vilket gör att brottet lyder under tryckfrihetslagen."

Z sa...

Var det inte så att Herslow gick fokuserade på invandrartäta områden när han satte upp affischerna med pedofili och Muhammed, samt uppmanade till att hålla sådant borta från Skåne, dvs antydde att muslimer pysslar med barngifte?

Annars kan jag hålla med om att muslimer på ett listigt sätt sätts att hamna mellan stolar: De är dels t ex inte judar, dvs deras religion representerar inte någon enda folkgrupp, så det kan inte heta "hets mot folkgrupp" (även om de flesta ju menar 'araber') och så det här med etablissemanget;
stormedia, stora dagstidningar, etc:

Detta etablissemang representerar i Sverige inte någon muslimsk kultur, där man undviker hundsymboler, etc.

Och summan av människans ilskor etc är väl ungefär lika stor, så man tar ut det på det som är rumsrent, när nu den ickerumsrena rasistiska eller t ex kvinnofientliga ilskan inte är lika tillåten.

Uteslutningsmetoden => Enda lagliga sättet i Sverige att hetsa mot invandrare är att göra som Vilks gjorde, rikta in sig på profeten Muhammed.

Visst, sedan kan han berätta att han gjorde likadant med Jesus, lika raljant, men kristendomen i Sverige representeras av infödda + etablissemang också, inte bara av invandrare/miljonprogramsboende.

Inser man inte detta utan endast skriker sig blå som ledarskribent om hur viktigt det är att kunna driva med islam, så missar man en rätt så allvarlig bit i diskussionen.

Detta sagt, vill jag göra följande tillägg precis som alla andra i debatten: De som hotar/skadar Vilks och hans utställningar bör omedelbart ställas inför rätta och få påföljd enligt svensk lag.