Flattr

Jag tyckte direkt att Flattr lät som en lysande idé. Jag får massor av intressant information och stimulerande läsning i form av texter folk runtom på nätet lägger ner stort arbete på att sätta ihop, och med hjälp av Flattr kan jag betala för mig (eller donera kanske är den skattetekniskt korrekta termen), och därmed stödja och uppmuntra sådant jag tycker är lovvärt.

Man avsätter alltså ett visst belopp i månaden, och så kan man ge en andel av det till det man gillar på nätet genom att klicka på dess Flattr-knappar. Förutsatt att sådana finns där.

Nu är jag inte oftast inte så snabb med att verkligen börja använda saker bara för att jag tycker att de verkar bra. Men häromdagen var det någon på Twitter som klankade ner på Flattr, vilket provocerade mig tillräckligt mycket för att som reaktion äntligen registrera ett konto och börja använda systemet. Jag tar det lite försiktigt med flattrandet till att börja med för att jag inte ska fastna i att sprida mig för tunt, men den här insiktsfulla Intensifier-posten jag läste i fredags var fortfarande tillräckligt varm i mitt minne för att retroaktivt få mitt första Flattr-klick.

När jag nu skapat ett konto sätter jag förstås in Flattr-knappar på bloggen också. Jag följde den här guiden (som jag också flattrat) för att enkelt fixa till det i bloggmotorn jag använder (efter tips från Flattr på Twitter). Så nu är det bara att klicka loss om ni vill visa er uppskattning. Knappen uppe till höger rör bloggen som helhet, och så finns det en knapp längst ner i varje inlägg. Jag räknar inte med att tjäna några stora pengar på det, men det kan väl om inte annat bli några kronor som jag kan överföra till andra via mitt eget Flattr-konto.

Uppdatering: Jag låter det här inlägget ligga kvar som ett historiskt dokument, men Flattr slog aldrig igenom på allvar, och jag har slutat använda det.

Jag tyckte direkt att Flattr lät som en lysande idé. Jag får massor av intressant information och stimulerande läsning i form av texter folk runtom på nätet lägger ner stort arbete på att sätta ihop, och med hjälp av Flattr kan jag betala för mig (eller donera kanske är den skattetekniskt korrekta termen), och därmed stödja och uppmuntra sådant jag tycker är lovvärt.

Man avsätter alltså ett visst belopp i månaden, och så kan man ge en andel av det till det man gillar på nätet genom att klicka på dess Flattr-knappar. Förutsatt att sådana finns där.

Nu är jag inte oftast inte så snabb med att verkligen börja använda saker bara för att jag tycker att de verkar bra. Men häromdagen var det någon på Twitter som klankade ner på Flattr, vilket provocerade mig tillräckligt mycket för att som reaktion äntligen registrera ett konto och börja använda systemet. Jag tar det lite försiktigt med flattrandet till att börja med för att jag inte ska fastna i att sprida mig för tunt, men den här insiktsfulla Intensifier-posten jag läste i fredags var fortfarande tillräckligt varm i mitt minne för att retroaktivt få mitt första Flattr-klick.

När jag nu skapat ett konto sätter jag förstås in Flattr-knappar på bloggen också. Jag följde den här guiden (som jag också flattrat) för att enkelt fixa till det i bloggmotorn jag använder (efter tips från Flattr på Twitter). Så nu är det bara att klicka loss om ni vill visa er uppskattning. Knappen uppe till höger rör bloggen som helhet, och så finns det en knapp längst ner i varje inlägg. Jag räknar inte med att tjäna några stora pengar på det, men det kan väl om inte annat bli några kronor som jag kan överföra till andra via mitt eget Flattr-konto.

Uppdatering: Jag låter det här inlägget ligga kvar som ett historiskt dokument, men Flattr slog aldrig igenom på allvar, och jag har slutat använda det.

Flattr

Stöldens högtid

Julen närmar sig. En glädjens tid för alla och envar. Men glädjen grumlas av det miljardsvindleri som svenska hushåll årligen utsätter matbranschen för. Att julbordet fylls av piratkopierade rätter tycks ha blivit normalt, rentav allmänt accepterat. Undersökningar har visat att uppemot 90% av alla under 25 år inte ens anser att det ligger något omoraliskt i att man istället för att köpa originalprodukter tillreder exempelvis sina egna kopior av Erik Lallerstedts köttbullar, och därmed varje år berövar Lallerstedt åtskilliga miljoner i ersättning.

Det är med andra ord bråttom att samhället börjar skicka kraftigare signaler om det brottsliga i piratkopieringen. Om inte stjärnkockar som Lallerstedt kan få betalt för sitt arbete, då kommer inga stjärnkockar längre att frambringas. Utan möjlighet för matindustrin att få utdelning för de investeringar som krävs för vidareutveckling av basala produkter som pommes frites, brunsås osv., kommer ingen i framtiden att vilja investera i matutveckling. Vår matkultur står inför ett reellt hot om total utarmning.

Vidare är det dags att elproducenterna börjar ta sitt ansvar. Spisen beräknas vara den största delen av elkonsumtionen för ett normalt hushåll, och E-on och Vattenfall tjänar därmed enorma summor på tillredningen av piraträtter. Förslaget att man börjar ta ut en avgift, en andel av elkostnaden som omfördelas för att stödja matbranschen, förefaller i högsta grad rimligt. Invändningen att spisar också används för att tillreda egna originalrätter är knappast värt att ta på allvar: amatörernas matkreationer är marginella i sammanhanget, och kan aldrig utgöra basen för en livskraftig matkultur. Dessutom kan man ifrågasätta i vilken mån amatörrecepten verkligen är original. Är de inte i stor utsträckning inspirerade av professionella kreationer som serveras på restauranger? Självklart är de det!

De stora tillverkarna av köksutrustning har, inför hot om lagstiftning, varit mer tillmötesgående än elproducenterna vad gäller att gå matbranschen till mötes. Men installation av kopieringsskydd i ugnar och spisar har visat sig verkningslöst. Skydden är alltför lätta att kringgå.

Polisrazzior i misstänkta piratmatlagares hem, och de uppmärksammade rättegångar som följt, har heller inte gett önskvärt resultat. Trots fängelsestraff och höga skadestånd kan vi i backspegeln konstatera att de inte har gett någon märkbar dämpning av den snarare allt mer utbredda stöldverksamheten i våra kök. Risken för upptäckt är helt enkelt inte tillräckligt stor.

Den återstående möjligheten för att komma tillrätta med tjuveriet, rutinartade blodprov från en stor andel av befolkningen, och analys därav för att utröna vilka som intagit illegalt tillredd mat, förespråkas med allt högre röst av matbranschen. Det tycks allt mer ofrånkomligt att samhället går matskaparna till mötes och inför dessa kontroller.

Invändningar finns förvisso. Analysen kan dels aldrig garanteras att bli hundraprocentigt korrekt. Dels oroas många av integritetsaspekten: kan blodproven komma att användas för att övervaka medborgare på andra, mindre önskvärda sätt? Riskerar information från blodproven att läcka ut och komma i händerna på brottslingar eller främmande makt? Farorna finns där, och de bör tas på allvar.

Samtidigt är det knappast trovärdigt att bara peka på farorna, eller förfäras av att provtagningen innebär förment »odemokratiska« ingrepp i förhållandet mellan medborgarna och överheten. Ingen av de mest högljudda kritikerna, dessa självutnämnda förkämpar för »medborgerliga rättigheter«, har kunnat svara på den springande frågan: Hur, om övervakningen inte accepteras, ska man kunna garantera att matskaparna kan få betalt för sitt arbete?

Bild: ctail, poolie och spaceninja

Julen närmar sig. En glädjens tid för alla och envar. Men glädjen grumlas av det miljardsvindleri som svenska hushåll årligen utsätter matbranschen för. Att julbordet fylls av piratkopierade rätter tycks ha blivit normalt, rentav allmänt accepterat. Undersökningar har visat att uppemot 90% av alla under 25 år inte ens anser att det ligger något omoraliskt i att man istället för att köpa originalprodukter tillreder exempelvis sina egna kopior av Erik Lallerstedts köttbullar, och därmed varje år berövar Lallerstedt åtskilliga miljoner i ersättning.

Det är med andra ord bråttom att samhället börjar skicka kraftigare signaler om det brottsliga i piratkopieringen. Om inte stjärnkockar som Lallerstedt kan få betalt för sitt arbete, då kommer inga stjärnkockar längre att frambringas. Utan möjlighet för matindustrin att få utdelning för de investeringar som krävs för vidareutveckling av basala produkter som pommes frites, brunsås osv., kommer ingen i framtiden att vilja investera i matutveckling. Vår matkultur står inför ett reellt hot om total utarmning.

Vidare är det dags att elproducenterna börjar ta sitt ansvar. Spisen beräknas vara den största delen av elkonsumtionen för ett normalt hushåll, och E-on och Vattenfall tjänar därmed enorma summor på tillredningen av piraträtter. Förslaget att man börjar ta ut en avgift, en andel av elkostnaden som omfördelas för att stödja matbranschen, förefaller i högsta grad rimligt. Invändningen att spisar också används för att tillreda egna originalrätter är knappast värt att ta på allvar: amatörernas matkreationer är marginella i sammanhanget, och kan aldrig utgöra basen för en livskraftig matkultur. Dessutom kan man ifrågasätta i vilken mån amatörrecepten verkligen är original. Är de inte i stor utsträckning inspirerade av professionella kreationer som serveras på restauranger? Självklart är de det!

De stora tillverkarna av köksutrustning har, inför hot om lagstiftning, varit mer tillmötesgående än elproducenterna vad gäller att gå matbranschen till mötes. Men installation av kopieringsskydd i ugnar och spisar har visat sig verkningslöst. Skydden är alltför lätta att kringgå.

Polisrazzior i misstänkta piratmatlagares hem, och de uppmärksammade rättegångar som följt, har heller inte gett önskvärt resultat. Trots fängelsestraff och höga skadestånd kan vi i backspegeln konstatera att de inte har gett någon märkbar dämpning av den snarare allt mer utbredda stöldverksamheten i våra kök. Risken för upptäckt är helt enkelt inte tillräckligt stor.

Den återstående möjligheten för att komma tillrätta med tjuveriet, rutinartade blodprov från en stor andel av befolkningen, och analys därav för att utröna vilka som intagit illegalt tillredd mat, förespråkas med allt högre röst av matbranschen. Det tycks allt mer ofrånkomligt att samhället går matskaparna till mötes och inför dessa kontroller.

Invändningar finns förvisso. Analysen kan dels aldrig garanteras att bli hundraprocentigt korrekt. Dels oroas många av integritetsaspekten: kan blodproven komma att användas för att övervaka medborgare på andra, mindre önskvärda sätt? Riskerar information från blodproven att läcka ut och komma i händerna på brottslingar eller främmande makt? Farorna finns där, och de bör tas på allvar.

Samtidigt är det knappast trovärdigt att bara peka på farorna, eller förfäras av att provtagningen innebär förment »odemokratiska« ingrepp i förhållandet mellan medborgarna och överheten. Ingen av de mest högljudda kritikerna, dessa självutnämnda förkämpar för »medborgerliga rättigheter«, har kunnat svara på den springande frågan: Hur, om övervakningen inte accepteras, ska man kunna garantera att matskaparna kan få betalt för sitt arbete?

Bild: ctail, poolie och spaceninja

Stöldens högtid

Spottloskans magi, aborträtt och andra integritetsfrågor

Föreställ dig att man tar ett litet alldeles rent glas och fyller det till häften med vatten. Sedan böjer man sig fram och kramar fram en rejäl spottloska ur munnen, ner i glaset. Man rör försiktigt runt innehållet i glaset, och dricker långsamt upp det.

Motbjudande, eller hur? Beteendet får igång det äckel vi intuitivt känner mot ohygieniska beteenden. Ändå vet vi att det egentligen inte finns något som motiverar den hygieniska upprördheten. Salivet fanns redan i munnen och tar samma väg in i matsmältningssystemet som det aldrig lämnat kroppen. Inget annat följer med än vattnet från det rena glaset.

Det irrationella äcklet botas inte av insikten om att det är irrationellt. Jag är fullständigt övertygad om att det inte finns något ohygieniskt i att dricka spottloskan, men det spelar ingen roll för mitt obehag. Det finns ett inuitivt tabu där. En sorts magi, som upplysning och rationellt tänkande inte kan göra något åt. I det ögonblick salivet lämnar munnen förvandlas det från en funktionell kroppsvätska och intern angelägenhet till en osmaklig kroppslig utsöndring föremål för allmänt äckel.

Hur kan människor någonsin resonera sig fram till förnuftiga gemensamma samlevnadsregler, när obotliga irrationella känslor ligger och trycker så nära under ytan? Det är inte lätt, vilket man också lätt finner i ständigt pågående politiska och religiösa diskussioner.

Ett brännbart ämne som man kan associera till spottloskefrågan är aborträtten. Den handlar nämligen också om en förvandling. På samma sätt som saliv förvandlas till spottloska när det lämnar kroppen finns det en punkt där fostret förvandlas från ett embryo, som är en del av moderns kropp, till ett självständigt levande barn. Så länge embryot är en del av någon annans kropp, oavsett om man tycker att det gäller fostret eller dess förstadier ägg och spermier, så länge är det självklart för de flesta att det inte åtnjuter något eget skydd. Man bör få bestämma över sin egen kropp, eller hur?

[Parentes börjar.]

Bestämmanderätten för kroppen är åtminstone självklar för mig, även om den är starkt ifrågasatt även på en mängd andra områden. Förbud och restriktioner mot att droga sig på olika sätt, vilket för mig förefaller som ett fullständigt bisarrt intrång av lagen, inte bara i personlig frihet och integritet, utan i den rent fysiska kroppen. Poliser kan när som helst kräva att få kontrollera dina kroppsvätskor under förevändning att du verkar onaturligt lugn eller lite muntorr. Justitieministrar kan behöva kissa med öppen dörr för att inte bli misstänkliggjorda av politiska motståndare.

Cykelhjälmstvång, som redan finns för personer under 15, är en barock idé i en näraliggande kategori. Det är min hjärna! Varför ska lagen lägga sig om jag vill skydda den eller inte?

Det mest häpnadsväckande argumentet som brukar användas för dessa kränkningar av individens frihet är att de ohälsosamma beteendena kostar pengar för den gemensamma sjukvården. Jag är på alla sätt för en gemensam sjukförsäkring som garanterar att man inte lämnas att dö för att man är fattig, men inte innebär det att samhället ska ta över äganderätten till min kropp! I så fall vill jag inte vara med längre.

[Slut på parentes.]

Nåja, tillbaka till abortfrågan. Knäckfrågan är exakt var punkten ligger där en mängd celler i någon annans kropp blir till en självständig människa, med rätt till beskydd från den gemensamma samhälleliga överheten.

Det mest rationella resonemanget borde, som jag ser det, vara att en människas liv uppnår skyddsstatus när människan blir en införlivad del av en gemenskap. Brottet i att döda ligger i att beröva oss någon vi haft utbyte med och lärt känna, och som blivit en del av våra liv; när varelsen har nått en position där vi känner sorg, saknad och medkänsla om den upphör att existera. Så länge cellkonstellationen inte nått den nivån finns det ingen märkbar skillnad mot att den aldrig någonsin funnits, att den bara var en teoretisk möjlighet.

Det resonemanget räcker dock inte fullt ut, eftersom det i teorin också kan användas för att en del i högsta grad levande människor bör få mördas. Så det måste åtminstone kombineras med något mer. Det ger heller ingen entydig gräns, eftersom det inte är självklart när man lär känna barnet/fostret. Åtminstone modern känner förstås av det långt innan det fötts, och kan ha skapat sig ett mer eller mindre personligt förhållande till det.

Befruktingsögonblicket kan tyckas vara en praktisk gräns eftersom det ger en tydlig väldefinierad brytpunkt. Tilltalande för en matematiker. Men den matematiska egenskapen är också dess enda fördel. Det är knappast rimligt att sätta en gräns någonstans bara för att det gör den tydlig, utan att väga in vad syftet är med att göra gränsdragningen. Matematikern inser också lätt att valet av denna gräns är lika godtyckligt som varje annat val.

Det som gör abortfrågan så infekterad är inte att abortmotståndarna ser livet som mer okränkbart än sina motståndare, eller att motståndarmotståndarna i sin tur ser kvinnans kropp som mer okränkbar (mindre kränkbar?) än de som värnar om fostret gör. Åtminstone är det inte bara det. Det som komplicerar det hela är att även om vi lätt kan övertygas om att individen håller på att upplösas, och att gränsen för den egna kroppen är lika godtycklig som punkten där ett embryo blir till människa, eller rentav att liv och död är okvantifierbara tankekonstruktioner, så är vi ändå rörande eniga om det självklara skyddsvärdet hos alla dessa i grunden godtyckliga tankekonstruktioner. Magin sitter djupt i vår världsbild.

Tänk så enkelt det vore om vi alla kunde se tillvaron lika självklart materiellt, rationellt och okomplicerat som robotar gör.

Fosterbild av Cerys Robinson.

Föreställ dig att man tar ett litet alldeles rent glas och fyller det till häften med vatten. Sedan böjer man sig fram och kramar fram en rejäl spottloska ur munnen, ner i glaset. Man rör försiktigt runt innehållet i glaset, och dricker långsamt upp det.

Motbjudande, eller hur? Beteendet får igång det äckel vi intuitivt känner mot ohygieniska beteenden. Ändå vet vi att det egentligen inte finns något som motiverar den hygieniska upprördheten. Salivet fanns redan i munnen och tar samma väg in i matsmältningssystemet som det aldrig lämnat kroppen. Inget annat följer med än vattnet från det rena glaset.

Det irrationella äcklet botas inte av insikten om att det är irrationellt. Jag är fullständigt övertygad om att det inte finns något ohygieniskt i att dricka spottloskan, men det spelar ingen roll för mitt obehag. Det finns ett inuitivt tabu där. En sorts magi, som upplysning och rationellt tänkande inte kan göra något åt. I det ögonblick salivet lämnar munnen förvandlas det från en funktionell kroppsvätska och intern angelägenhet till en osmaklig kroppslig utsöndring föremål för allmänt äckel.

Hur kan människor någonsin resonera sig fram till förnuftiga gemensamma samlevnadsregler, när obotliga irrationella känslor ligger och trycker så nära under ytan? Det är inte lätt, vilket man också lätt finner i ständigt pågående politiska och religiösa diskussioner.

Ett brännbart ämne som man kan associera till spottloskefrågan är aborträtten. Den handlar nämligen också om en förvandling. På samma sätt som saliv förvandlas till spottloska när det lämnar kroppen finns det en punkt där fostret förvandlas från ett embryo, som är en del av moderns kropp, till ett självständigt levande barn. Så länge embryot är en del av någon annans kropp, oavsett om man tycker att det gäller fostret eller dess förstadier ägg och spermier, så länge är det självklart för de flesta att det inte åtnjuter något eget skydd. Man bör få bestämma över sin egen kropp, eller hur?

[Parentes börjar.]

Bestämmanderätten för kroppen är åtminstone självklar för mig, även om den är starkt ifrågasatt även på en mängd andra områden. Förbud och restriktioner mot att droga sig på olika sätt, vilket för mig förefaller som ett fullständigt bisarrt intrång av lagen, inte bara i personlig frihet och integritet, utan i den rent fysiska kroppen. Poliser kan när som helst kräva att få kontrollera dina kroppsvätskor under förevändning att du verkar onaturligt lugn eller lite muntorr. Justitieministrar kan behöva kissa med öppen dörr för att inte bli misstänkliggjorda av politiska motståndare.

Cykelhjälmstvång, som redan finns för personer under 15, är en barock idé i en näraliggande kategori. Det är min hjärna! Varför ska lagen lägga sig om jag vill skydda den eller inte?

Det mest häpnadsväckande argumentet som brukar användas för dessa kränkningar av individens frihet är att de ohälsosamma beteendena kostar pengar för den gemensamma sjukvården. Jag är på alla sätt för en gemensam sjukförsäkring som garanterar att man inte lämnas att dö för att man är fattig, men inte innebär det att samhället ska ta över äganderätten till min kropp! I så fall vill jag inte vara med längre.

[Slut på parentes.]

Nåja, tillbaka till abortfrågan. Knäckfrågan är exakt var punkten ligger där en mängd celler i någon annans kropp blir till en självständig människa, med rätt till beskydd från den gemensamma samhälleliga överheten.

Det mest rationella resonemanget borde, som jag ser det, vara att en människas liv uppnår skyddsstatus när människan blir en införlivad del av en gemenskap. Brottet i att döda ligger i att beröva oss någon vi haft utbyte med och lärt känna, och som blivit en del av våra liv; när varelsen har nått en position där vi känner sorg, saknad och medkänsla om den upphör att existera. Så länge cellkonstellationen inte nått den nivån finns det ingen märkbar skillnad mot att den aldrig någonsin funnits, att den bara var en teoretisk möjlighet.

Det resonemanget räcker dock inte fullt ut, eftersom det i teorin också kan användas för att en del i högsta grad levande människor bör få mördas. Så det måste åtminstone kombineras med något mer. Det ger heller ingen entydig gräns, eftersom det inte är självklart när man lär känna barnet/fostret. Åtminstone modern känner förstås av det långt innan det fötts, och kan ha skapat sig ett mer eller mindre personligt förhållande till det.

Befruktingsögonblicket kan tyckas vara en praktisk gräns eftersom det ger en tydlig väldefinierad brytpunkt. Tilltalande för en matematiker. Men den matematiska egenskapen är också dess enda fördel. Det är knappast rimligt att sätta en gräns någonstans bara för att det gör den tydlig, utan att väga in vad syftet är med att göra gränsdragningen. Matematikern inser också lätt att valet av denna gräns är lika godtyckligt som varje annat val.

Det som gör abortfrågan så infekterad är inte att abortmotståndarna ser livet som mer okränkbart än sina motståndare, eller att motståndarmotståndarna i sin tur ser kvinnans kropp som mer okränkbar (mindre kränkbar?) än de som värnar om fostret gör. Åtminstone är det inte bara det. Det som komplicerar det hela är att även om vi lätt kan övertygas om att individen håller på att upplösas, och att gränsen för den egna kroppen är lika godtycklig som punkten där ett embryo blir till människa, eller rentav att liv och död är okvantifierbara tankekonstruktioner, så är vi ändå rörande eniga om det självklara skyddsvärdet hos alla dessa i grunden godtyckliga tankekonstruktioner. Magin sitter djupt i vår världsbild.

Tänk så enkelt det vore om vi alla kunde se tillvaron lika självklart materiellt, rationellt och okomplicerat som robotar gör.

Fosterbild av Cerys Robinson.

Spottloskans magi, aborträtt och andra integritetsfrågor

Fungerar satir egentligen?

Att jag är en hyfsat hängiven köttätare bara en ynka generation från bondgården hindrar mig inte från att fnissa förtjust över Rasmus Fleischers briljanta satiriska replik på ett oupplyst uttalande från en lantbruksnäringens filosofiskt osofistikerade representant. Men det får mig också att fundera över satirens effektivitet som argumentation.

Att låtsas inta sin motståndares position och dra dess förment korkade argument förbi komikens gräns må väcka stor förtjusning hos de egna, men övertygar det någonsin någon? Tveksamt. Kanske kan man provocera till debatt, om man är i underläge, men intar man en överlägsen attityd som i exemplet får man antagligen bara motparten att knyta näven i byxfickan och bli mer oresonlig, även om den för tillfället kan bli tyst i brist på möjliga motargument. Svårigheten i att besvara ett satiriskt angrepp kan i och för sig vara en poäng. Det är svårt att anlägga moteld utan att förstärka det löjets skimmer satiren ger en.

Vill man övertyga, har jag blivit mer och mer övertygad om, är det bäst att uttrycka respekt för motståndarens position, och att rakt, ärligt, pedagogiskt och – ja, faktiskt – ödmjukt, framföra sin egen syn på saken. Att övertyga någon är egentligen alltid ett pedagogiskt problem, för man har ju alltid själv rätt! Om man inte ansåg att man hade rätt skulle man redan ha bytt uppfattning. Det kan man ju göra om man upptäcker att ens position inte håller, men också den tydlighet i resonemanget som krävs för att man ska upptäcka att man behöver ändra sig gynnas av rak och respektfull argumentation.

Därmed inget ont sagt om satiren som litterär genre. Det är ju inte alltid man har som huvudmål att övertyga. Fleischers syfte är till exempel nästan alltid analyserande i långt högre grad än argumenterande, och förmodligen också i detta fall.

Att jag är en hyfsat hängiven köttätare bara en ynka generation från bondgården hindrar mig inte från att fnissa förtjust över Rasmus Fleischers briljanta satiriska replik på ett oupplyst uttalande från en lantbruksnäringens filosofiskt osofistikerade representant. Men det får mig också att fundera över satirens effektivitet som argumentation.

Att låtsas inta sin motståndares position och dra dess förment korkade argument förbi komikens gräns må väcka stor förtjusning hos de egna, men övertygar det någonsin någon? Tveksamt. Kanske kan man provocera till debatt, om man är i underläge, men intar man en överlägsen attityd som i exemplet får man antagligen bara motparten att knyta näven i byxfickan och bli mer oresonlig, även om den för tillfället kan bli tyst i brist på möjliga motargument. Svårigheten i att besvara ett satiriskt angrepp kan i och för sig vara en poäng. Det är svårt att anlägga moteld utan att förstärka det löjets skimmer satiren ger en.

Vill man övertyga, har jag blivit mer och mer övertygad om, är det bäst att uttrycka respekt för motståndarens position, och att rakt, ärligt, pedagogiskt och – ja, faktiskt – ödmjukt, framföra sin egen syn på saken. Att övertyga någon är egentligen alltid ett pedagogiskt problem, för man har ju alltid själv rätt! Om man inte ansåg att man hade rätt skulle man redan ha bytt uppfattning. Det kan man ju göra om man upptäcker att ens position inte håller, men också den tydlighet i resonemanget som krävs för att man ska upptäcka att man behöver ändra sig gynnas av rak och respektfull argumentation.

Därmed inget ont sagt om satiren som litterär genre. Det är ju inte alltid man har som huvudmål att övertyga. Fleischers syfte är till exempel nästan alltid analyserande i långt högre grad än argumenterande, och förmodligen också i detta fall.

Fungerar satir egentligen?

Skol- och annan politik och partiet som inte vill finnas

Alliansen vill att man ska få betyg från årskurs fyra i skolan, och koalitionen från årskurs sju. Jag funderar på vad jag skulle svara om någon frågade mig vilket jag föredrog, men jag har så klart svårt att se att det spelar så stor roll. Jag har varit anhängare av betyg, men numera är jag tveksam, inte bara till dem, utan till vad skolan ska göra över huvud taget.

Skolan har två huvuduppgifter: utbildning och samhällsfostran. Frågan är om den klarar dessa uppgifter. Skolan ser ut som den gör av historiska skäl. För att vi vant oss vid att skolan, ungefär i den form den haft och har, är något som är naturligt att spendera 10–15 år av livet på. Knappast för att man har tänkt efter vilka effekter man vill att skolan idag bör ha, och utformat en institution för att lösa den uppgiften.

Samhället ser idag så fantastiskt annorlunda ut än det gjorde när skolan utformades, och den allra största förändringen har inträffat under de senaste tio åren. I den miljö av sammankopplade människor och maskiner där vi idag redan lever, och framöver kommer att leva i allt högre grad, kan man fråga sig om det verkligen är skolan som vi känner den, eller ens något som alls förtjänar att kallas skola, som lämpligast ger barnen den utbildning och samhällsfostran de behöver för att fungera där ute. Tveksamt.

Så hur ska skolan, eller det som ersätter den, se ut i framtiden? Jag har ingen aning, tyvärr. Och vad som är värre, jag kan inte se att någon annan verkar ha det heller. Man hade kunnat hoppas på visioner från politiskt håll, men nej, den politiska diskussionen handlar om sådant som ifall man ska ha »betyg« från »årskurs fyra« eller »årskurs sju«.

De stora politiska partierna har gått från att ta tillvara mäktiga samhällsgruppers intressen till att bli idélösa röstmaximeringsmaskiner. Partipolitiken är numera en tävling om vem som är bäst på att med taktiska medel skaffa sig röster. Acceptansen för den cynismen har gått så långt att när politiker någon gång vågar låta bli att vara populister och deklarera vad de verkligen anser, då blir de anklagade för att inte »lyssna på vad folk vill«.

Det främsta alternativet till de visionslösa röstfiskarna som gårdagens intressepartier blivit till, det är ett parti som egentligen inte vill finnas. Jag är ingen passionerad tillskyndare av Piratpartiet, det har sina problem, till stor del kanske orsakade av just det faktum att det inte vill finnas. (Det är till exempel inte den bästa förutsättningen för att rekrytera lämpliga människor till att sitta i riksdagen.) Men Piratpartiet behövs, så fruktansvärt mycket.

De vanliga politikerna är duktiga (nåja) på vackra ord, men vad gäller Piratpartiets huvudfrågor – demokratiska fri- och rättigheter på Internet och annorstädes – har politiker i maktställning under de senaste mandatperioderna konsekvent visat att orden bara var ord. Thomas Bodströms polisstatsfasoner har kritiserats från »höger«-håll, men Alliansen ersatte honom med en justitieminister som inte visar annat än öppet förakt för grundläggande rättsliga principer. Visst kan man hävda att piratrörelsen – om det nu är en rörelse (dess motvillige huvudideolog Rasmus Fleischer vill inte kännas vid den beteckningen, och blir f.ö. berättigat ursinnig om någon sätter etiketten Piratpartiet på honom) – inte är lämpad att organiseras som ett politiskt parti. Men det är inte heller Piratpartiets syfte. Det är bara ett av pirathydrans många huvuden, utformat för att tvinga på parlamenten lite vett: lite av det demokratiska patos de forna intressepartierna allt mer visat sig sakna, lite medvetenhet om den samhällsutveckling som demokratiseringen av informationsmedlen innebär.

Om och när Piratpartiet och andra delar av den piratiska hydran lyckats med sin Operation Defrost, som Karl Palmås skriver om i antologin Kunskap Kommunikation Kontroll, och fått igenom ett idémässigt generationsskifte i parlamenten, då kan partiet begravas. Få kommer att sörja.

Alliansen vill att man ska få betyg från årskurs fyra i skolan, och koalitionen från årskurs sju. Jag funderar på vad jag skulle svara om någon frågade mig vilket jag föredrog, men jag har så klart svårt att se att det spelar så stor roll. Jag har varit anhängare av betyg, men numera är jag tveksam, inte bara till dem, utan till vad skolan ska göra över huvud taget.

Skolan har två huvuduppgifter: utbildning och samhällsfostran. Frågan är om den klarar dessa uppgifter. Skolan ser ut som den gör av historiska skäl. För att vi vant oss vid att skolan, ungefär i den form den haft och har, är något som är naturligt att spendera 10–15 år av livet på. Knappast för att man har tänkt efter vilka effekter man vill att skolan idag bör ha, och utformat en institution för att lösa den uppgiften.

Samhället ser idag så fantastiskt annorlunda ut än det gjorde när skolan utformades, och den allra största förändringen har inträffat under de senaste tio åren. I den miljö av sammankopplade människor och maskiner där vi idag redan lever, och framöver kommer att leva i allt högre grad, kan man fråga sig om det verkligen är skolan som vi känner den, eller ens något som alls förtjänar att kallas skola, som lämpligast ger barnen den utbildning och samhällsfostran de behöver för att fungera där ute. Tveksamt.

Så hur ska skolan, eller det som ersätter den, se ut i framtiden? Jag har ingen aning, tyvärr. Och vad som är värre, jag kan inte se att någon annan verkar ha det heller. Man hade kunnat hoppas på visioner från politiskt håll, men nej, den politiska diskussionen handlar om sådant som ifall man ska ha »betyg« från »årskurs fyra« eller »årskurs sju«.

De stora politiska partierna har gått från att ta tillvara mäktiga samhällsgruppers intressen till att bli idélösa röstmaximeringsmaskiner. Partipolitiken är numera en tävling om vem som är bäst på att med taktiska medel skaffa sig röster. Acceptansen för den cynismen har gått så långt att när politiker någon gång vågar låta bli att vara populister och deklarera vad de verkligen anser, då blir de anklagade för att inte »lyssna på vad folk vill«.

Det främsta alternativet till de visionslösa röstfiskarna som gårdagens intressepartier blivit till, det är ett parti som egentligen inte vill finnas. Jag är ingen passionerad tillskyndare av Piratpartiet, det har sina problem, till stor del kanske orsakade av just det faktum att det inte vill finnas. (Det är till exempel inte den bästa förutsättningen för att rekrytera lämpliga människor till att sitta i riksdagen.) Men Piratpartiet behövs, så fruktansvärt mycket.

De vanliga politikerna är duktiga (nåja) på vackra ord, men vad gäller Piratpartiets huvudfrågor – demokratiska fri- och rättigheter på Internet och annorstädes – har politiker i maktställning under de senaste mandatperioderna konsekvent visat att orden bara var ord. Thomas Bodströms polisstatsfasoner har kritiserats från »höger«-håll, men Alliansen ersatte honom med en justitieminister som inte visar annat än öppet förakt för grundläggande rättsliga principer. Visst kan man hävda att piratrörelsen – om det nu är en rörelse (dess motvillige huvudideolog Rasmus Fleischer vill inte kännas vid den beteckningen, och blir f.ö. berättigat ursinnig om någon sätter etiketten Piratpartiet på honom) – inte är lämpad att organiseras som ett politiskt parti. Men det är inte heller Piratpartiets syfte. Det är bara ett av pirathydrans många huvuden, utformat för att tvinga på parlamenten lite vett: lite av det demokratiska patos de forna intressepartierna allt mer visat sig sakna, lite medvetenhet om den samhällsutveckling som demokratiseringen av informationsmedlen innebär.

Om och när Piratpartiet och andra delar av den piratiska hydran lyckats med sin Operation Defrost, som Karl Palmås skriver om i antologin Kunskap Kommunikation Kontroll, och fått igenom ett idémässigt generationsskifte i parlamenten, då kan partiet begravas. Få kommer att sörja.

Skol- och annan politik och partiet som inte vill finnas