Vad man ska rösta på

Jag har röstat i bortåt tio val till riksdag och Europaparlament, och även om jag inte är bergsäker på att jag med facit i hand skulle ha valt detsamma alla andra gånger så är det bara två av rösterna jag tycker att jag har anledning att skämmas för. Den ena är min allra första röst i riksdagsvalet 1988. Det måste ha varit då Moderatera hade sin slogan »Älskar du friheten – rösta då för den« i valkampanjen – något jag har hört reklamexperter döma ut av jag vet inte exakt vilken anledning. På mig fungerade den i alla fall. Inte för att jag behövde övertygas. Jag har alltid känt starkt för de liberala idéerna om att respektera medborgarna som individer, och så långt det är möjligt acceptera deras personliga val – även i de fall man tycker att de borde valt annorlunda. Själva grunden för demokratin, som jag ser det. 1988 framstod Carl Bildts moderater som det tydligast liberala alternativet.

Det är dock inte partivalet den gången jag har något större problem med idag, utan att jag hjälpte till att rösta in (eller rösta kvar) vad jag närmast vill beskriva som en nazist i riksdagen. Jag tyckte att det var lustigt att den som stod först på min valsedel hade samma namn som den socialdemokratiske utrikesministern, men jag hade ingen aning om vem han var, och gjorde ingen ansträngning för att ta reda på det. Drygt tio år senare blev han utstött ur partiet och nu sitter han i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna.

Vid de följande valen gled jag över till Folkpartiet, först för att de tog tydligt avstånd från stollarna Ny Demokrati, och valet blev lättare efter hand som det gick upp för mig att den liberala ideologin i Moderaterna inte var något djupare än ett för dagen fungerande verktyg för att skaffa väljare – precis på samma sätt som Reinfeldts nya arbetarparti – medan den i folkpartiet var något som funnits med från början. Efter att den kristna högern inlett sin kapning av Folkpartiet blev valet för första gången riktigt svårt. 2002 bestämde jag mig inte förrän på valdagen vilket regeringsalternativ jag skulle rösta för.

2006 framstod valet som lättare än någonsin, och detta är det andra misstaget som jag kan tycka att jag har skäl att skämmas för. Jag röstade på Alliansen därför att jag uppfattade att jag då röstade mot Bodströmsamhället – den nya polisstaten i antågande, driven av det bedrägliga »försvaret« för demokratin mot terrorismen och den organiserade brottsligheten – i själva verket en nedmontering av medborgerliga rättigheter som är centrala i demokratin. Staten hade på allvar börjat gå ärenden åt de antidemokratiska krafter som av antingen affärsmässiga eller moralistiska skäl (med ideologiska eller religiösa undertoner) vill att medborgarnas handlingar ständigt ska övervakas.

Genom att Alliansen fick makten trodde jag att denna utveckling skulle brytas. Jag trodde på Reinfeldts utfästelse om att inte »jaga en hel ungdomsgeneration« med kriminalisering av fritt informationsutbyte. Jag trodde på Centerpartiets övertagande av den liberala flaggan, och Centern fick därmed min röst. Jag borde ha vetat bättre!

Nedmonteringen av medborgerliga fri- och rättigheter bröts inte vid valet, den rentav accelererade. Centern förhandlade entusiastiskt bort allt som jag röstat på dem för, för den eniga regeringsmaktens skull. Spiken i kistan var FRA-omröstningen i juni 2008, då alliansregeringen drev igenom en lag om att hela Sverige skulle avlyssnas av en hemlig organisation, i strid mot inte bara en stadig folkopinion utan också ett massivt motstånd från journalister, jurister, datavetare osv. – alla som kunde inse de potentiella följderna av lagförslaget och påverkades av dem.

Regeringspartierna slöt leden. I riksdagens kammare spelade den person många hade uppfattat som frihetens främste förkämpe inom Centern, Fredrick Fegerley, upp en gripande teaterföreställning för att försöka få oss att tro att han fått till stånd en kompromiss som mildrade följderna av lagen. I själva verket några betydelselösa kosmetiska tillägg som förhandlats fram redan före Fegerleys tårfyllda debattinlägg, för att maskera hans och andra svurna liberalers svek. Statsminister Reinfeldt ödelade myten om sig själv som en ödmjuk och lyssnande ledare genom att iscensatta en mobbningssession i den moderata riksdagsgruppen för att få riksdagsmannen Karl Sigfrid att svika sitt löfte och sin övertygelse att rösta mot lagen. Utåt höll Reinfeldt tyst, sånär som på några arroganta avfärdanden av lagens motståndare som okunniga. Kvällen för omröstningen, av så många uppfattad som ett ödesmättat vägval för den svenska demokratin, brydde sig Reinfeldt inte om att närvara, utan flög till Österrike och lät sig fotograferas i fotbollshalsduk tillsammans med f.d. kronprinsen.

Hade det varit bättre att rösta på Vänstern eller Miljöpartiet? Knappast. Då hade jag ju stött ett regeringsalternativ som faktiskt inbegriper Thomas Bodström – originalet – som, bara för att ta ett exempel, var den ursprungliga arkitekten till FRA-lagen. Visst gjorde Lage Rahm och Alice Åström starka framträdanden i riksdagsdebatten, men hur skulle det ha sett ut om majoriteten vore annorlunda? Skulle mp- och v-kandidaterna ha utmanat sin egen regeringsmakt genom att stå upp i en fråga som inte ens ligger i deras politiska brännpunkt i den utsträckning den borde göra det för Fegerley? Eller skulle de ha suttit stilla i båten och behållit sin plats i regeringsmajoritetens knä? Do I feel lucky?

Nej, det finns för närvarande bara ett möjligt val, och det är Piratpartiet. Det gäller i nästa riksdagsval och det gäller i ännu högre grad Europaparlamentsvalet som nu pågår.

Det pågår en radikal samhällsomvandling just nu. Tack vare Internets möjligheter för gemene man att göra sin röst hörd och förmedla information har Sverige, Europa och världen en chans att bli mycket mer fria, demokratiska och rättvisa. De etablerade partierna har ännu inte förstått det, de agerar nyttiga idioter åt dem som vill stoppa utvecklingen. Lutar man lite åt det deterministiska och optimistiska hållet kan man säga att det inte är någon fara – att utvecklingen inte går att stoppa. Anden går inte att få tillbaka i flaskan, teknikutvecklingen går inte att backa, och förr eller senare kommer generationen som är uppväxt med och förstår dagens möjligheter till informationsspridning att sitta vid makten. Men det är en farlig inställning. Det går att föra en repressiv politik under långa perioder, och det finns maktmedel som kan användas för att, till ett astronomiskt pris för demokratin, tvinga tillbaka de möjligheter som nätet ger.

Många verkar tro att Piratpartiets politik går ut på att legalisera fildelning för att få gratis film och musik. Det är en grov missuppfattning. Piratpartisterna är inte för fildelning för att de är för fildelning. Det är bara det att om man ska se till att det inte sker intrång mot den rådande upphovsrätten på nätet, då måste hela nätet avlyssnas! Nuvarande lagstiftning fungerar inte. Det är i den insikten diskussionen måste börja. Är ett totalt övervakningssamhälle ett rimligt pris att betala för att stoppa illegal fildelning?

Mer generellt: om man ska se till att det inte skickas försändelser med olagligt material, då måste – oavsett vilket medium de skickas över: papperspost, elektronisk post eller fildelningsnätverk – varje försändelse öppnas, avkodas och granskas. Detta kräver upprättande av enorm avlyssnings- och registreringsapparat. Den som får denna apparat i sin hand, vare sig det är staten eller kapitalet, får en enorm makt. Det är inte en makt vi kan tillåta någon att ha om vi vill att samhället ska förbli demokratiskt.

Du vill inte rösta på ett enfrågeparti? För det första tar de flesta partier språng ifrån en enda fråga: Socialdemokraternas i arbetarrätt, miljöpartiet i civilisationskritisk omsorg om naturen, och så vidare. Piratpartiets fråga är medborgarrätt och värnande om den demokratiska utvecklingen. Det är inte någon liten detalj i politiken.

För det andra, varför inte rösta på ett enfrågeparti? Valet handlar, som Rasmus Fleischer förklarar i den nyktert analyserande ton han får till i sina mest briljanta inlägg, inte om att rösta på en politisk slutprodukt. Parlamentet kommer aldrig att stå där med en majoritet av piratpartister, fullständigt villrådiga om hur de ska ta ställning i frågan om bananens krökningsvinkel och annat som ligger utanför deras kärna.

Inte heller handlar röstandet nödvändigtvis om att göra en ideologisk deklaration. Rösten är ditt verktyg för att påverka politiken i önskvärd riktning. En röst på Piratpartiet kommer också att påverka de andra partierna. Det behövs, i än högre grad i övriga EU än i Sverige. I Sverige har redan debatten i Piratpartiets kärnfrågor jämförelsevis kommit väldigt långt.

Detta är alltså mitt något senkomna kom ut som pirat-inlägg. Kanske kan det få någon att släppa sina fördomar om hur Piratpartiets supportrar ser ut. Jag är ingen ung anarkistisk fildelare som inte vill betala för sig, jag är familjefar med doktorsexamen, och en ganska etablerad och god medborgare i konsumtionssamhället.

Piratpartiets huvudkandidat till Europaparlamentet, Christian Engström, är inte heller någon spoling. Född 1960, med synnerligen sunda och genomtänkta uppfattningar om demokrati och en mängd frågor som inte omedelbart har med schablonbilden av partiet att göra. Erfarenhet av Bryssels politiska spel har han från den framgångsrika kampanjen för att få parlamentarikerna att säga nej till förslaget att via ett EU-direktiv införa patent på datorprogram. En lite väl gubbig kandidat, kanske? Det är i så fall ytterligare en anledning att rösta på Piratpartiet, så att de kan få ett andra mandat. Det kommer i så fall att tillfalla 21-åriga Amelia Andersdotter, som såvitt jag kan bedöma också förtjänar en plats i parlamentet.

Förvisso finns det vettiga kandidater i andra partier. (Just nu tävlar flera av dem om att låta så mycket som piratpartister som möjligt – ställ dig själv frågan vad det beror på…) Engströms vapenbroder från patentkampanjen, Erik Josefsson, ställer exempelvis upp för Vänsterpartiet. Se för all del till att kryssa honom ifall ni envisas med att rösta på ett parti med en sådan i grunden verklighetsfrånvänd och mästrande attityd till medborgarna.

Men glöm inte att en röst på ett parti i första hand kommer att uppfattas som en röst på det partiet. För alla utom Piratpartiet kommer medborgarrätten i andra hand.

Så lägg din röst på Piratpartiet, i Europaparlamentet åtminstone, så talar vi om riksdagen senare, ok? Valdagen är lördagen den 7 juni, men det går att rösta redan nu. Har du redan förhastat dig och röstat på någon annan så ska du veta att det går att ändra sig och rösta om, ända fram till valdagen.

Uppdatering: Per T Ohlsson har likt många andra av förra generationens mediamakthavare fortfarande problem med att ta Piratpartiet på allvar, men hans söndagskrönika visar i alla fall att han förstått en hel del om varför deras frågor behöver uppmärksammas.

Uppdatering: En av mina favoritförfattare, Lars Gustafsson, har gått ut med att han tänker rösta på Piratpartiet och skriver, välformulerat förstås, om varför. Via Piratpartister.se hittar man andra exempel på piratpartiröstare. Oscar Swartz skriver om andra som röstar på Piratpartiet och varför.

intressant? om Alice Åström, Amelia Andersdotter, Bodströmsamhället, Centerpartiet, demokrati, Erik Josefsson, EU-valet, fildelning, Folkpartiet, FRA-lagen, Fredrick Federley, Fredrik Reinfeldt, Karl Sigfrid, Lage Rahm, Miljöpartiet, Moderaterna, Piratpartiet, politik, Thomas Bodström, Vänsterpartiet, övervakning. Illustration hämtad från Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons.

Jag har röstat i bortåt tio val till riksdag och Europaparlament, och även om jag inte är bergsäker på att jag med facit i hand skulle ha valt detsamma alla andra gånger så är det bara två av rösterna jag tycker att jag har anledning att skämmas för. Den ena är min allra första röst i riksdagsvalet 1988. Det måste ha varit då Moderatera hade sin slogan »Älskar du friheten – rösta då för den« i valkampanjen – något jag har hört reklamexperter döma ut av jag vet inte exakt vilken anledning. På mig fungerade den i alla fall. Inte för att jag behövde övertygas. Jag har alltid känt starkt för de liberala idéerna om att respektera medborgarna som individer, och så långt det är möjligt acceptera deras personliga val – även i de fall man tycker att de borde valt annorlunda. Själva grunden för demokratin, som jag ser det. 1988 framstod Carl Bildts moderater som det tydligast liberala alternativet.

Det är dock inte partivalet den gången jag har något större problem med idag, utan att jag hjälpte till att rösta in (eller rösta kvar) vad jag närmast vill beskriva som en nazist i riksdagen. Jag tyckte att det var lustigt att den som stod först på min valsedel hade samma namn som den socialdemokratiske utrikesministern, men jag hade ingen aning om vem han var, och gjorde ingen ansträngning för att ta reda på det. Drygt tio år senare blev han utstött ur partiet och nu sitter han i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna.

Vid de följande valen gled jag över till Folkpartiet, först för att de tog tydligt avstånd från stollarna Ny Demokrati, och valet blev lättare efter hand som det gick upp för mig att den liberala ideologin i Moderaterna inte var något djupare än ett för dagen fungerande verktyg för att skaffa väljare – precis på samma sätt som Reinfeldts nya arbetarparti – medan den i folkpartiet var något som funnits med från början. Efter att den kristna högern inlett sin kapning av Folkpartiet blev valet för första gången riktigt svårt. 2002 bestämde jag mig inte förrän på valdagen vilket regeringsalternativ jag skulle rösta för.

2006 framstod valet som lättare än någonsin, och detta är det andra misstaget som jag kan tycka att jag har skäl att skämmas för. Jag röstade på Alliansen därför att jag uppfattade att jag då röstade mot Bodströmsamhället – den nya polisstaten i antågande, driven av det bedrägliga »försvaret« för demokratin mot terrorismen och den organiserade brottsligheten – i själva verket en nedmontering av medborgerliga rättigheter som är centrala i demokratin. Staten hade på allvar börjat gå ärenden åt de antidemokratiska krafter som av antingen affärsmässiga eller moralistiska skäl (med ideologiska eller religiösa undertoner) vill att medborgarnas handlingar ständigt ska övervakas.

Genom att Alliansen fick makten trodde jag att denna utveckling skulle brytas. Jag trodde på Reinfeldts utfästelse om att inte »jaga en hel ungdomsgeneration« med kriminalisering av fritt informationsutbyte. Jag trodde på Centerpartiets övertagande av den liberala flaggan, och Centern fick därmed min röst. Jag borde ha vetat bättre!

Nedmonteringen av medborgerliga fri- och rättigheter bröts inte vid valet, den rentav accelererade. Centern förhandlade entusiastiskt bort allt som jag röstat på dem för, för den eniga regeringsmaktens skull. Spiken i kistan var FRA-omröstningen i juni 2008, då alliansregeringen drev igenom en lag om att hela Sverige skulle avlyssnas av en hemlig organisation, i strid mot inte bara en stadig folkopinion utan också ett massivt motstånd från journalister, jurister, datavetare osv. – alla som kunde inse de potentiella följderna av lagförslaget och påverkades av dem.

Regeringspartierna slöt leden. I riksdagens kammare spelade den person många hade uppfattat som frihetens främste förkämpe inom Centern, Fredrick Fegerley, upp en gripande teaterföreställning för att försöka få oss att tro att han fått till stånd en kompromiss som mildrade följderna av lagen. I själva verket några betydelselösa kosmetiska tillägg som förhandlats fram redan före Fegerleys tårfyllda debattinlägg, för att maskera hans och andra svurna liberalers svek. Statsminister Reinfeldt ödelade myten om sig själv som en ödmjuk och lyssnande ledare genom att iscensatta en mobbningssession i den moderata riksdagsgruppen för att få riksdagsmannen Karl Sigfrid att svika sitt löfte och sin övertygelse att rösta mot lagen. Utåt höll Reinfeldt tyst, sånär som på några arroganta avfärdanden av lagens motståndare som okunniga. Kvällen för omröstningen, av så många uppfattad som ett ödesmättat vägval för den svenska demokratin, brydde sig Reinfeldt inte om att närvara, utan flög till Österrike och lät sig fotograferas i fotbollshalsduk tillsammans med f.d. kronprinsen.

Hade det varit bättre att rösta på Vänstern eller Miljöpartiet? Knappast. Då hade jag ju stött ett regeringsalternativ som faktiskt inbegriper Thomas Bodström – originalet – som, bara för att ta ett exempel, var den ursprungliga arkitekten till FRA-lagen. Visst gjorde Lage Rahm och Alice Åström starka framträdanden i riksdagsdebatten, men hur skulle det ha sett ut om majoriteten vore annorlunda? Skulle mp- och v-kandidaterna ha utmanat sin egen regeringsmakt genom att stå upp i en fråga som inte ens ligger i deras politiska brännpunkt i den utsträckning den borde göra det för Fegerley? Eller skulle de ha suttit stilla i båten och behållit sin plats i regeringsmajoritetens knä? Do I feel lucky?

Nej, det finns för närvarande bara ett möjligt val, och det är Piratpartiet. Det gäller i nästa riksdagsval och det gäller i ännu högre grad Europaparlamentsvalet som nu pågår.

Det pågår en radikal samhällsomvandling just nu. Tack vare Internets möjligheter för gemene man att göra sin röst hörd och förmedla information har Sverige, Europa och världen en chans att bli mycket mer fria, demokratiska och rättvisa. De etablerade partierna har ännu inte förstått det, de agerar nyttiga idioter åt dem som vill stoppa utvecklingen. Lutar man lite åt det deterministiska och optimistiska hållet kan man säga att det inte är någon fara – att utvecklingen inte går att stoppa. Anden går inte att få tillbaka i flaskan, teknikutvecklingen går inte att backa, och förr eller senare kommer generationen som är uppväxt med och förstår dagens möjligheter till informationsspridning att sitta vid makten. Men det är en farlig inställning. Det går att föra en repressiv politik under långa perioder, och det finns maktmedel som kan användas för att, till ett astronomiskt pris för demokratin, tvinga tillbaka de möjligheter som nätet ger.

Många verkar tro att Piratpartiets politik går ut på att legalisera fildelning för att få gratis film och musik. Det är en grov missuppfattning. Piratpartisterna är inte för fildelning för att de är för fildelning. Det är bara det att om man ska se till att det inte sker intrång mot den rådande upphovsrätten på nätet, då måste hela nätet avlyssnas! Nuvarande lagstiftning fungerar inte. Det är i den insikten diskussionen måste börja. Är ett totalt övervakningssamhälle ett rimligt pris att betala för att stoppa illegal fildelning?

Mer generellt: om man ska se till att det inte skickas försändelser med olagligt material, då måste – oavsett vilket medium de skickas över: papperspost, elektronisk post eller fildelningsnätverk – varje försändelse öppnas, avkodas och granskas. Detta kräver upprättande av enorm avlyssnings- och registreringsapparat. Den som får denna apparat i sin hand, vare sig det är staten eller kapitalet, får en enorm makt. Det är inte en makt vi kan tillåta någon att ha om vi vill att samhället ska förbli demokratiskt.

Du vill inte rösta på ett enfrågeparti? För det första tar de flesta partier språng ifrån en enda fråga: Socialdemokraternas i arbetarrätt, miljöpartiet i civilisationskritisk omsorg om naturen, och så vidare. Piratpartiets fråga är medborgarrätt och värnande om den demokratiska utvecklingen. Det är inte någon liten detalj i politiken.

För det andra, varför inte rösta på ett enfrågeparti? Valet handlar, som Rasmus Fleischer förklarar i den nyktert analyserande ton han får till i sina mest briljanta inlägg, inte om att rösta på en politisk slutprodukt. Parlamentet kommer aldrig att stå där med en majoritet av piratpartister, fullständigt villrådiga om hur de ska ta ställning i frågan om bananens krökningsvinkel och annat som ligger utanför deras kärna.

Inte heller handlar röstandet nödvändigtvis om att göra en ideologisk deklaration. Rösten är ditt verktyg för att påverka politiken i önskvärd riktning. En röst på Piratpartiet kommer också att påverka de andra partierna. Det behövs, i än högre grad i övriga EU än i Sverige. I Sverige har redan debatten i Piratpartiets kärnfrågor jämförelsevis kommit väldigt långt.

Detta är alltså mitt något senkomna kom ut som pirat-inlägg. Kanske kan det få någon att släppa sina fördomar om hur Piratpartiets supportrar ser ut. Jag är ingen ung anarkistisk fildelare som inte vill betala för sig, jag är familjefar med doktorsexamen, och en ganska etablerad och god medborgare i konsumtionssamhället.

Piratpartiets huvudkandidat till Europaparlamentet, Christian Engström, är inte heller någon spoling. Född 1960, med synnerligen sunda och genomtänkta uppfattningar om demokrati och en mängd frågor som inte omedelbart har med schablonbilden av partiet att göra. Erfarenhet av Bryssels politiska spel har han från den framgångsrika kampanjen för att få parlamentarikerna att säga nej till förslaget att via ett EU-direktiv införa patent på datorprogram. En lite väl gubbig kandidat, kanske? Det är i så fall ytterligare en anledning att rösta på Piratpartiet, så att de kan få ett andra mandat. Det kommer i så fall att tillfalla 21-åriga Amelia Andersdotter, som såvitt jag kan bedöma också förtjänar en plats i parlamentet.

Förvisso finns det vettiga kandidater i andra partier. (Just nu tävlar flera av dem om att låta så mycket som piratpartister som möjligt – ställ dig själv frågan vad det beror på…) Engströms vapenbroder från patentkampanjen, Erik Josefsson, ställer exempelvis upp för Vänsterpartiet. Se för all del till att kryssa honom ifall ni envisas med att rösta på ett parti med en sådan i grunden verklighetsfrånvänd och mästrande attityd till medborgarna.

Men glöm inte att en röst på ett parti i första hand kommer att uppfattas som en röst på det partiet. För alla utom Piratpartiet kommer medborgarrätten i andra hand.

Så lägg din röst på Piratpartiet, i Europaparlamentet åtminstone, så talar vi om riksdagen senare, ok? Valdagen är lördagen den 7 juni, men det går att rösta redan nu. Har du redan förhastat dig och röstat på någon annan så ska du veta att det går att ändra sig och rösta om, ända fram till valdagen.

Uppdatering: Per T Ohlsson har likt många andra av förra generationens mediamakthavare fortfarande problem med att ta Piratpartiet på allvar, men hans söndagskrönika visar i alla fall att han förstått en hel del om varför deras frågor behöver uppmärksammas.

Uppdatering: En av mina favoritförfattare, Lars Gustafsson, har gått ut med att han tänker rösta på Piratpartiet och skriver, välformulerat förstås, om varför. Via Piratpartister.se hittar man andra exempel på piratpartiröstare. Oscar Swartz skriver om andra som röstar på Piratpartiet och varför.

intressant? om Alice Åström, Amelia Andersdotter, Bodströmsamhället, Centerpartiet, demokrati, Erik Josefsson, EU-valet, fildelning, Folkpartiet, FRA-lagen, Fredrick Federley, Fredrik Reinfeldt, Karl Sigfrid, Lage Rahm, Miljöpartiet, Moderaterna, Piratpartiet, politik, Thomas Bodström, Vänsterpartiet, övervakning. Illustration hämtad från Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons.

Vad man ska rösta på