Tidningarnas rätt att inte yttra sig

I måndags när jag plockade upp morgontidningen var utsidan nästan helt blank. »Denna tidning är inte godkänd av staten« stod där bara. Äntligen! tänkte jag. I elfte timmen får vi se en publicistisk aktion som den Oscar Swartz efterlyste. En aktion som kan stoppa införandet i Sverige av ett avlyssningssystem som regimen i DDR bara kunde drömma om.

Men naturligtvis var det inte så. Det var en menlös kampanj för den sällan ifrågasatta tryckfriheten. Integriteten för vanliga medborgares yttranden, och avslöjanden som att en statlig myndighet i åratal medvetet brutit mot Sveriges grundlag genom olaglig avlyssning, dem väljer tidningarna även fortsättningsvis att använda sig av sin frihet att inte yttra sig om.

För dem som missat vad jag pratar om handlar det om att riksdagen är på väg att klubba igenom en lag som innebär att operatörer ska åläggas att skicka all trafik – alla sms, all e-post, alla telefonsamtal – i kablar till den statliga avlyssningsmyndigheten FRA, där det är hemligt vad som händer med den. FRA:s överdirektör Anders Wik försvarar sig med att de som är emot förslaget är »foliehattar« och att hans organisation ändå inte får lov att avlyssna svenska medborgare. Allt han vill är att avlyssna skumma typer i främmande länder. Det låter väl inte så farligt?

FRA-direktörens uttalanden är inte bara fulla av förakt och fördomar, de är att betrakta som en dimridå. För det första är det rent tekniskt inte möjligt att skilja ut trafik som går utomlands. Dagens kommunikationsprotokoll, som Internets, känner inga nationsgränser. För det andra spanar FRA redan idag på svenska medborgare, trots att det inte är det deras uppgift.

För det tredje är uppenbarligen inte vad de får göra någonting som FRA tar så allvarligt på. Det finns en inspelning där samme FRA-direktör berättar att den nuvarande avlyssningsverksamheten bryter mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, vilket är en del av Sveriges grundlag!

Det är förvisso troligt att FRA:s ambition inte är att avlyssna »din moster i Motala«. Men vem tror på allvar att de kommer att hålla emot när avlyssningsbefogenheterna utökas under förevändningen att det gäller att komma åt terrorister, pedofiler, fildelare, eller vilket påstått hot mot samhället som kan tänkas stå på agendan för dagen. Dessutom: glöm inte att besluten om vad materialet ska användas till kommer att fattas i det sekretessbelagt fördolda. Vilka makthavare låter bli att skaffa information om sina motståndare när de tror att ingen kan ställa dem till svars, eller ens få reda på vad de gjort?

När Jan Guillou och Peter Bratt på 1970-talet avslöjade att IB hade sysslat med olaglig informationsinhämtning för politiska syften blev det åtminstone rabalder, och journalisterna sattes i fängelse. Det kan tyckas att de som hävdar medborgarnas rätt att kommunicera utan att bli avlyssnade har halkat tillbaka två steg på GandhiCon-skalan: efter att ha blivit bekämpade har de fallit till att bli ignorerade.

Men någon sorts rabalder kan det nog bli så småningom. Fram till omröstningen i riksdagen den 17 juni håller dock alla insyltade så tyst som möjligt, för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. Minns att Thomas Bodström tidigare dragit tillbaka förslaget, inte för att han kommit fram till att det var ett dåligt förslag, utan för att det väckt för mycket uppmärksamhet inför valrörelsen.

Morgontidningarna konstaterar att Försvarsutskottet godkänt förslaget, och får det att låta som att det redan vore klubbat. Därutöver är de traditionella medierna tysta, med ett par enstaka undantag på opinionssidorna, och ett enda på nyhetsplats – i branschtidningen Computer Sweden. Varför de inte reagerar hårdare, när debattörer på Internet från vänster till höger skriker ut sin avsky, det är mig faktiskt en gåta.

intressant? om politik, övervakning, FRA, gammelmedia.

I måndags när jag plockade upp morgontidningen var utsidan nästan helt blank. »Denna tidning är inte godkänd av staten« stod där bara. Äntligen! tänkte jag. I elfte timmen får vi se en publicistisk aktion som den Oscar Swartz efterlyste. En aktion som kan stoppa införandet i Sverige av ett avlyssningssystem som regimen i DDR bara kunde drömma om.

Men naturligtvis var det inte så. Det var en menlös kampanj för den sällan ifrågasatta tryckfriheten. Integriteten för vanliga medborgares yttranden, och avslöjanden som att en statlig myndighet i åratal medvetet brutit mot Sveriges grundlag genom olaglig avlyssning, dem väljer tidningarna även fortsättningsvis att använda sig av sin frihet att inte yttra sig om.

För dem som missat vad jag pratar om handlar det om att riksdagen är på väg att klubba igenom en lag som innebär att operatörer ska åläggas att skicka all trafik – alla sms, all e-post, alla telefonsamtal – i kablar till den statliga avlyssningsmyndigheten FRA, där det är hemligt vad som händer med den. FRA:s överdirektör Anders Wik försvarar sig med att de som är emot förslaget är »foliehattar« och att hans organisation ändå inte får lov att avlyssna svenska medborgare. Allt han vill är att avlyssna skumma typer i främmande länder. Det låter väl inte så farligt?

FRA-direktörens uttalanden är inte bara fulla av förakt och fördomar, de är att betrakta som en dimridå. För det första är det rent tekniskt inte möjligt att skilja ut trafik som går utomlands. Dagens kommunikationsprotokoll, som Internets, känner inga nationsgränser. För det andra spanar FRA redan idag på svenska medborgare, trots att det inte är det deras uppgift.

För det tredje är uppenbarligen inte vad de får göra någonting som FRA tar så allvarligt på. Det finns en inspelning där samme FRA-direktör berättar att den nuvarande avlyssningsverksamheten bryter mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, vilket är en del av Sveriges grundlag!

Det är förvisso troligt att FRA:s ambition inte är att avlyssna »din moster i Motala«. Men vem tror på allvar att de kommer att hålla emot när avlyssningsbefogenheterna utökas under förevändningen att det gäller att komma åt terrorister, pedofiler, fildelare, eller vilket påstått hot mot samhället som kan tänkas stå på agendan för dagen. Dessutom: glöm inte att besluten om vad materialet ska användas till kommer att fattas i det sekretessbelagt fördolda. Vilka makthavare låter bli att skaffa information om sina motståndare när de tror att ingen kan ställa dem till svars, eller ens få reda på vad de gjort?

När Jan Guillou och Peter Bratt på 1970-talet avslöjade att IB hade sysslat med olaglig informationsinhämtning för politiska syften blev det åtminstone rabalder, och journalisterna sattes i fängelse. Det kan tyckas att de som hävdar medborgarnas rätt att kommunicera utan att bli avlyssnade har halkat tillbaka två steg på GandhiCon-skalan: efter att ha blivit bekämpade har de fallit till att bli ignorerade.

Men någon sorts rabalder kan det nog bli så småningom. Fram till omröstningen i riksdagen den 17 juni håller dock alla insyltade så tyst som möjligt, för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. Minns att Thomas Bodström tidigare dragit tillbaka förslaget, inte för att han kommit fram till att det var ett dåligt förslag, utan för att det väckt för mycket uppmärksamhet inför valrörelsen.

Morgontidningarna konstaterar att Försvarsutskottet godkänt förslaget, och får det att låta som att det redan vore klubbat. Därutöver är de traditionella medierna tysta, med ett par enstaka undantag på opinionssidorna, och ett enda på nyhetsplats – i branschtidningen Computer Sweden. Varför de inte reagerar hårdare, när debattörer på Internet från vänster till höger skriker ut sin avsky, det är mig faktiskt en gåta.


intressant? om politik, övervakning, FRA, gammelmedia.

Tidningarnas rätt att inte yttra sig