Skivor är inte bara musiken

Så som musikindustrin beter sig (lobbar för repressiva polisstatslagar, sätter absurda villkor för var man ska befinna sig för att få handla en viss vara och – det är kanske det som retar mig allra mest i att det visar bolagens totala förakt för både kunder och produkterna de saluför – ger ut skivor där de avsiktligt stoppat in felaktigheter till den grad att skivorna redan från början är ospelbara i vissa spelare; funnes det någon rättvisa så vore det de som dömdes, för att ha spridit förfalskade cd-skivor, och ålades att betala miljonskadestånd till dem som köpt deras produkter och därmed otillbörligen förhindrats att tillgodogöra sig innehållet), ja då är det lockande att säga att man ska göra som många unga »pirater«: vägra köpa de ondskefulla bolagens produkter, bara handla med oberoende bolag som respekterar lyssnare och musiker, och i övrigt ladda ner allt illegalt.

Men i mitt fall vet jag att det inte skulle hålla. Jag är ett pundhuvud för skivor. Jag kommer att fortsätta att köpa dem. Till och med ett och annat av de defekta så kallade »kopieringsskyddade« exemplaren slinker med. Skivor är nämligen inte bara musiken som är lagrad på dem. Jag kan inte förlika mig med en framtid där all min musik bara är filer på hårddisken, jag vill ha skivor som jag kan ta på fysiskt och bläddra bland.

Jag tänker till exempel på alla gånger under studenttiden jag hamnade på en för- eller efterfest hemma hos någon jag inte kände och uppehöll mig en stund framför skivhyllan för att se vad för sorts person lägenhetsinnehavaren var, och kanske inledde ett mer eller mindre musiksnobbistiskt samtal med någon av skivnördarna bland de andra främlingarna. Så kan inte ungdomarna idag göra, antar jag. Nåja, de har säkert andra sätt att utmärka sin identitet och bryta isen med främlingar, men själv är jag fast i det romantiska skimret kring en omfattande och välvårdad skivsamling.

Nu är det inte så ofta det kommer främlingar och diskuterar min egen skivsamling längre (eller snarare vår skivsamling, eftersom mina och M:s skivor inte står åtskilda – vilket för övrigt skulle vara en omöjlighet i de fall det inte går att avgöra om en viss skiva tillhör mig eller henne), så därför tänkte jag ta detta tillfälle att diskutera den med er, kära läsare. Tycker ni att det verkar vara ett dödtrist tråkigt och alldeles ofattbart introvert ämne att skriva om så är det alldeles i sin ordning, och helt i linje med denna bloggs ursprungliga syfte som kanal för mig att få ur mig sådant som jag inte hittar mottagare för i min fysiskt sociala närhet.

Vår cd-hylla består av fyra av Ikeas Benno-pelare om vardera tolv hyllor, och det är bara en av de totalt 48 hyllorna som det inte står några skivor på. Skivorna är organiserade för att vi båda ska kunna hitta i den så lätt som möjligt, alltså i alfabetisk ordning – utan någon ofrånkomligen subjektiv genreindelning. Det är förstås inte alltid uppenbart var skivor ska ställas in ändå. Är det artist eller kompositör som gäller? Hur gör man med artister som opererar under flera alias? Hur gör man med samlingsskivor? Men jag vill i alla fall hävda att alfabetism är den enklaste grundprincipen att utgå ifrån. Jag kommer följaktligen att resonera om plattorna i alfabetisk ordning. Någon form av kronologisk beskrivning av vilka perioder i mitt liv som skivorna tillhör kommer säkert att komma in, men det får bli i form av fragment som dyker upp efter hand som jag associerar dem med någon titel.

Jag förbinder mig inte att skriva något intressant om varje platta. För vissa titlar, särskilt de som otvivelaktigt är M:s, kommer jag inte att skriva mycket mer än just titeln. Naturligtvis går det inte heller att förutsäga om jag kommer att blogga om hela samlingen. Tappar jag någonstans på vägen intresset och istället föredrar att börja ge er mina åsikter och insikter om knyppling så är det så det får bli.

Till saken, här är den första av de 47 cellerna. (Jag har redan fotograferat allt, så skivor som tillkommer efter detta datum kommer inte med i uppräkningen.)


Tråkigt nog känns inte denna första hylla det minsta representativ för min musiksmak, men det kanske gäller alla cellerna när man tar dem var för sig – vi får se.

För att börja från allra första början så står till vänster om Abba-samlingen en skiva i ett pappomslag som egentligen inte alls hör hemma där. För det första tror jag inte att det är en cd utan en dvd, och för det andra är inte detta dess alfabetiskt korrekta plats. Det är en skiva jag fått av Ola. Han beställer ganska ofta skivor från Warpmart (som det dock eventuellt inte heter längre) och ibland blir det något fel med beställningen, och när den korrigeras slänger Warppersonalen ibland med någonting som Ola inte beställt som plåster på såren. (Jag har själv varit med om det under min egen Warp-period som inföll under andra halvan av 90-talet då Warpmart bestod av en person vid namn Greg. Jag har t.ex. fått ett ganska rart kassettband som bland annat innehåller ett såvitt jag vet i övrigt osläppt spår med Autechre.) Eftersom Ola är en sådan relativ storkonsument av Warps produkter så händer det att han redan har ett exemplar av det han får som bonusgåva, och i så fall brukar han ge bort dublettexemplaret, exempelvis till mig. De hippa artisterna på Warp har ibland en del konstnärliga saker för sig med omslagen, och i just det här fallet är det uppenbarligen fråga om en artistkonstellation som är så hipp att de inte skriver vare sig vad de själva eller skivan heter på vare sig omslaget eller själva skivan. Det finns ett nummer på själva skivan som jag har googlat på någon gång för att ta reda på vad det är, men när skivan kom i oordning nästa gång orkade jag inte det utan ställde helt enkelt skivan först i cd-hyllan, och där får den stå tills jag av någon anledning intresserar mig för att göra något annnat med den. Det kan hända förr än ni anar!

Uppdatering: Ola korrigerar mig i kommentarfältet: den där skivan är tydligen inte en kompensationsbonus från Warp utan en oprovocerad gåva från det något mer obskyra bolaget Skam. Jag ursäktar mig med att det är ganska lätt att blanda ihop de där bolagen som tillhör samma subkultursfär och till och med delvis get ut samma artister, om än kanske alltid under olika alias.

Abba: The Singles Jag gillade Abba redan när Waterloo var aktuell och jag var fyra år. Jag har ett diffust minne av att bli uppdragen ur sängen och släpad till tv-rummet (ja, på 1970-talet hade man tv-rum, minns ni?) i vad som för mig var mitt i natten för att få se Abba framföra en låt på tv. Det kan ha varit när de spelade på melodifestivalfinalen i Brighton. Mer tydligt minns jag när jag fick min första Abba-skiva. En fredag hade min förskola aktiviteten att alla fick ta med sin favoritskiva och spela för de andra barnen, och alla hade med sig barnskivor utom en pojke som hade Abbas Greaest Hits – den med Hans Arnold-omslaget. Den blev förstås mångas favorit, inte minst personalens, och jag uttryckte min förtjusning när min mor kom och hämtade mig med bil, varpå hon omedelbart tog med mig till en skivaffär för att inhandla ett exemplar. (Undrar vilken skivaffär det var.) När Arrival kom ut köpte jag den samma dag, vilket kan ha varit den första skivan jag köpte för »egna« pengar, sparad veckopeng alltså. Jag äger också välspelade vinylexemplar av Ring Ring (med den första versionen av omslaget där det inte stod Abba utan »Björn Benny & Agnetha Frida«), det självbetitlade albumet, samt The Album – fast lustigt nog inte Waterloo. När jag köpte cd-spelare 1989 föreföll det vara en bra idé att köpa singelsamlingen för nostalgilyssning, men vore det idag skulle jag nog snarare ha köpt cd-exemplar av mina gamla favoritalbum. Jag plockar fram vinylversionerna minst lika ofta som jag lyssnar på The Singles, dvs. mycket sällan.

Abba: Live Det här är M:s skiva. Jag tycker väl att Abba är ett utpräglat studioband och att det inte finns någon större poäng med en liveplatta, men den innehåller i alla fall ett kul spår, Two for the Price of One, som jag inte hört någon annanstans.

Ace of Base: Waiting for Magic Jag vet inte varför vi har den här singeln. Jag kan gissa att det är en ploj, att M fått den på skämt av sina kompisar för att hon avskydde Ace of Base. Själv har jag inget principiellt emot denna välproducerade grupp som enligt uppgift snart ska vara en större exportproducent än Volvo, men jag har aldrig lyssnat på den här plattan.

The Afghan Whigs: Black Love; Gentlemen. M:s skivor. Det är väl sådan där indiepop som hon lyssnade på i början av 1990-talet.

African Chill Den här köpte jag efter att ha hört ett spår på Klingan – det där P2-programmet man slår över till efter Godmorgon, världen! för att slippa höra söndagsgudstjänsten – som var instrumentalt och ganska abstrakt och ambient. Resten av skivan var mer av trubadur/folkmusik-karaktär och jag blev ganska besviken först. Efter att ha upptäckt Cesária Évora uppskattar jag det dock den sortens musik mer.

Afro Lounge, Beginners Guide to Impulsköp i skivbutiken som jag blev ganska missnöjd med. Tre cd (Afro Bar, Afro Club och Afro Chill) som vare sig låter särskilt mycket lounge eller tydligt afro. Visst, det går att identifiea vilken kontinent musiken hör till, men mycket musik låter mer afro utan att marknadsföra sig som det.

Dr Alban: Away from Home Den här har nog jag köpt, vilket är lite underligt. Även om jag i princip är för Denniz Pop-producerad eurodance, och uppskattade den på dansgolven när det begav sig, så är det inte precis något jag sett någon anledning att skaffa på skiva. Det ser ut som att den kommer från en reaback, så det är antagligen en sådan där skiva man köper efter att ha bläddrat i reabackar i bortåt en timme utan att hitta någonting man egentligen vill ha – bara för att tiden inte ska kännas helt bortkastad.

Alfredson, Hasse: Lindemans bästa dubbelgökar Jag var en stor fan av Hasse & Tage, och särskilt Lindeman, i mellanstadieåldern. Det var en väldigt trist period i mitt liv då jag hungrigt sög i mig all förment komisk underhållning i medierna för att liva upp tillvaron en aning, och i denna statstelevisionens tidsålder var Hasse & Tage dominerande på humorscenen. Jag hade alla Lindemän som fanns att tillgå på skivor och kassetter – vissa i original, vissa piratkopierade – och kunde många av dem praktiskt taget utantill. De jag gillade bäst var de från revyn Under dubbelgöken, som jag återupplivade kontakten med för några år sedan genom att köpa denna cd. Men jag har inte lyssnat på den så mycket. Materialet är daterat.

Alice in Chains: Dirt; Jar of Flies; Alice in Chains Jag är osäker på vilken eller vilka av dessa som är mina och vilka som är M:s. Grungerock var en genre vi båda lyssnade på när vi träffades i mitten av 1990-talet. Jag vet att vi båda hade Dirt, men vi låter inte båda exemplaren stå framme av skivor vi har dubletter av, utan bara den som antingen har flest bonusspår eller fräschast omslag. Jag gillar fortfarande den här musiken, något av det mest känslosamma inom grungen. Den är ofta smärtsamt vacker som en melankolisk stråkkvartett, utan att någonsin bli konstlad eller kletig. Men nuförtiden finner jag ändå sällan anledning att lyssna på den (eller på gitarrock över huvud taget) – precis som så mycket annan musik från tidigare perioder i livet. I olika livsskeden har man behov av musik som passar till olika känslostämningar, och jag är ganska glad att numera inte så ofta hamna i stämningar som den här musiken passar till.

Sådär, det var första delen, som, som sagt, inte kan ge er någon representativ bild av min musiksmak. 46 kvar. Det mesta av det intressanta återstår. Nästa avsnitt: Tori Amos till Aphex Twin.

Så som musikindustrin beter sig (lobbar för repressiva polisstatslagar, sätter absurda villkor för var man ska befinna sig för att få handla en viss vara och – det är kanske det som retar mig allra mest i att det visar bolagens totala förakt för både kunder och produkterna de saluför – ger ut skivor där de avsiktligt stoppat in felaktigheter till den grad att skivorna redan från början är ospelbara i vissa spelare; funnes det någon rättvisa så vore det de som dömdes, för att ha spridit förfalskade cd-skivor, och ålades att betala miljonskadestånd till dem som köpt deras produkter och därmed otillbörligen förhindrats att tillgodogöra sig innehållet), ja då är det lockande att säga att man ska göra som många unga »pirater«: vägra köpa de ondskefulla bolagens produkter, bara handla med oberoende bolag som respekterar lyssnare och musiker, och i övrigt ladda ner allt illegalt.

Men i mitt fall vet jag att det inte skulle hålla. Jag är ett pundhuvud för skivor. Jag kommer att fortsätta att köpa dem. Till och med ett och annat av de defekta så kallade »kopieringsskyddade« exemplaren slinker med. Skivor är nämligen inte bara musiken som är lagrad på dem. Jag kan inte förlika mig med en framtid där all min musik bara är filer på hårddisken, jag vill ha skivor som jag kan ta på fysiskt och bläddra bland.

Jag tänker till exempel på alla gånger under studenttiden jag hamnade på en för- eller efterfest hemma hos någon jag inte kände och uppehöll mig en stund framför skivhyllan för att se vad för sorts person lägenhetsinnehavaren var, och kanske inledde ett mer eller mindre musiksnobbistiskt samtal med någon av skivnördarna bland de andra främlingarna. Så kan inte ungdomarna idag göra, antar jag. Nåja, de har säkert andra sätt att utmärka sin identitet och bryta isen med främlingar, men själv är jag fast i det romantiska skimret kring en omfattande och välvårdad skivsamling.

Nu är det inte så ofta det kommer främlingar och diskuterar min egen skivsamling längre (eller snarare vår skivsamling, eftersom mina och M:s skivor inte står åtskilda – vilket för övrigt skulle vara en omöjlighet i de fall det inte går att avgöra om en viss skiva tillhör mig eller henne), så därför tänkte jag ta detta tillfälle att diskutera den med er, kära läsare. Tycker ni att det verkar vara ett dödtrist tråkigt och alldeles ofattbart introvert ämne att skriva om så är det alldeles i sin ordning, och helt i linje med denna bloggs ursprungliga syfte som kanal för mig att få ur mig sådant som jag inte hittar mottagare för i min fysiskt sociala närhet.

Vår cd-hylla består av fyra av Ikeas Benno-pelare om vardera tolv hyllor, och det är bara en av de totalt 48 hyllorna som det inte står några skivor på. Skivorna är organiserade för att vi båda ska kunna hitta i den så lätt som möjligt, alltså i alfabetisk ordning – utan någon ofrånkomligen subjektiv genreindelning. Det är förstås inte alltid uppenbart var skivor ska ställas in ändå. Är det artist eller kompositör som gäller? Hur gör man med artister som opererar under flera alias? Hur gör man med samlingsskivor? Men jag vill i alla fall hävda att alfabetism är den enklaste grundprincipen att utgå ifrån. Jag kommer följaktligen att resonera om plattorna i alfabetisk ordning. Någon form av kronologisk beskrivning av vilka perioder i mitt liv som skivorna tillhör kommer säkert att komma in, men det får bli i form av fragment som dyker upp efter hand som jag associerar dem med någon titel.

Jag förbinder mig inte att skriva något intressant om varje platta. För vissa titlar, särskilt de som otvivelaktigt är M:s, kommer jag inte att skriva mycket mer än just titeln. Naturligtvis går det inte heller att förutsäga om jag kommer att blogga om hela samlingen. Tappar jag någonstans på vägen intresset och istället föredrar att börja ge er mina åsikter och insikter om knyppling så är det så det får bli.

Till saken, här är den första av de 47 cellerna. (Jag har redan fotograferat allt, så skivor som tillkommer efter detta datum kommer inte med i uppräkningen.)


Tråkigt nog känns inte denna första hylla det minsta representativ för min musiksmak, men det kanske gäller alla cellerna när man tar dem var för sig – vi får se.

För att börja från allra första början så står till vänster om Abba-samlingen en skiva i ett pappomslag som egentligen inte alls hör hemma där. För det första tror jag inte att det är en cd utan en dvd, och för det andra är inte detta dess alfabetiskt korrekta plats. Det är en skiva jag fått av Ola. Han beställer ganska ofta skivor från Warpmart (som det dock eventuellt inte heter längre) och ibland blir det något fel med beställningen, och när den korrigeras slänger Warppersonalen ibland med någonting som Ola inte beställt som plåster på såren. (Jag har själv varit med om det under min egen Warp-period som inföll under andra halvan av 90-talet då Warpmart bestod av en person vid namn Greg. Jag har t.ex. fått ett ganska rart kassettband som bland annat innehåller ett såvitt jag vet i övrigt osläppt spår med Autechre.) Eftersom Ola är en sådan relativ storkonsument av Warps produkter så händer det att han redan har ett exemplar av det han får som bonusgåva, och i så fall brukar han ge bort dublettexemplaret, exempelvis till mig. De hippa artisterna på Warp har ibland en del konstnärliga saker för sig med omslagen, och i just det här fallet är det uppenbarligen fråga om en artistkonstellation som är så hipp att de inte skriver vare sig vad de själva eller skivan heter på vare sig omslaget eller själva skivan. Det finns ett nummer på själva skivan som jag har googlat på någon gång för att ta reda på vad det är, men när skivan kom i oordning nästa gång orkade jag inte det utan ställde helt enkelt skivan först i cd-hyllan, och där får den stå tills jag av någon anledning intresserar mig för att göra något annnat med den. Det kan hända förr än ni anar!

Uppdatering: Ola korrigerar mig i kommentarfältet: den där skivan är tydligen inte en kompensationsbonus från Warp utan en oprovocerad gåva från det något mer obskyra bolaget Skam. Jag ursäktar mig med att det är ganska lätt att blanda ihop de där bolagen som tillhör samma subkultursfär och till och med delvis get ut samma artister, om än kanske alltid under olika alias.

Abba: The Singles Jag gillade Abba redan när Waterloo var aktuell och jag var fyra år. Jag har ett diffust minne av att bli uppdragen ur sängen och släpad till tv-rummet (ja, på 1970-talet hade man tv-rum, minns ni?) i vad som för mig var mitt i natten för att få se Abba framföra en låt på tv. Det kan ha varit när de spelade på melodifestivalfinalen i Brighton. Mer tydligt minns jag när jag fick min första Abba-skiva. En fredag hade min förskola aktiviteten att alla fick ta med sin favoritskiva och spela för de andra barnen, och alla hade med sig barnskivor utom en pojke som hade Abbas Greaest Hits – den med Hans Arnold-omslaget. Den blev förstås mångas favorit, inte minst personalens, och jag uttryckte min förtjusning när min mor kom och hämtade mig med bil, varpå hon omedelbart tog med mig till en skivaffär för att inhandla ett exemplar. (Undrar vilken skivaffär det var.) När Arrival kom ut köpte jag den samma dag, vilket kan ha varit den första skivan jag köpte för »egna« pengar, sparad veckopeng alltså. Jag äger också välspelade vinylexemplar av Ring Ring (med den första versionen av omslaget där det inte stod Abba utan »Björn Benny & Agnetha Frida«), det självbetitlade albumet, samt The Album – fast lustigt nog inte Waterloo. När jag köpte cd-spelare 1989 föreföll det vara en bra idé att köpa singelsamlingen för nostalgilyssning, men vore det idag skulle jag nog snarare ha köpt cd-exemplar av mina gamla favoritalbum. Jag plockar fram vinylversionerna minst lika ofta som jag lyssnar på The Singles, dvs. mycket sällan.

Abba: Live Det här är M:s skiva. Jag tycker väl att Abba är ett utpräglat studioband och att det inte finns någon större poäng med en liveplatta, men den innehåller i alla fall ett kul spår, Two for the Price of One, som jag inte hört någon annanstans.

Ace of Base: Waiting for Magic Jag vet inte varför vi har den här singeln. Jag kan gissa att det är en ploj, att M fått den på skämt av sina kompisar för att hon avskydde Ace of Base. Själv har jag inget principiellt emot denna välproducerade grupp som enligt uppgift snart ska vara en större exportproducent än Volvo, men jag har aldrig lyssnat på den här plattan.

The Afghan Whigs: Black Love; Gentlemen. M:s skivor. Det är väl sådan där indiepop som hon lyssnade på i början av 1990-talet.

African Chill Den här köpte jag efter att ha hört ett spår på Klingan – det där P2-programmet man slår över till efter Godmorgon, världen! för att slippa höra söndagsgudstjänsten – som var instrumentalt och ganska abstrakt och ambient. Resten av skivan var mer av trubadur/folkmusik-karaktär och jag blev ganska besviken först. Efter att ha upptäckt Cesária Évora uppskattar jag det dock den sortens musik mer.

Afro Lounge, Beginners Guide to Impulsköp i skivbutiken som jag blev ganska missnöjd med. Tre cd (Afro Bar, Afro Club och Afro Chill) som vare sig låter särskilt mycket lounge eller tydligt afro. Visst, det går att identifiea vilken kontinent musiken hör till, men mycket musik låter mer afro utan att marknadsföra sig som det.

Dr Alban: Away from Home Den här har nog jag köpt, vilket är lite underligt. Även om jag i princip är för Denniz Pop-producerad eurodance, och uppskattade den på dansgolven när det begav sig, så är det inte precis något jag sett någon anledning att skaffa på skiva. Det ser ut som att den kommer från en reaback, så det är antagligen en sådan där skiva man köper efter att ha bläddrat i reabackar i bortåt en timme utan att hitta någonting man egentligen vill ha – bara för att tiden inte ska kännas helt bortkastad.

Alfredson, Hasse: Lindemans bästa dubbelgökar Jag var en stor fan av Hasse & Tage, och särskilt Lindeman, i mellanstadieåldern. Det var en väldigt trist period i mitt liv då jag hungrigt sög i mig all förment komisk underhållning i medierna för att liva upp tillvaron en aning, och i denna statstelevisionens tidsålder var Hasse & Tage dominerande på humorscenen. Jag hade alla Lindemän som fanns att tillgå på skivor och kassetter – vissa i original, vissa piratkopierade – och kunde många av dem praktiskt taget utantill. De jag gillade bäst var de från revyn Under dubbelgöken, som jag återupplivade kontakten med för några år sedan genom att köpa denna cd. Men jag har inte lyssnat på den så mycket. Materialet är daterat.

Alice in Chains: Dirt; Jar of Flies; Alice in Chains Jag är osäker på vilken eller vilka av dessa som är mina och vilka som är M:s. Grungerock var en genre vi båda lyssnade på när vi träffades i mitten av 1990-talet. Jag vet att vi båda hade Dirt, men vi låter inte båda exemplaren stå framme av skivor vi har dubletter av, utan bara den som antingen har flest bonusspår eller fräschast omslag. Jag gillar fortfarande den här musiken, något av det mest känslosamma inom grungen. Den är ofta smärtsamt vacker som en melankolisk stråkkvartett, utan att någonsin bli konstlad eller kletig. Men nuförtiden finner jag ändå sällan anledning att lyssna på den (eller på gitarrock över huvud taget) – precis som så mycket annan musik från tidigare perioder i livet. I olika livsskeden har man behov av musik som passar till olika känslostämningar, och jag är ganska glad att numera inte så ofta hamna i stämningar som den här musiken passar till.

Sådär, det var första delen, som, som sagt, inte kan ge er någon representativ bild av min musiksmak. 46 kvar. Det mesta av det intressanta återstår. Nästa avsnitt: Tori Amos till Aphex Twin.

Skivor är inte bara musiken