Undergångsscenarier

En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi det inte.¹ Jag är väl dum och cynisk, men jag tycker att jag har överlevt för många undergångsscenarier för att oroa mig för »klimathotet«, eller dödsbringande influensor för den delen, eller kollapsande dollarkurs.

När jag var barn var det ingen fara att att civilisationen snart skulle raseras av miljökatastrofer och kärnvapenkrig – det var ett faktum. (Dessutom var klimatforskningen helt på det klara med den dystra prognosen att vi var på väg mot en ny istid.) Sedan kom AIDS för att döda oss alla, paradoxalt nog samtidigt som överbefolkningen skulle ge upphov till krig och miljökatastrofer. Vad kom sedan? Jag har tappat räkningen.

Jag tvivlar inte på att dagens klimatforskare har en poäng i att gaserna vi släpper lös i atmosfären påverkar klimatet. Jag kan till och med tänka mig att det kan vara rimligt att försöka göra någonting åt det. Den dag det finns någorlunda konsensus om åtgärder för att ändra vår syndigt förbrännande livsstil till något som inte påverkar klimatet lika mycket har jag inga direkta planer på något annat än att marschera i takt och bidra med min del. Vi lär dock aldrig komma ifrån det obekväma faktum att vi som varmblodiga djur oupphörligen måste förinta andra organismer bara för att upprätthålla vår metabolism.

Jag är övertygad om att klimathotet kunnat växa sig så starkt i människors medvetande därför att det passar så perfekt in på den urgamla myten om att människorna ska straffas för sitt syndiga leverne. Därför handlar också den politiska diskussionen nästan bara om koldioxid, trots signaler från vetenskapen om att metangas är en mer akut faktor. Metanutsläppen har inte samma lyx- och modernitetsstämpel, förbundna som de är med jordbrukssamhällets i mer »naturliga« teknologi.

Dessutom ter sig klimathotet nästan som lite löjligt för den som är uppvuxen med betydligt mer mer dramatiska undergångsprofetior. I jämförelse med framtidsvisionen att vi alla skulle sluta våra korta liv som vildar bland radioaktiva ruiner – en möjlighet som jag för mycket länge sedan förlikat mig med – är översvämningar och orkaner inte mycket att komma med.

Det var nog när de postapokalyptiska dystopierna i början av 1980-talet började bli något mindre depressiva, speciellt i filmen Mad Max 2 (med exporttiteln The Road Warrior eftersom knappast någon utanför Australien hört talas om den första Mad Max-filmen), som jag för första gången fick ett sätt att bearbeta katastrofhotet och göra det till någonting mer hanterligt. En stenhård desillusionerad Mel Gibson som förlorat allt har lärt sig leva igen i ödelagda landskapet. Ensam drar han omkring på ökenvägarna i ett par hundra knyck, i ständig kamp med andra överlevare om de återstående dropparna bensin. Där fick jag och mina generationskamrater ett sätt att tänka att det nog ändå kunde finnas ett liv efter katastrofen. Visserligen hårt och brutalt, men i alla fall möjligt att leva.

Som barn fick jag flera gånger undervisning i »ekologi« av lärare och friluftstomtar. Det gick ut på att naturen var ordnad i ett kretslopp till alltings bästa, där varje kryp hade sin väluttänkta nytta. Men det fanns en mörk svulst i naturens vackra organism. En orm i det Linnéansk-kristna paradiset. En enda art som inte gjorde någon nytta. Människan. Lärdomen man ville inpränta i oss var att vi människor måste lära oss att inte synas, att inte påverka naturen mer än vad som var absolut nödvändigt.

Nu kan jag skratta åt den där ekologiska myten, men som alla myter talar den till någonting djupt inne i oss och är svår att känslomässigt helt göra sig av med.

Hos mig fick den förvisso inte så mycket effekten av att göra mig till motståndare mot »miljöförstöring« och önska mig tillbaka till naturen – jag har aldrig kunnat tänka mig att leva i naturen, eller ens på landet. Vad den snarare fick mig att önska var att utplåna den smitta som jag som människa var dömd att vara en del av. Eller, om det nu inte gick att med kirurgisk precision avlägsna bara människan, varför inte förinta allt levande och låta den renade naturen börja om från början? (Se där, det påminner ju inte så lite om Noaks ark-berättelsen. Myterna finns inom oss.) Den tanken gav väl också den totala krigs- eller miljöapokalypsen ett försonande drag av rening och befrielse.

Under naturromantikernas naivt människohatande ekologimyt ligger, precis som under mycket av den moderna miljöaktivismen, den judisk-kristna föreställningen om den förlovade jorden. Där är människan skapelsens krona med uppdrag att som Guds företrädare styra och ställa.

Utifrån ett nutida vetenskapligt synsätt är den idén närmast rörande i sin självöverskattande subjektivitet. I alla andras ögon än, eventuellt, sina egna, framstår människan med all sin teknologi som lika »naturlig« som vilken parasitisk mask som helst. Vi är inte planetens herrar med uppgift att hålla oss i bakgrunden och bevaka den känsliga balansen. (Att naturen någonsin varit i »balans« är för övrigt likaledes ett romantiserande påhitt.) Vi är en del av naturen, och vi påverkar den, precis som alla andra.

Oron för mänsklighetens utplånande drivs dessutom på av den kollektiva västerländska skräcken för åldrande och död, förbunden med kristendomens krampaktiga löfte om evigt liv. Själv känner jag ingen önskan om evigt liv, eller tacksamhet för min existens. Min inställning ligger närmare österländska religioners bild av livet som ett lidande som det slutliga målet är att för evigt avlägsna sig från.

Jag läste för några år sedan en artikel i New Scientist om en utvärdering av vad som skulle hända med jorden om alla människor plötsligt försvann. Slutsatsen var att det inte skulle hända så mycket. Spåren av vår art och dess teknologi skulle utplånas ganska snabbt; såren skulle helas. Om utomjordiska besökare skulle komma hit bara 100 000 år senare skulle de ha svårt att över huvud taget märka att en avancerad civilisation hade levt här. För mig är det en trösterik tanke.

1 Jag brukar tillskriva detta citat Kristina Lugn eftersom jag hört det i en av hennes pjäser (troligtvis Nattvandrarna), men jag är osäker på om det ursprungligen kommer från henne eller om det är ett folkligt uttryck hon plockat upp. Skulle uppskatta en kommentar från någon som vet.

En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi det inte.¹ Jag är väl dum och cynisk, men jag tycker att jag har överlevt för många undergångsscenarier för att oroa mig för »klimathotet«, eller dödsbringande influensor för den delen, eller kollapsande dollarkurs.

När jag var barn var det ingen fara att att civilisationen snart skulle raseras av miljökatastrofer och kärnvapenkrig – det var ett faktum. (Dessutom var klimatforskningen helt på det klara med den dystra prognosen att vi var på väg mot en ny istid.) Sedan kom AIDS för att döda oss alla, paradoxalt nog samtidigt som överbefolkningen skulle ge upphov till krig och miljökatastrofer. Vad kom sedan? Jag har tappat räkningen.

Jag tvivlar inte på att dagens klimatforskare har en poäng i att gaserna vi släpper lös i atmosfären påverkar klimatet. Jag kan till och med tänka mig att det kan vara rimligt att försöka göra någonting åt det. Den dag det finns någorlunda konsensus om åtgärder för att ändra vår syndigt förbrännande livsstil till något som inte påverkar klimatet lika mycket har jag inga direkta planer på något annat än att marschera i takt och bidra med min del. Vi lär dock aldrig komma ifrån det obekväma faktum att vi som varmblodiga djur oupphörligen måste förinta andra organismer bara för att upprätthålla vår metabolism.

Jag är övertygad om att klimathotet kunnat växa sig så starkt i människors medvetande därför att det passar så perfekt in på den urgamla myten om att människorna ska straffas för sitt syndiga leverne. Därför handlar också den politiska diskussionen nästan bara om koldioxid, trots signaler från vetenskapen om att metangas är en mer akut faktor. Metanutsläppen har inte samma lyx- och modernitetsstämpel, förbundna som de är med jordbrukssamhällets i mer »naturliga« teknologi.

Dessutom ter sig klimathotet nästan som lite löjligt för den som är uppvuxen med betydligt mer mer dramatiska undergångsprofetior. I jämförelse med framtidsvisionen att vi alla skulle sluta våra korta liv som vildar bland radioaktiva ruiner – en möjlighet som jag för mycket länge sedan förlikat mig med – är översvämningar och orkaner inte mycket att komma med.

Det var nog när de postapokalyptiska dystopierna i början av 1980-talet började bli något mindre depressiva, speciellt i filmen Mad Max 2 (med exporttiteln The Road Warrior eftersom knappast någon utanför Australien hört talas om den första Mad Max-filmen), som jag för första gången fick ett sätt att bearbeta katastrofhotet och göra det till någonting mer hanterligt. En stenhård desillusionerad Mel Gibson som förlorat allt har lärt sig leva igen i ödelagda landskapet. Ensam drar han omkring på ökenvägarna i ett par hundra knyck, i ständig kamp med andra överlevare om de återstående dropparna bensin. Där fick jag och mina generationskamrater ett sätt att tänka att det nog ändå kunde finnas ett liv efter katastrofen. Visserligen hårt och brutalt, men i alla fall möjligt att leva.

Som barn fick jag flera gånger undervisning i »ekologi« av lärare och friluftstomtar. Det gick ut på att naturen var ordnad i ett kretslopp till alltings bästa, där varje kryp hade sin väluttänkta nytta. Men det fanns en mörk svulst i naturens vackra organism. En orm i det Linnéansk-kristna paradiset. En enda art som inte gjorde någon nytta. Människan. Lärdomen man ville inpränta i oss var att vi människor måste lära oss att inte synas, att inte påverka naturen mer än vad som var absolut nödvändigt.

Nu kan jag skratta åt den där ekologiska myten, men som alla myter talar den till någonting djupt inne i oss och är svår att känslomässigt helt göra sig av med.

Hos mig fick den förvisso inte så mycket effekten av att göra mig till motståndare mot »miljöförstöring« och önska mig tillbaka till naturen – jag har aldrig kunnat tänka mig att leva i naturen, eller ens på landet. Vad den snarare fick mig att önska var att utplåna den smitta som jag som människa var dömd att vara en del av. Eller, om det nu inte gick att med kirurgisk precision avlägsna bara människan, varför inte förinta allt levande och låta den renade naturen börja om från början? (Se där, det påminner ju inte så lite om Noaks ark-berättelsen. Myterna finns inom oss.) Den tanken gav väl också den totala krigs- eller miljöapokalypsen ett försonande drag av rening och befrielse.

Under naturromantikernas naivt människohatande ekologimyt ligger, precis som under mycket av den moderna miljöaktivismen, den judisk-kristna föreställningen om den förlovade jorden. Där är människan skapelsens krona med uppdrag att som Guds företrädare styra och ställa.

Utifrån ett nutida vetenskapligt synsätt är den idén närmast rörande i sin självöverskattande subjektivitet. I alla andras ögon än, eventuellt, sina egna, framstår människan med all sin teknologi som lika »naturlig« som vilken parasitisk mask som helst. Vi är inte planetens herrar med uppgift att hålla oss i bakgrunden och bevaka den känsliga balansen. (Att naturen någonsin varit i »balans« är för övrigt likaledes ett romantiserande påhitt.) Vi är en del av naturen, och vi påverkar den, precis som alla andra.

Oron för mänsklighetens utplånande drivs dessutom på av den kollektiva västerländska skräcken för åldrande och död, förbunden med kristendomens krampaktiga löfte om evigt liv. Själv känner jag ingen önskan om evigt liv, eller tacksamhet för min existens. Min inställning ligger närmare österländska religioners bild av livet som ett lidande som det slutliga målet är att för evigt avlägsna sig från.

Jag läste för några år sedan en artikel i New Scientist om en utvärdering av vad som skulle hända med jorden om alla människor plötsligt försvann. Slutsatsen var att det inte skulle hända så mycket. Spåren av vår art och dess teknologi skulle utplånas ganska snabbt; såren skulle helas. Om utomjordiska besökare skulle komma hit bara 100 000 år senare skulle de ha svårt att över huvud taget märka att en avancerad civilisation hade levt här. För mig är det en trösterik tanke.

1 Jag brukar tillskriva detta citat Kristina Lugn eftersom jag hört det i en av hennes pjäser (troligtvis Nattvandrarna), men jag är osäker på om det ursprungligen kommer från henne eller om det är ett folkligt uttryck hon plockat upp. Skulle uppskatta en kommentar från någon som vet.

Undergångsscenarier