Tanqueray No. Ten & Vermouth Rosé

Tanqueray No. Ten är en sådan där typisk produkt som är speciellt uttänkt för att tilltala en när man vill känna sig lite exklusiv genom att lägga en hundralapp extra på ginflaskan man plockar upp i taxfreebutiken. En extra läckert designad flaska, och argumentet att den är svår att hitta i vanliga butiker. (Den för whisky vanliga prismotiveringen att man betalar för den extra fruktvinslagringen som undertrycker destilleriets speciella karaktär – vilket ju är en fördel om man tillhör den majoritet av befolkningen som inte tycker om den – fungerar förstås inte med gin.) Svårt att inte bli manipulerad, även om man inser exakt hur manipulationen fungerar.

Jag motstod den flera gånger och valde den gamla hederliga favoriten Tanqueray London Dry Gin. Den är ju faktiskt också ganska exklusiv och har även den snygg flaska, även om de har lyckats dra ner det visuella intrycket något genom att införa en missprydande silvergrå ram på etiketten. Men till slut blev det ackumulerade trycket för starkt. Jag ursäktade mig inför mig själv med att jag kunde behöva lite mer variation till mina Martinis och beställde en flaska Tanqueray No. Ten till hemresan med charterplanet.

Ingen Martini

Martinivariationen blev det inget av med. No. Ten var visserligen inte alls osmaklig, tvärtom. Den har en väldigt varm och synnerligen blommig smak som är ganska angenäm, och får mig att tänka på sötdoftande små vita blommor, men ändå utan att det är någon tvekan om att det är gin man dricker. Om Tanqueray har tänkt sig att fånga upp en del av de moderna konsumenter som inte vill att sprit ska smaka så mycket sprit (och därmed för det mesta väljer vodka) så har de i alla fall samtidigt varit väldigt försiktiga för att inte stöta sig med stamkunderna som föredrar robust engelsk gin.

Men till Martini passar den inte. Till det är den är bara för varm, fyllig och kryddig. Samma sak gäller alla andra cocktailrecept som är avpassade för en svalare och stramare gin.

Eget recept

Så även om jag tyckte att No. Ten var ganska god så visste jag inte vad jag skulle göra med den (jag kom inte på idén att surfa in på Tanquerays webbplats och prova recepten där), och flaskan blev stående nästan full väldigt länge i hyllan, tills jag testade att kombinera den med en annan slatt på hyllan: vermouth rosé av märket Martini & Rossi.

Följande drink är något av en milstolpe för mig eftersom det var den första egenkomponerade blandning jag blev så nöjd med att jag bestämde mig för att inte bara dricka upp den utan också skriva ner receptet. Jag gav den namnet Åttioprocentig tillfredsställelse, efter ett pressmeddelande från FFII som kommit dagen före, där man sade sig vara åttio procent nöjd med ett beslut i EU-parlamentet.

5 cl Tanqueray No. Ten
1 cl Martini Rosé
1 cl nypressad lime
¾ cl Curaçao Orange

Skakas med is och silas i ett cocktailglas.

Curaçao är en enklare citruslikör som har lite syntetisk doft och smak, inte i sig lika angenäm som exempelvis den rundare Cointreau, som är att föredra i många sammanhang. Men Cointreauns kraftiga smak blir lätt dominerande när man blandar, och jag hade vid denna period upptäckt att Curaçao var lättare att hantera. Efter hand som min känslighet har förbättrats har jag funnit allt mindre användning för Curaçao.

Skillnad mellan vermouth och vermouth

Paradoxalt nog ledde min åttioprocentiga tillfredsställelse, och det antal exemplar jag blandade till mig själv och andra, till att jag behövde fylla på förrådet av ingredienserna som jag först bara hade velat hitta ett sätt att bli av med.

På hyllan på systembolaget fanns då ingen Martini Rosé, utan bara Cinzano Rosé. Jag hade hört från vad jag bedömde som en trovärdig källa att vermouth från Martini & Rossi och Cinzano skulle vara »samma sak« eller åtminstone likvärdiga, men det stämde verkligen inte, åtminstone inte för rosé.

Man kan se färgskillnaden på bilden (Cinzano till vänster), och smakskillnaden är precis analog med utseendet. Martini Rosé smakar inget annat rosa sötma – väldigt rosa och väldigt sött. En utmärkt drinkingrediens när det är rosa sötma man behöver, men totaltrist att dricka för sig själv. Cinzano Rosé är mycket mer intressant som dryck, med mer vinkaraktär och med en aning beska, och gör sig inte helt illa som drink i sig själv tillsammans med mycket is. Men till min drink passade den inte lika bra.

Det är alltså större skillnad mellan vermouth och vermouth än vad jag tidigare trodde. En mer omfattande vermouthjämförelse vore på sin plats, framför allt att jämföra olika sorters röd vermouth. Det ska jag ta itu med förr eller senare.

intressant? om cocktail, gin, vermouth

Tanqueray No. Ten är en sådan där typisk produkt som är speciellt uttänkt för att tilltala en när man vill känna sig lite exklusiv genom att lägga en hundralapp extra på ginflaskan man plockar upp i taxfreebutiken. En extra läckert designad flaska, och argumentet att den är svår att hitta i vanliga butiker. (Den för whisky vanliga prismotiveringen att man betalar för den extra fruktvinslagringen som undertrycker destilleriets speciella karaktär – vilket ju är en fördel om man tillhör den majoritet av befolkningen som inte tycker om den – fungerar förstås inte med gin.) Svårt att inte bli manipulerad, även om man inser exakt hur manipulationen fungerar.

Jag motstod den flera gånger och valde den gamla hederliga favoriten Tanqueray London Dry Gin. Den är ju faktiskt också ganska exklusiv och har även den snygg flaska, även om de har lyckats dra ner det visuella intrycket något genom att införa en missprydande silvergrå ram på etiketten. Men till slut blev det ackumulerade trycket för starkt. Jag ursäktade mig inför mig själv med att jag kunde behöva lite mer variation till mina Martinis och beställde en flaska Tanqueray No. Ten till hemresan med charterplanet.

Ingen Martini

Martinivariationen blev det inget av med. No. Ten var visserligen inte alls osmaklig, tvärtom. Den har en väldigt varm och synnerligen blommig smak som är ganska angenäm, och får mig att tänka på sötdoftande små vita blommor, men ändå utan att det är någon tvekan om att det är gin man dricker. Om Tanqueray har tänkt sig att fånga upp en del av de moderna konsumenter som inte vill att sprit ska smaka så mycket sprit (och därmed för det mesta väljer vodka) så har de i alla fall samtidigt varit väldigt försiktiga för att inte stöta sig med stamkunderna som föredrar robust engelsk gin.

Men till Martini passar den inte. Till det är den är bara för varm, fyllig och kryddig. Samma sak gäller alla andra cocktailrecept som är avpassade för en svalare och stramare gin.

Eget recept

Så även om jag tyckte att No. Ten var ganska god så visste jag inte vad jag skulle göra med den (jag kom inte på idén att surfa in på Tanquerays webbplats och prova recepten där), och flaskan blev stående nästan full väldigt länge i hyllan, tills jag testade att kombinera den med en annan slatt på hyllan: vermouth rosé av märket Martini & Rossi.

Följande drink är något av en milstolpe för mig eftersom det var den första egenkomponerade blandning jag blev så nöjd med att jag bestämde mig för att inte bara dricka upp den utan också skriva ner receptet. Jag gav den namnet Åttioprocentig tillfredsställelse, efter ett pressmeddelande från FFII som kommit dagen före, där man sade sig vara åttio procent nöjd med ett beslut i EU-parlamentet.

5 cl Tanqueray No. Ten
1 cl Martini Rosé
1 cl nypressad lime
¾ cl Curaçao Orange

Skakas med is och silas i ett cocktailglas.

Curaçao är en enklare citruslikör som har lite syntetisk doft och smak, inte i sig lika angenäm som exempelvis den rundare Cointreau, som är att föredra i många sammanhang. Men Cointreauns kraftiga smak blir lätt dominerande när man blandar, och jag hade vid denna period upptäckt att Curaçao var lättare att hantera. Efter hand som min känslighet har förbättrats har jag funnit allt mindre användning för Curaçao.

Skillnad mellan vermouth och vermouth

Paradoxalt nog ledde min åttioprocentiga tillfredsställelse, och det antal exemplar jag blandade till mig själv och andra, till att jag behövde fylla på förrådet av ingredienserna som jag först bara hade velat hitta ett sätt att bli av med.

På hyllan på systembolaget fanns då ingen Martini Rosé, utan bara Cinzano Rosé. Jag hade hört från vad jag bedömde som en trovärdig källa att vermouth från Martini & Rossi och Cinzano skulle vara »samma sak« eller åtminstone likvärdiga, men det stämde verkligen inte, åtminstone inte för rosé.

Man kan se färgskillnaden på bilden (Cinzano till vänster), och smakskillnaden är precis analog med utseendet. Martini Rosé smakar inget annat rosa sötma – väldigt rosa och väldigt sött. En utmärkt drinkingrediens när det är rosa sötma man behöver, men totaltrist att dricka för sig själv. Cinzano Rosé är mycket mer intressant som dryck, med mer vinkaraktär och med en aning beska, och gör sig inte helt illa som drink i sig själv tillsammans med mycket is. Men till min drink passade den inte lika bra.

Det är alltså större skillnad mellan vermouth och vermouth än vad jag tidigare trodde. En mer omfattande vermouthjämförelse vore på sin plats, framför allt att jämföra olika sorters röd vermouth. Det ska jag ta itu med förr eller senare.

intressant? om cocktail, gin, vermouth

Tanqueray No. Ten & Vermouth Rosé

Musik som bringar solsken

Jag undrar vad det är som musik gör med oss. Hur det till exempel kommer sig att en medryckande sång som propagerar för en religion, en nation, ett fotbollslag, eller något annat som folk identifierar sig med, kan innehålla sådan kraft. Ett användbart fenomen för alla sorters samfund som vill lägga beslag på människors själar, till att neutralisera kritiskt tänkande och knyta samman gemenskapen.

Men de är inte de enda som kan ha nytta det. För en sådan som jag, som krampaktigt spjärnar emot alla kollektiva identifikationer, kan musik också fungera som mental kraftkälla. När jag känner mig som mest nedstämd, stressad eller uppgiven kan jag finna hopp och styrka genom att inom mig frambringa en alldeles speciell melodi, med den kraftfulla texten:

Juicy Fruit
is a packet full of sunshine
A bright and shiny flavor
you can carry along the way.
So reach out for
another sunny day
Juicy Fruit gum
is a packet full of sunshine
A packet full of sunshine!

Tuggummit i sången betyder ingenting för mig. Och jag identifierar mig definitvt inte med de perfekt solbrända skyltdockorna med gnistrande vita tänder som man ser tuggande och surfande på hav eller yrande nysnö i reklamfilmerna som den ackompanjerar. Kasta sig ut i snön nerför en brant, stående på en bräda? Det känns ungefär lika attraktivt som att städa upp efter en kärnkraftsolycka.

Så det är inte det ytliga budskapet i sången som tilltalar mig. Styrkan ligger för mig dels i själva den milda och uppmuntrande melodin. Dels i vad texten representerar för mig, vilket är något helt annat än vad reklammakarna har tänkt sig. Jag tänker mig inte tuggummit som bokstavligen tuggummi, utan som ett svårdefinierat andligt tuggummi som bringar mening och inre solsken, som man kan carry along the way genom livets växlingar, och som ingen kan ta ifrån en.

Säkert är jag också påverkad av situationen jag associerar med låten. Den hördes i en lång serie reklamfilmer som under ett antal år – mina tonår – visades vid i stort sett varje bioföreställning. Jag sitter i halvmörkret, typiskt på Royal, typiskt en tisdagkväll, tio-femton rader framför alla andra i salongen, på flykt undan den mörka, ondskefulla och plågsamma verklighet som jag vid denna tid är övertygad om att jag lever i. Reklamfilmen rullar. Ingenting från utsidan kan nå mig nu. Som bekräftelse på att jag verkligen är här tonar signaturmelodin upp: Juicy Fruit, a packet full of sunshine.

Substitut

Men vart har melodin tagit vägen? Jag kan inte hitta den någon annanstans än i mitt huvud. Tuggummit finns visst fortfarande kvar men det marknadsförs inte så hårt längre, och när jag söker efter Juicy Fruit-reklam på nätet hittar jag bara en helt annan melodi, en jobbigt hurtfrisk låt med texten »Juicy Fruit, it's gonna move ya«. De få referenser jag hittar till Packet Full of Sunshine finns framför allt på skandinaviska sidor. Kan det vara så att det låten inte användes på reklamen i USA utan producerades speciellt för marknadsföringen i vår del av världen?

Hur som helst, jag kan inte hitta den. (Tar tacksamt emot tips om någon vet var man kan få tag på den.) Lyckligtvis finns substitut i form av andra låtar som har en liknande effekt på mig, om än inte lika stark. Här är några stycken substitutpaket med solsken som jag stoppar i cd-spelaren för att skingra olika sorters själsliga moln:

Over the Rainbow, Freddie Wadling och Fläskkvartetten. Wadlings spruckna röst till Fläskkvartettens andlöst vackra harmonier får Judy Garlands paradnummer från Trollkarlen från Oz att gå direkt på ryggmärgen.

Down The River, från Flangers fantastiska Spirituals-platta, inspelad 1912–2005. Duon bestående av Uwe Schmidt och Bernd Friedmann har samplat gamla inspelningar från jazzens förhistoria och kombinerat med sina egna elektroniska infall till en enhet som låter förbluffande självklar. Sångaren, som hörs på ungefär hälften av spåren, är det svagaste kortet, men man vill inte vara utan de finurliga texterna. Hela skivan kan ha mentalt harmoniserande effekt, men Down The River måste vara det mest solskenspackade och bekymmerslösa spåret: »I've got my map, I've got my wine, and I don't really care, about the war next door today«.

Do My Thing. Inte en av de mer kända låtarna från Titiyos på sin tid extremt hypade första skiva, men den främsta anledningen till att jag fortfarande plockar fram den då och då. Manu Dibangos saxofonslinga och Ahmadu Jahs congas i dialog med Frykbergs pianoklinkande, Titiyos röst, och en flosklig åttiotalistiskt självcentrerad satsa-på-dig-själv-text som påverkar djupt, på liknande sätt som Juicy Fruit-reklamen.

Theme From Taxi Driver. Bernard Herrmann dog strax efter att han pressat sig själv hårt i samband med inspelningen av filmmusiken till Taxi Driver. Den nerviga musiken han lämnade efter sig var perfekt till den paranoida stämningen i filmen, men någon måste ha tyckt att det var svårt att sätta ihop en tillräckligt lättlyssnad filmmusiksskiva av de inspelade sekvenserna, för på skivan som kom ut i samband med filmpremiären är det bara b-sidan som innehåller musik från Herrmanns inspelningar. På a-sidan finns i stället musik omarrangerad och inspelad under ledning av Dave Blume, som ligger mer åt tillbakalutad cocktailjazz-hållet. Den Taxi Driver-cd som man lättast får tag på nu för tiden är dock den som kom ut 1998, där Herrmanns originalinspelningar är huvudnumret. I de flesta avseenden är Herrmanns versioner överlägsna Blumes, men den kompletta musiken utlagd i ordningen den dyker upp i filmen är faktiskt inget idealiskt sätt att avnjuta den – och den musikaliska versionen av Travis Bickles väg in i mörkret är förstås ingen vidare nervlugnare. Lyckligtvis finns några av Blumes behagliga versioner med som extraspår på den nyare skivan. Det avspända fyraminutersarrangemanget av saxofontemat ligger som nummer 14.

Blackbird: The Beatles näst vackraste melodi med en sentimentalt hoppfull text, »take these broken wings and learn to fly«, till stillsam akustisk gitarr. Inklämd någonstans i mitten av den vita dubbelskivan.

Take the ›A‹ Train, Duke Ellington. Jazzen har väl redan från början haft med sig funktionen att ge tröst åt plågade själar, med sitt ursprung i bland annat blues och begravningsmarscher. Sällan har det träffat mer rätt än i denna komposition av pianisten Billy Strayhorn. Den sorgligaste begravning skulle sluta uppmuntrande och hoppfull med ›A‹ Train som uttågsmusik. Harmonierna är förresten inte alldeles olika dem i Juicy Fruit-reklamen.

intressant? om musik reklam

Jag undrar vad det är som musik gör med oss. Hur det till exempel kommer sig att en medryckande sång som propagerar för en religion, en nation, ett fotbollslag, eller något annat som folk identifierar sig med, kan innehålla sådan kraft. Ett användbart fenomen för alla sorters samfund som vill lägga beslag på människors själar, till att neutralisera kritiskt tänkande och knyta samman gemenskapen.

Men de är inte de enda som kan ha nytta det. För en sådan som jag, som krampaktigt spjärnar emot alla kollektiva identifikationer, kan musik också fungera som mental kraftkälla. När jag känner mig som mest nedstämd, stressad eller uppgiven kan jag finna hopp och styrka genom att inom mig frambringa en alldeles speciell melodi, med den kraftfulla texten:

Juicy Fruit
is a packet full of sunshine
A bright and shiny flavor
you can carry along the way.
So reach out for
another sunny day
Juicy Fruit gum
is a packet full of sunshine
A packet full of sunshine!

Tuggummit i sången betyder ingenting för mig. Och jag identifierar mig definitvt inte med de perfekt solbrända skyltdockorna med gnistrande vita tänder som man ser tuggande och surfande på hav eller yrande nysnö i reklamfilmerna som den ackompanjerar. Kasta sig ut i snön nerför en brant, stående på en bräda? Det känns ungefär lika attraktivt som att städa upp efter en kärnkraftsolycka.

Så det är inte det ytliga budskapet i sången som tilltalar mig. Styrkan ligger för mig dels i själva den milda och uppmuntrande melodin. Dels i vad texten representerar för mig, vilket är något helt annat än vad reklammakarna har tänkt sig. Jag tänker mig inte tuggummit som bokstavligen tuggummi, utan som ett svårdefinierat andligt tuggummi som bringar mening och inre solsken, som man kan carry along the way genom livets växlingar, och som ingen kan ta ifrån en.

Säkert är jag också påverkad av situationen jag associerar med låten. Den hördes i en lång serie reklamfilmer som under ett antal år – mina tonår – visades vid i stort sett varje bioföreställning. Jag sitter i halvmörkret, typiskt på Royal, typiskt en tisdagkväll, tio-femton rader framför alla andra i salongen, på flykt undan den mörka, ondskefulla och plågsamma verklighet som jag vid denna tid är övertygad om att jag lever i. Reklamfilmen rullar. Ingenting från utsidan kan nå mig nu. Som bekräftelse på att jag verkligen är här tonar signaturmelodin upp: Juicy Fruit, a packet full of sunshine.

Substitut

Men vart har melodin tagit vägen? Jag kan inte hitta den någon annanstans än i mitt huvud. Tuggummit finns visst fortfarande kvar men det marknadsförs inte så hårt längre, och när jag söker efter Juicy Fruit-reklam på nätet hittar jag bara en helt annan melodi, en jobbigt hurtfrisk låt med texten »Juicy Fruit, it's gonna move ya«. De få referenser jag hittar till Packet Full of Sunshine finns framför allt på skandinaviska sidor. Kan det vara så att det låten inte användes på reklamen i USA utan producerades speciellt för marknadsföringen i vår del av världen?

Hur som helst, jag kan inte hitta den. (Tar tacksamt emot tips om någon vet var man kan få tag på den.) Lyckligtvis finns substitut i form av andra låtar som har en liknande effekt på mig, om än inte lika stark. Här är några stycken substitutpaket med solsken som jag stoppar i cd-spelaren för att skingra olika sorters själsliga moln:

Over the Rainbow, Freddie Wadling och Fläskkvartetten. Wadlings spruckna röst till Fläskkvartettens andlöst vackra harmonier får Judy Garlands paradnummer från Trollkarlen från Oz att gå direkt på ryggmärgen.

Down The River, från Flangers fantastiska Spirituals-platta, inspelad 1912–2005. Duon bestående av Uwe Schmidt och Bernd Friedmann har samplat gamla inspelningar från jazzens förhistoria och kombinerat med sina egna elektroniska infall till en enhet som låter förbluffande självklar. Sångaren, som hörs på ungefär hälften av spåren, är det svagaste kortet, men man vill inte vara utan de finurliga texterna. Hela skivan kan ha mentalt harmoniserande effekt, men Down The River måste vara det mest solskenspackade och bekymmerslösa spåret: »I've got my map, I've got my wine, and I don't really care, about the war next door today«.

Do My Thing. Inte en av de mer kända låtarna från Titiyos på sin tid extremt hypade första skiva, men den främsta anledningen till att jag fortfarande plockar fram den då och då. Manu Dibangos saxofonslinga och Ahmadu Jahs congas i dialog med Frykbergs pianoklinkande, Titiyos röst, och en flosklig åttiotalistiskt självcentrerad satsa-på-dig-själv-text som påverkar djupt, på liknande sätt som Juicy Fruit-reklamen.

Theme From Taxi Driver. Bernard Herrmann dog strax efter att han pressat sig själv hårt i samband med inspelningen av filmmusiken till Taxi Driver. Den nerviga musiken han lämnade efter sig var perfekt till den paranoida stämningen i filmen, men någon måste ha tyckt att det var svårt att sätta ihop en tillräckligt lättlyssnad filmmusiksskiva av de inspelade sekvenserna, för på skivan som kom ut i samband med filmpremiären är det bara b-sidan som innehåller musik från Herrmanns inspelningar. På a-sidan finns i stället musik omarrangerad och inspelad under ledning av Dave Blume, som ligger mer åt tillbakalutad cocktailjazz-hållet. Den Taxi Driver-cd som man lättast får tag på nu för tiden är dock den som kom ut 1998, där Herrmanns originalinspelningar är huvudnumret. I de flesta avseenden är Herrmanns versioner överlägsna Blumes, men den kompletta musiken utlagd i ordningen den dyker upp i filmen är faktiskt inget idealiskt sätt att avnjuta den – och den musikaliska versionen av Travis Bickles väg in i mörkret är förstås ingen vidare nervlugnare. Lyckligtvis finns några av Blumes behagliga versioner med som extraspår på den nyare skivan. Det avspända fyraminutersarrangemanget av saxofontemat ligger som nummer 14.

Blackbird: The Beatles näst vackraste melodi med en sentimentalt hoppfull text, »take these broken wings and learn to fly«, till stillsam akustisk gitarr. Inklämd någonstans i mitten av den vita dubbelskivan.

Take the ›A‹ Train, Duke Ellington. Jazzen har väl redan från början haft med sig funktionen att ge tröst åt plågade själar, med sitt ursprung i bland annat blues och begravningsmarscher. Sällan har det träffat mer rätt än i denna komposition av pianisten Billy Strayhorn. Den sorgligaste begravning skulle sluta uppmuntrande och hoppfull med ›A‹ Train som uttågsmusik. Harmonierna är förresten inte alldeles olika dem i Juicy Fruit-reklamen.

intressant? om musik reklam

Musik som bringar solsken