Vodkaprovning

Häromkvällen antog jag Hannes erbjudande i kommentarerna till förra vodkainlägget och provade igenom ett antal vodkor ur hans imponerande sortiment. Jag fick bland annat prova Grey Goose, återknyta bekantskapen med Moskovskaya som jag tidigare sågat, och vågade mig också på ett litet blindtest.

Jag ska bespara er de flesta detaljerna – inte bara för att jag inte helt och hållet minns dem – men några observationer var intressanta.

Svår konst

Med ett halvdussin glas nästan smaklös vätska framför sig är det inte helt lätt att bestämma sig för vilken vodka man föredrar. Det påminner lite som att bestämma sig för vilka högtalare som låter bäst: man märker visserligen direkt att det finns vissa små skillnader när man provlyssnar, men det är först efter att ha använt dem ett tag som karaktären riktigt framträder. Proffs som vet exakt vad de ska lyssna (eller smaka) efter kan antagligen spika sina omdömen direkt, men för entusiastiska amatörer som jag och Hannes är det svårare.

Vissa nyansskillnader framträdde dock omedelbart ganska tydligt. Grey Goose var en av dem som smakade allra minst över huvud taget. Stolichnaya och Moskovskaya var båda betydligt fylligare och intressantare. Men skillnaden mellan dessa två föreföll betydligt mindre än vad jag mindes.

Ryss mot ryss

Vid ett blindtest av de två ryska sorterna i provningen tillsammans med en tredje som kontroll – den väldigt raka och enkla Renat brännvin (varunummer 1 på Systembolaget!), var det lätt att plocka ut vilken som var Renat, men vilken som var vilken av ryssarna gick jag bet på.

Nu hade dessa flaskor stått öppna och halvfulla ett tag, vilket kan ha fått dem att förlora en del smak. Luften i flaskan tar ju upp arom- och alkoholångor, så spriten tappar karaktär om den får stå länge med stor luftpelare, särskilt om man öppnar flaskan ofta och låter den spritmättade luften bytas ut. Det är inte alls bara teoretiskt: jämför själv sista slatten i favoritwhiskyflaskan, sparad till ett högtidligt tillfälle, med ett glas från en nyöppnad flaska av samma sort.

Försök förresten inte komma undan förångningen med sådana där ventilförsedda vinkorkar med tillhörande pump som är till för att sänka lufttrycket (eller i folkmun, »skapa vakuum«) i öppnade vinflaskor. Idén med dem är, antar jag, att vinet inte ska oxidera så mycket om det inte kommer i kontakt med så mycket syre. Jag är tveksam till om det fungerar över huvud taget – man lär väl inte sänka trycket mer än kanske till hälften med den där plastanordningen – men för att motverka förångning har det rimligtvis ingen positiv effekt alls, snarare negativ. För vin finns också varianten att man fyller upp flaskan med kvävgas (luft utan syre), och det borde ju hjälpa mot oxidering av vin, men inte mot förångning av någonting.

Det man kan göra för att få mindre förångning är att se till att vätskan upptar större del av utrymmet i flaskan, till exempel genom att hälla över i en mindre flaska, eller fylla upp flaskan med glaskulor. Eller så låter man helt enkelt bli att spara slattar för länge.

Lyckligtvis hade Hannes också en oöppnad Stolichnaya, och lät mig göra om blindtestet med den mot Moskovskayan. Då hade jag inget som helst problem att veta vilken som var vilken. Det var faktiskt så att skillnaden var misstänkt stor: Moskovskayan kändes utspädd vid jämförelsen. Vi kontrollerade etiketterna och mycket riktigt: den nya Stolichnayaflaskan var av en 40-procentig taxfreevariant medan den gamla var Systembolagets 38-procentiga.

Skillnaden mellan Stolichnaya och Stolichnaya var alltså betydligt större än mellan Moskovskaya och Stolichnaya, och om det hade märkbar betydelse att flaskan stått öppen, eller om skillnaden bara berodde på att varianterna varit olika från början, kunde vi alltså tyvärr inte avgöra med det material vi hade.

Slutsatser

Jag tolkar nog ändå inte detta test som att jag behöver ta tillbaka mitt tidigare omdöme att jag föredrar Stolichnaya framför Moskovskaya. Det där med koncentrerad provning och jämförelse är som sagt inte lätt för oss amatörer, och mitt tidigare omdöme var faktiskt egentligen baserat på ett mer pålitligt blindtest. Det kom sig nämligen av att jag smakat båda flera gånger över en längre tid och upplevt den ena som bättre än den andra, utan att jag ens hade någon förutfattad mening om att det skulle finnas någon märkbar skillnad.

Så resultatet blir att jag stärkts i uppfattningen att skillnaden mellan vodka och vodka är väldigt liten – försumbar för de flesta ändamål – men också i valet av Stolichnaya som min standardsort.

intressant? om vodka. Bild via Katastrofala omslag.

Häromkvällen antog jag Hannes erbjudande i kommentarerna till förra vodkainlägget och provade igenom ett antal vodkor ur hans imponerande sortiment. Jag fick bland annat prova Grey Goose, återknyta bekantskapen med Moskovskaya som jag tidigare sågat, och vågade mig också på ett litet blindtest.

Jag ska bespara er de flesta detaljerna – inte bara för att jag inte helt och hållet minns dem – men några observationer var intressanta.

Svår konst

Med ett halvdussin glas nästan smaklös vätska framför sig är det inte helt lätt att bestämma sig för vilken vodka man föredrar. Det påminner lite som att bestämma sig för vilka högtalare som låter bäst: man märker visserligen direkt att det finns vissa små skillnader när man provlyssnar, men det är först efter att ha använt dem ett tag som karaktären riktigt framträder. Proffs som vet exakt vad de ska lyssna (eller smaka) efter kan antagligen spika sina omdömen direkt, men för entusiastiska amatörer som jag och Hannes är det svårare.

Vissa nyansskillnader framträdde dock omedelbart ganska tydligt. Grey Goose var en av dem som smakade allra minst över huvud taget. Stolichnaya och Moskovskaya var båda betydligt fylligare och intressantare. Men skillnaden mellan dessa två föreföll betydligt mindre än vad jag mindes.

Ryss mot ryss

Vid ett blindtest av de två ryska sorterna i provningen tillsammans med en tredje som kontroll – den väldigt raka och enkla Renat brännvin (varunummer 1 på Systembolaget!), var det lätt att plocka ut vilken som var Renat, men vilken som var vilken av ryssarna gick jag bet på.

Nu hade dessa flaskor stått öppna och halvfulla ett tag, vilket kan ha fått dem att förlora en del smak. Luften i flaskan tar ju upp arom- och alkoholångor, så spriten tappar karaktär om den får stå länge med stor luftpelare, särskilt om man öppnar flaskan ofta och låter den spritmättade luften bytas ut. Det är inte alls bara teoretiskt: jämför själv sista slatten i favoritwhiskyflaskan, sparad till ett högtidligt tillfälle, med ett glas från en nyöppnad flaska av samma sort.

Försök förresten inte komma undan förångningen med sådana där ventilförsedda vinkorkar med tillhörande pump som är till för att sänka lufttrycket (eller i folkmun, »skapa vakuum«) i öppnade vinflaskor. Idén med dem är, antar jag, att vinet inte ska oxidera så mycket om det inte kommer i kontakt med så mycket syre. Jag är tveksam till om det fungerar över huvud taget – man lär väl inte sänka trycket mer än kanske till hälften med den där plastanordningen – men för att motverka förångning har det rimligtvis ingen positiv effekt alls, snarare negativ. För vin finns också varianten att man fyller upp flaskan med kvävgas (luft utan syre), och det borde ju hjälpa mot oxidering av vin, men inte mot förångning av någonting.

Det man kan göra för att få mindre förångning är att se till att vätskan upptar större del av utrymmet i flaskan, till exempel genom att hälla över i en mindre flaska, eller fylla upp flaskan med glaskulor. Eller så låter man helt enkelt bli att spara slattar för länge.

Lyckligtvis hade Hannes också en oöppnad Stolichnaya, och lät mig göra om blindtestet med den mot Moskovskayan. Då hade jag inget som helst problem att veta vilken som var vilken. Det var faktiskt så att skillnaden var misstänkt stor: Moskovskayan kändes utspädd vid jämförelsen. Vi kontrollerade etiketterna och mycket riktigt: den nya Stolichnayaflaskan var av en 40-procentig taxfreevariant medan den gamla var Systembolagets 38-procentiga.

Skillnaden mellan Stolichnaya och Stolichnaya var alltså betydligt större än mellan Moskovskaya och Stolichnaya, och om det hade märkbar betydelse att flaskan stått öppen, eller om skillnaden bara berodde på att varianterna varit olika från början, kunde vi alltså tyvärr inte avgöra med det material vi hade.

Slutsatser

Jag tolkar nog ändå inte detta test som att jag behöver ta tillbaka mitt tidigare omdöme att jag föredrar Stolichnaya framför Moskovskaya. Det där med koncentrerad provning och jämförelse är som sagt inte lätt för oss amatörer, och mitt tidigare omdöme var faktiskt egentligen baserat på ett mer pålitligt blindtest. Det kom sig nämligen av att jag smakat båda flera gånger över en längre tid och upplevt den ena som bättre än den andra, utan att jag ens hade någon förutfattad mening om att det skulle finnas någon märkbar skillnad.

Så resultatet blir att jag stärkts i uppfattningen att skillnaden mellan vodka och vodka är väldigt liten – försumbar för de flesta ändamål – men också i valet av Stolichnaya som min standardsort.

intressant? om vodka. Bild via Katastrofala omslag.

Vodkaprovning

Uppdrag för tankepolisen

Det som lämnar kvar mest dålig smak hos mig med ett par veckors perspektiv på det det senaste försöket att angripa The Pirate Bay är nog faktiskt inte att polisen så lättvindigt sveps med när man vill använda barnporrvapnet för att komma åt en verksamhet som man uppenbarligen är ute efter av helt andra skäl. Inställningen till sitt uppdrag som polisen gett uttryck för, i det man faktiskt säger sig vara ute efter, tycker jag är ännu obehagligare.

Det första intrycket kom egentligen i nyheterna veckan före, när polisen varnade föräldrar för att lägga ut badbilder av sina barn på Internet.

Uppenbarligen ser inte alla inom polisen sitt uppdrag i det här sammanhanget som att i första hand motarbeta sexuella övergrepp mot barn, eller för den delen att ställa dem som man anser sprider barnpornografi till svars (eftersom man nöjt sig med att varna och hota med filtrering). Man har också tagit på sig uppgiften att hindra människor från att tänka fula tankar: att hindra pedofiler från att bli sexuellt upphetsade. Slutsatsen blir att alla bilder på nakna barn måste stoppas.

Att vara pedofil är faktiskt inte olagligt, och det finns såvitt jag vet än så länge ingen som driver uppfattningen att det borde vara det. Polisen har inte i uppdrag att kontrollera vad vi drömmer och fantiserar om.

Vad som bör bekämpas

Samhället bekämpar, med all rätt, barnpornografi därför att de som framställer den bedriver sexuella övergrepp. Det är också så lagen mot barnpornografi oftast motiveras. Men den svenska lagen är underlig i och med att kriteriet för vad som är brottsligt inte har någonting att göra med hur materialet är framställt. Tecknade barnpornografiska bilder är i princip lika olagliga som fotografier. Motiven till det är minst sagt svaga och grumliga, och bidrar antagligen till att vissa poliser verkar ha fått för sig att de arbetar åt tankepolisen.

Jag ser paralleller till bekämpandet av vanlig, laglig, pornografi, och utfallen mot den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet, där mycket lite handlar om ifall de som står modell för bilderna verkligen blir exploaterade. Istället handlar det om att man tycker att vissa sorters sexuellt utmanande material är motbjudande – att det anses framkalla dåliga tankar hos åskådaren – och därför inte borde få finnas.

Den inställningen kallades förr antingen hög moral eller moralism, beroende på vilken sida man stod. Det är att ge moralen dåligt rykte. (Numera används oftare feminism som motiv, vilket på samma sätt svärtar ner den verkliga angelägna kampen för jämställdhet mellan könen.) Moralen är inget att förakta, den är något av det viktigaste som finns för att mänskliga samhällen ska fungera. Alternativet till ett moraliskt samhälle är polisstat, eller inget samhälle alls.

Till och med att vilja lägga över sin egen moraliska uppfattning på andra, och att vilja att den ska upphöjas till lag, är egentligen fullständigt legitimt och normalt. Det inser man om man sätter sig i situationen att beteenden som man själv anser vara djupt omoraliska vore lagliga och accepterade. Om inte våldtäkt, skattesmitning eller rattfylleri vore olagligt skulle jag argumentera för att det borde vara det, oavsett vad de flesta tyckte.

Det som gör den moraliska upprördheten över det sexuellt utmanande så obehaglig, och i mina ögon omoralisk, är att den vill göra intrång i andra människors hjärnor. Den handlar inte om att skuldbelägga vad människor faktiskt gör utan vad de tänker och känner.

»I know it when I see it«

En sexuellt utmanande bild identifierar man rimligen genom att man själv på något sätt känner att den är sexuellt upphetsande. Antingen direkt, eller med hjälp av den speciella mänskliga förmågan empati som ger oss möjlighet att sätta oss in i andra människors tankar och känslor.

Den insikt man då uppnår av att någon kan bli illegitimt upphetsad av bilden av den putande gylfen eller den badande flickan, är outhärdlig för tankepolisens privatspanare. Alldeles särskilt om insikten grundar sig på en omedveten aldrig så lätt ryckning i det egna underlivet, som man aldrig skulle stå ut med att erkänna för sig själv. Livrädd för att man själv skulle kunna ha något gemensamt med de där perversa odjuren kräver man, äcklad och förfärad, att de potentiella bevisen ska undanröjas och samhället renas från källorna till syndiga impulser. Följden blir krav på att människor ska beslöjas eller gömmas undan. Exakt hur mycket beror på vilka sorters upphetsning ens kultur stämplar som smutsiga.

Demoner och tabun

Sin sexualitet är uppenbarligen något som de flesta inte gärna skyltar med offentligt, och antagligen är det naturligt och kanske till och med hälsosamt att det är så. Men demoniseringen av avvikande sexuellt beteende, liksom tabubeläggningen av fullständigt normala sexuella känslor, verkar få många av oss att på något sätt hela tiden känna oss rädda för att bli avslöjade. Till den grad att vi i det längsta tiger stilla när antidemokratiska åtgärder motiveras med att de ska komma åt sexuella perversioner.

Allt detta gör att barnporren, vid sidan av terrorismen, tillhör den nya polisstatens mest effektiva byggnadsställningar – en av de främsta anledningarna för oss att ständigt nervöst granska varandra genom övervakningskamerorna.

Vad som kan neutralisera det vapnet är om vi kan låta bli att vara så rädda för våra egna och andras inre demoner. Låta bli att avfärda människor som monster för att deras mörka sidor blivit exponerade. Och nöja oss med att moralen, tillsammans med lagar som förbjuder beteenden som skadar andra människor (men inte fantasier), håller demonerna i schack. Minst lika effektivt som försök till censur kan göra, och mycket mindre skadligt för samhällsklimatet.

intressant? om The Pirate Bay (TPB), pedofili, 1984, pornografi (porr), censur, moral, sexualisering, polisen

Det som lämnar kvar mest dålig smak hos mig med ett par veckors perspektiv på det det senaste försöket att angripa The Pirate Bay är nog faktiskt inte att polisen så lättvindigt sveps med när man vill använda barnporrvapnet för att komma åt en verksamhet som man uppenbarligen är ute efter av helt andra skäl. Inställningen till sitt uppdrag som polisen gett uttryck för, i det man faktiskt säger sig vara ute efter, tycker jag är ännu obehagligare.

Det första intrycket kom egentligen i nyheterna veckan före, när polisen varnade föräldrar för att lägga ut badbilder av sina barn på Internet.

Uppenbarligen ser inte alla inom polisen sitt uppdrag i det här sammanhanget som att i första hand motarbeta sexuella övergrepp mot barn, eller för den delen att ställa dem som man anser sprider barnpornografi till svars (eftersom man nöjt sig med att varna och hota med filtrering). Man har också tagit på sig uppgiften att hindra människor från att tänka fula tankar: att hindra pedofiler från att bli sexuellt upphetsade. Slutsatsen blir att alla bilder på nakna barn måste stoppas.

Att vara pedofil är faktiskt inte olagligt, och det finns såvitt jag vet än så länge ingen som driver uppfattningen att det borde vara det. Polisen har inte i uppdrag att kontrollera vad vi drömmer och fantiserar om.

Vad som bör bekämpas

Samhället bekämpar, med all rätt, barnpornografi därför att de som framställer den bedriver sexuella övergrepp. Det är också så lagen mot barnpornografi oftast motiveras. Men den svenska lagen är underlig i och med att kriteriet för vad som är brottsligt inte har någonting att göra med hur materialet är framställt. Tecknade barnpornografiska bilder är i princip lika olagliga som fotografier. Motiven till det är minst sagt svaga och grumliga, och bidrar antagligen till att vissa poliser verkar ha fått för sig att de arbetar åt tankepolisen.

Jag ser paralleller till bekämpandet av vanlig, laglig, pornografi, och utfallen mot den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet, där mycket lite handlar om ifall de som står modell för bilderna verkligen blir exploaterade. Istället handlar det om att man tycker att vissa sorters sexuellt utmanande material är motbjudande – att det anses framkalla dåliga tankar hos åskådaren – och därför inte borde få finnas.

Den inställningen kallades förr antingen hög moral eller moralism, beroende på vilken sida man stod. Det är att ge moralen dåligt rykte. (Numera används oftare feminism som motiv, vilket på samma sätt svärtar ner den verkliga angelägna kampen för jämställdhet mellan könen.) Moralen är inget att förakta, den är något av det viktigaste som finns för att mänskliga samhällen ska fungera. Alternativet till ett moraliskt samhälle är polisstat, eller inget samhälle alls.

Till och med att vilja lägga över sin egen moraliska uppfattning på andra, och att vilja att den ska upphöjas till lag, är egentligen fullständigt legitimt och normalt. Det inser man om man sätter sig i situationen att beteenden som man själv anser vara djupt omoraliska vore lagliga och accepterade. Om inte våldtäkt, skattesmitning eller rattfylleri vore olagligt skulle jag argumentera för att det borde vara det, oavsett vad de flesta tyckte.

Det som gör den moraliska upprördheten över det sexuellt utmanande så obehaglig, och i mina ögon omoralisk, är att den vill göra intrång i andra människors hjärnor. Den handlar inte om att skuldbelägga vad människor faktiskt gör utan vad de tänker och känner.

»I know it when I see it«

En sexuellt utmanande bild identifierar man rimligen genom att man själv på något sätt känner att den är sexuellt upphetsande. Antingen direkt, eller med hjälp av den speciella mänskliga förmågan empati som ger oss möjlighet att sätta oss in i andra människors tankar och känslor.

Den insikt man då uppnår av att någon kan bli illegitimt upphetsad av bilden av den putande gylfen eller den badande flickan, är outhärdlig för tankepolisens privatspanare. Alldeles särskilt om insikten grundar sig på en omedveten aldrig så lätt ryckning i det egna underlivet, som man aldrig skulle stå ut med att erkänna för sig själv. Livrädd för att man själv skulle kunna ha något gemensamt med de där perversa odjuren kräver man, äcklad och förfärad, att de potentiella bevisen ska undanröjas och samhället renas från källorna till syndiga impulser. Följden blir krav på att människor ska beslöjas eller gömmas undan. Exakt hur mycket beror på vilka sorters upphetsning ens kultur stämplar som smutsiga.

Demoner och tabun

Sin sexualitet är uppenbarligen något som de flesta inte gärna skyltar med offentligt, och antagligen är det naturligt och kanske till och med hälsosamt att det är så. Men demoniseringen av avvikande sexuellt beteende, liksom tabubeläggningen av fullständigt normala sexuella känslor, verkar få många av oss att på något sätt hela tiden känna oss rädda för att bli avslöjade. Till den grad att vi i det längsta tiger stilla när antidemokratiska åtgärder motiveras med att de ska komma åt sexuella perversioner.

Allt detta gör att barnporren, vid sidan av terrorismen, tillhör den nya polisstatens mest effektiva byggnadsställningar – en av de främsta anledningarna för oss att ständigt nervöst granska varandra genom övervakningskamerorna.

Vad som kan neutralisera det vapnet är om vi kan låta bli att vara så rädda för våra egna och andras inre demoner. Låta bli att avfärda människor som monster för att deras mörka sidor blivit exponerade. Och nöja oss med att moralen, tillsammans med lagar som förbjuder beteenden som skadar andra människor (men inte fantasier), håller demonerna i schack. Minst lika effektivt som försök till censur kan göra, och mycket mindre skadligt för samhällsklimatet.

intressant? om The Pirate Bay (TPB), pedofili, 1984, pornografi (porr), censur, moral, sexualisering, polisen

Uppdrag för tankepolisen

Uppdatering: Smokehead

Det är verkligen ingen tvekan om att Smokehead är en riktig Islaywhisky, med ordentligt tung och torvig smak. Men ändå, jämfört med exempelvis Ardbeg och Laphroaig (som är de jag tycker den ligger närmast) har den ett mildare, elegantare anslag. Inte så eldig och rivig som sina släktingar. Smaken matchar den superdesignade flaskan väl, och får det att kännas inte helt onaturligt att använda en Islay som cocktailingrediens.

Jag har förstås provat att ersätta Talisker med Smokehead i den där drinken som Smokeheads marknadsföring inspirerade mig till. Det fungerade inte så bra rakt av. Men, tillsammans med en annan förändring som jag också experimenterat med – att använda vanlig Pernod i stället för den exotiska och svårtillgängliga Arak Fakra för anissmaksättningen (vilket inte heller var en så lyckad förändring för sig själv) kom drinken i balans igen.

Sålunda föreligger Scotch off the rockers, mark II:

3 cl Tanqueray London Dry Gin
2 cl Smokehead
2 cl Martini Rosso, eller annan röd vermouth
2 cl nypressad clementin eller satsuma
½ cl Pernod (pastis)
½ cl Cointreau

Skakas med is och silas ner i ett cocktailglas.

Den här varianten har en ljusare, mjukare och kryddigare känsla än den första versionen. Mer något som passar nu på sommaren kanske. Och om nu butikerna inte har några clementiner så går det alltså bra att i stället använda en clementinliknande frukt som satsuma istället.

Nu väntar jag bara på rapport från Lilla Blå om hur det blir med absinthe.

intressant? om cocktail, whisky pernod

Det är verkligen ingen tvekan om att Smokehead är en riktig Islaywhisky, med ordentligt tung och torvig smak. Men ändå, jämfört med exempelvis Ardbeg och Laphroaig (som är de jag tycker den ligger närmast) har den ett mildare, elegantare anslag. Inte så eldig och rivig som sina släktingar. Smaken matchar den superdesignade flaskan väl, och får det att kännas inte helt onaturligt att använda en Islay som cocktailingrediens.

Jag har förstås provat att ersätta Talisker med Smokehead i den där drinken som Smokeheads marknadsföring inspirerade mig till. Det fungerade inte så bra rakt av. Men, tillsammans med en annan förändring som jag också experimenterat med – att använda vanlig Pernod i stället för den exotiska och svårtillgängliga Arak Fakra för anissmaksättningen (vilket inte heller var en så lyckad förändring för sig själv) kom drinken i balans igen.

Sålunda föreligger Scotch off the rockers, mark II:

3 cl Tanqueray London Dry Gin
2 cl Smokehead
2 cl Martini Rosso, eller annan röd vermouth
2 cl nypressad clementin eller satsuma
½ cl Pernod (pastis)
½ cl Cointreau

Skakas med is och silas ner i ett cocktailglas.

Den här varianten har en ljusare, mjukare och kryddigare känsla än den första versionen. Mer något som passar nu på sommaren kanske. Och om nu butikerna inte har några clementiner så går det alltså bra att i stället använda en clementinliknande frukt som satsuma istället.

Nu väntar jag bara på rapport från Lilla Blå om hur det blir med absinthe.

intressant? om cocktail, whisky pernod

Uppdatering: Smokehead

Trista klassiker och okända mästerverk bland serierna

Jag använder just nu The Batman Chronicles som insomningslitteratur på kvällarna. Återtryckta Läderlappenserier i kronologisk ordning från 1939 till, hittills, 1940. De är perfekta för ändamålet: lättlästa så att man orkar följa dem när man är sömnig, och med visst historiskt intresse (om man är intresserad av Batman eller seriehistoria), men definitivt inte tillräckligt engagerande för att man ska lockas fortsätta läsa när man är redo att somna. Monoton handling och taffligt tecknad med statiskt bildberättande, och så dessa överflödiga omständliga texter som beskriver det som redan syns i bilderna.

Häromkvällen stötte jag på den här slagsmålssekvensen i den tredje volymen¹, där Läderlappen lyfter upp en skurk »as if he were a child«. (Klicka för större version.)

Jag har sett många människor lyfta upp barn de senaste åren, men ingen har använt just det där greppet. Jag tror rentav att det skulle kunna vara ett tillräckligt skäl för Myndigheterna att omhänderta barnet.

En mer intressant reflektion är hur Bob Kane kunde komma undan med att vara, med dagens mått mätt, en sådan kratta på att behandla seriemediet.

Filmkonst och seriekonst

De tecknade serierna är ungefär jämngamla med filmen. Filmen var i stort sett fulländad redan på 1920-talet. Tekniken har utvecklats mycket sedan dess och publikens smak har förändrats, men hur man använder rörliga bilder för att berätta en historia, och hur man gör för att väcka känslor och engagera publiken, det kände redan F.W. Murnau och hans samtida mycket väl till.

Hur man gör motsvarande med tecknade serier skulle jag vilja påstå blev allmängods bland serieskapare först på 1980-talet. Visst har det funnits guldkorn tidigare än så, och många fantastiska tecknare, men konsten att utnyttja sekvenser av bilder har varit ytterst sällsynt i huvudfåran.

Läderlappen lyfter skurken som om han vore ett barn år 1940. Några minnesvärda filmer från samma år är Hitchcocks Rebecca, Slaghöken med Errol Flynn, John Fords Vredens Druvor med Henry Fonda, och Walt Disney-animationen Pinocchio. Kanske inte kidsens favoriter 2007, men filmer som fortfarande håller, och vars sätt att använda mediet inte fundamentalt skiljer sig från dagens Hollywoods.

Batmans födelse: 1939 vs 1987

Se nu på seriesidorna här nedan. (Även här, klicka för större versioner.) De två första visar Bob Kanes originalversion av berättelsen om Läderlappens ursprung, publicerad i Detective Comics #33 i november 1939, några månader innan samma rutor återkom i Batman #1. De finns i den första volymen av The Batman Chronicles.² Försök bortse från den klumpiga teckningsstilen och notera hur bilderna används.


En avgjord kvalitet är att de alldeles tydligt illustrerar vad som händer. Men Kane och den på sin tid anonyme författaren (Bill Finger om jag förstår dedikationerna i antologin rätt) verkar ändå inte lita på bilderna, eftersom praktiskt taget hela förloppet också beskrivs i text. Ett par av bilderna har stämningsskapande dimmor och ljussken, men mer än så förmedlar de inte.

Jämför med nästa tre sidor, som är motsvarande berättelse från Year One³, Frank Miller och David Mazzucchellis omstart av Batmanhistorien från 1987.


Bortse från de Millerskt melodramatiska elementen att Bruce Wayne är nära att förblöda och det krossade fönstret, och se bara hur mycket större Mazzucchellis uttrycksrepertoar är än Kanes, och hur mycket bättre hans bilder lyckas med att strömma över information till läsaren. Den känslomässiga stämningen, inte bara händelseutvecklingen.

Nästa tre är ytterligare en version av mordet på Bruce Waynes föräldrar, i form av en flashback en åldrad Bruce Wayne får i tv-fåtöljen, i Frank Millers egen The Dark Knight Returns⁴ – serien som 1986 injicerade nytt liv i Batmanfiguren och satte igång en utveckling som kulminerade i Tim Burtons film ett par år senare, vilket blev Läderlappens återtåg för den riktigt breda publiken.


I Millers bildsekvens är ytterligare ett berättarelement tydligt: hur samspelet mellan bilderna kan användas för bestämma läsarens tempo.

Publik och kvalitet

Jag har ingen riktigt bra förklaring till varför det tagit så mycket längre tid för seriemediet att mogna än för filmen. Det har naturligtvis någonting att göra med att serierna inte haft lika lätt att dra till sig stora begåvningar, vilket i sin tur säkert har något att göra med att så få människor läser serier. När man nämner serier börjar de flesta prata om de korta skämtserier på en stripp eller sida åt gången som man kan hitta i dagstidningar, och som använder sig av en ytterst liten del av mediets möjligheter. Längre serier anses av någon anledning mest vara för barn.

Men att så få läser serier beror rimligtvis också på att det inte har funnits så stor anledning särskilt långt tillbaka. I Japan är serier mer allmängods än här och där har den konstnärliga utvecklingen också gått snabbare än här. Japanska serier har varit, och är, en stor förebild för många moderna serieskapare i väst, inklusive Frank Miller. Men vad som är hönan eller ägget av kvaliteten och efterfrågan vet jag inte.

De flesta serier som har någorlunda högt kulturellt anseende tycker jag ärligt talat inte riktigt förtjänar det, åtminstone inte som exempel på seriekonst. Tintin är ett exempel. Visst, Tintinserierna från 1940-talet är vida överlägsna exempelvis sina samtida tidiga Batmanserier. Hergé är en mycket skicklig tecknare, och får till charmiga och engagerande äventyr. Men när man läser Tintin idag slås man av hur monotona bilderna är, och hur liten del av seriemediets uttryck Hergé använder. Ibland ger han till och med upp bildberättandet totalt, som i det extrema exemplet nedan från Enhörningens hemlighet i Karin och Allan Janzons översättning. (Björn Wahlbergs genomarbetade nyöversättning⁵ är naturligtvis att rekommendera om man ska läsa den idag.) Faktum är att Tintin till fullo uppfyller mina kriterier för insomningslitteratur.


Svartvita självbiografier

Ett par självbiografiska serier som har fått relativt stor uppmärksamhet av kultureliten är Art Spiegelmanns Maus⁶ som handlar om hans fars tid i koncentrationsläger, och Marjane Satrapis Persepolis⁷ som handlar om hennes barndom i revolutionens Iran. Det är starka berättelser i kraft av sitt innehåll, men Spiegelman och Satrapi tillhör sannerligen inte de främsta utvecklarna av serieberättandet. Även om de lyckas bättre med hantverket än Bob Kane så är deras ambitioner för vad bildsekvenserna ska förmedla inte ett dugg högre än Kanes. Dessutom har bilderna trots sitt makabra innehåll en atmosfär av barnboksillustrationer, och de utmanar därmed inte idén om att serier är någonting som egentligen är till för barn.

Jag gillar visserligen Maus och Persepolis på sitt sätt, men de är inte stor seriekonst. Jag ser dem som toppen av berget av tråkigt berättade, alltid svartvita, självbiografier som så många mer eller mindre amatörmässiga serieskapare sysselsatte sig med under 1990-talet med hopp om att betraktas som seriösa.

Chris Ware

Den serieskapare jag känner till som behärskar seriemediets alla element bäst av alla heter Chris Ware. På en av de första sidorna av Daniel Raeburns biografi om Ware⁸ får man en bild av seriernas utveckling som nästan verkar diametralt motsatt min: »Take any Sunday funnies page from the 1920s, compare it with any one of today's, and you will see overall a near-catastrophic decay of craft, quality and style.« Tja, jag vet inte om jag riktigt håller med, men hur som helst handlar det återigen bara om »funnies«, lustiga korta serier i dagstidningar. Varför fanns det inga serieromaner på 1920-talet?

Det finns exempel i Raeburns skrift som förvisso visar att det fanns kreativa serieskapare på 1920-talet – varav George Herriman med sin Krazy Kat är den mest berömda – men inte lyckas de tillnärmelsevis lika bra som många av dagens serieskapare med djupet i sitt bildberättande.

Jag har plockat tre sidor ur Chris Wares mästerverk Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth⁹ som exempel. Det är inte någon avsiktlig poäng att två av dem är helt utan text. Tvärtom, Ware briljerar i att kombinera text och bild. Att det blev dessa sidor beror på att jag tagit några som jag hoppas att man kan förstå även lösryckta ur sitt sammanhang, och på att de demonstrerar ett par tekniker som just Ware behärskar bättre än de flesta.

Jimmy Corrigan är en berättelse som utspelar sig växelvis i flera tidsperioder. En huvudtråd är i vår tid, där Jimmy, en socialt underbegåvad ung man, möter sin far för första gången i sitt medvetna liv. En annan skildrar Jimmys farfars barndom tillsammans med sin extremt osympatiske ensamstående far (Jimmys farfarsfar, alltså).


Jag vill inte analysera sönder exemplen så jag låter dem tala för sig själv. Det första är Jimmys farfars möte med sin sjukliga farmor. Det andra är Wares poetiska sätt att uttrycka och så gick det mot vår. Det tredje är ena halvan av ett uppslag som berättar för läsaren att Jimmys adoptivsyster i själva verket, utan kännedom för personerna i boken, är en inte alltför avlägsen släkting till honom: hon härstammar nämligen från Jimmys farfarsfars oäkta barn med husan.

Jimmy Corrigan är Wares enda fullständiga serieroman hittills, men hans mer fragmentariska alster publicerade i den oregelbundet periodiska publikationen Acme Novelty Library är också oftast fantastiskt starka. Jimmy Corrigan är till stor del byggd utifrån smådelar som tidigare funnits i Acme Novelty Library.

Avsnitten om den tragikomiske populärkulturssamlaren Rusty Brown som upptagit mycket av de senare volymerna av Acme Novelty Library är tydligen också tänkta att sättas samman till en roman så småningom. Den ser jag fram emot, fast det verkar än så länge inte som att den riktigt kommer upp i samma nivå som Jimmy Corrigan.

Referenser

Köplänkarna nedan är bara förslag. Alla utom Tintin gäller utgåvor på engelska. De flesta av böckerna finns i ett flertal utgåvor och priser och tillgång varierar. Det här är bara de jag tycker ser ut som bästa valet just nu. Persepolis är ursprungligen på franska, och den och några av de andra kan man hitta i svensk översättning.

1 Batman Chronicles: Volume Three, DC Comics, 2007. Bokus Amazon
2 Batman Chronicles: Volume One, DC Comics, 2005. Bokus Amazon
3 Frank Miller och David Mazzucchelli, Batman: Year One, DC Comics, 1987. Bokus Amazon
4 Frank Miller, Batman: The Dark Knight Returns, DC Comics, 1986. Bokus Amazon
5 Hergé, Enhörningens hemlighet, Bonnier Carlsen, 2004. Bokus
6 Art Spiegelman, Maus: A Survivor's Tale: My Father Bleeds History/Here My Troubles Began, Pantheon, 1986/1992. Bokus Amazon
7 Marjane Satrapi, Persepolis: The Story of a Childhood, Pantheon, 2003. Bokus Amazon
8 Daniel Raeburn, Chris Ware, Yale University Press, 2004. Bokus Amazon
9 Chris Ware, Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth, Pantheon, 2000. Bokus Amazon

intressant? om serier, Batman, Frank Miller Tintin Maus Persepolis Chris Ware

Jag använder just nu The Batman Chronicles som insomningslitteratur på kvällarna. Återtryckta Läderlappenserier i kronologisk ordning från 1939 till, hittills, 1940. De är perfekta för ändamålet: lättlästa så att man orkar följa dem när man är sömnig, och med visst historiskt intresse (om man är intresserad av Batman eller seriehistoria), men definitivt inte tillräckligt engagerande för att man ska lockas fortsätta läsa när man är redo att somna. Monoton handling och taffligt tecknad med statiskt bildberättande, och så dessa överflödiga omständliga texter som beskriver det som redan syns i bilderna.

Häromkvällen stötte jag på den här slagsmålssekvensen i den tredje volymen¹, där Läderlappen lyfter upp en skurk »as if he were a child«. (Klicka för större version.)


Jag har sett många människor lyfta upp barn de senaste åren, men ingen har använt just det där greppet. Jag tror rentav att det skulle kunna vara ett tillräckligt skäl för Myndigheterna att omhänderta barnet.

En mer intressant reflektion är hur Bob Kane kunde komma undan med att vara, med dagens mått mätt, en sådan kratta på att behandla seriemediet.

Filmkonst och seriekonst

De tecknade serierna är ungefär jämngamla med filmen. Filmen var i stort sett fulländad redan på 1920-talet. Tekniken har utvecklats mycket sedan dess och publikens smak har förändrats, men hur man använder rörliga bilder för att berätta en historia, och hur man gör för att väcka känslor och engagera publiken, det kände redan F.W. Murnau och hans samtida mycket väl till.

Hur man gör motsvarande med tecknade serier skulle jag vilja påstå blev allmängods bland serieskapare först på 1980-talet. Visst har det funnits guldkorn tidigare än så, och många fantastiska tecknare, men konsten att utnyttja sekvenser av bilder har varit ytterst sällsynt i huvudfåran.

Läderlappen lyfter skurken som om han vore ett barn år 1940. Några minnesvärda filmer från samma år är Hitchcocks Rebecca, Slaghöken med Errol Flynn, John Fords Vredens Druvor med Henry Fonda, och Walt Disney-animationen Pinocchio. Kanske inte kidsens favoriter 2007, men filmer som fortfarande håller, och vars sätt att använda mediet inte fundamentalt skiljer sig från dagens Hollywoods.

Batmans födelse: 1939 vs 1987

Se nu på seriesidorna här nedan. (Även här, klicka för större versioner.) De två första visar Bob Kanes originalversion av berättelsen om Läderlappens ursprung, publicerad i Detective Comics #33 i november 1939, några månader innan samma rutor återkom i Batman #1. De finns i den första volymen av The Batman Chronicles.² Försök bortse från den klumpiga teckningsstilen och notera hur bilderna används.


En avgjord kvalitet är att de alldeles tydligt illustrerar vad som händer. Men Kane och den på sin tid anonyme författaren (Bill Finger om jag förstår dedikationerna i antologin rätt) verkar ändå inte lita på bilderna, eftersom praktiskt taget hela förloppet också beskrivs i text. Ett par av bilderna har stämningsskapande dimmor och ljussken, men mer än så förmedlar de inte.

Jämför med nästa tre sidor, som är motsvarande berättelse från Year One³, Frank Miller och David Mazzucchellis omstart av Batmanhistorien från 1987.


Bortse från de Millerskt melodramatiska elementen att Bruce Wayne är nära att förblöda och det krossade fönstret, och se bara hur mycket större Mazzucchellis uttrycksrepertoar är än Kanes, och hur mycket bättre hans bilder lyckas med att strömma över information till läsaren. Den känslomässiga stämningen, inte bara händelseutvecklingen.

Nästa tre är ytterligare en version av mordet på Bruce Waynes föräldrar, i form av en flashback en åldrad Bruce Wayne får i tv-fåtöljen, i Frank Millers egen The Dark Knight Returns⁴ – serien som 1986 injicerade nytt liv i Batmanfiguren och satte igång en utveckling som kulminerade i Tim Burtons film ett par år senare, vilket blev Läderlappens återtåg för den riktigt breda publiken.


I Millers bildsekvens är ytterligare ett berättarelement tydligt: hur samspelet mellan bilderna kan användas för bestämma läsarens tempo.

Publik och kvalitet

Jag har ingen riktigt bra förklaring till varför det tagit så mycket längre tid för seriemediet att mogna än för filmen. Det har naturligtvis någonting att göra med att serierna inte haft lika lätt att dra till sig stora begåvningar, vilket i sin tur säkert har något att göra med att så få människor läser serier. När man nämner serier börjar de flesta prata om de korta skämtserier på en stripp eller sida åt gången som man kan hitta i dagstidningar, och som använder sig av en ytterst liten del av mediets möjligheter. Längre serier anses av någon anledning mest vara för barn.

Men att så få läser serier beror rimligtvis också på att det inte har funnits så stor anledning särskilt långt tillbaka. I Japan är serier mer allmängods än här och där har den konstnärliga utvecklingen också gått snabbare än här. Japanska serier har varit, och är, en stor förebild för många moderna serieskapare i väst, inklusive Frank Miller. Men vad som är hönan eller ägget av kvaliteten och efterfrågan vet jag inte.

De flesta serier som har någorlunda högt kulturellt anseende tycker jag ärligt talat inte riktigt förtjänar det, åtminstone inte som exempel på seriekonst. Tintin är ett exempel. Visst, Tintinserierna från 1940-talet är vida överlägsna exempelvis sina samtida tidiga Batmanserier. Hergé är en mycket skicklig tecknare, och får till charmiga och engagerande äventyr. Men när man läser Tintin idag slås man av hur monotona bilderna är, och hur liten del av seriemediets uttryck Hergé använder. Ibland ger han till och med upp bildberättandet totalt, som i det extrema exemplet nedan från Enhörningens hemlighet i Karin och Allan Janzons översättning. (Björn Wahlbergs genomarbetade nyöversättning⁵ är naturligtvis att rekommendera om man ska läsa den idag.) Faktum är att Tintin till fullo uppfyller mina kriterier för insomningslitteratur.


Svartvita självbiografier

Ett par självbiografiska serier som har fått relativt stor uppmärksamhet av kultureliten är Art Spiegelmanns Maus⁶ som handlar om hans fars tid i koncentrationsläger, och Marjane Satrapis Persepolis⁷ som handlar om hennes barndom i revolutionens Iran. Det är starka berättelser i kraft av sitt innehåll, men Spiegelman och Satrapi tillhör sannerligen inte de främsta utvecklarna av serieberättandet. Även om de lyckas bättre med hantverket än Bob Kane så är deras ambitioner för vad bildsekvenserna ska förmedla inte ett dugg högre än Kanes. Dessutom har bilderna trots sitt makabra innehåll en atmosfär av barnboksillustrationer, och de utmanar därmed inte idén om att serier är någonting som egentligen är till för barn.

Jag gillar visserligen Maus och Persepolis på sitt sätt, men de är inte stor seriekonst. Jag ser dem som toppen av berget av tråkigt berättade, alltid svartvita, självbiografier som så många mer eller mindre amatörmässiga serieskapare sysselsatte sig med under 1990-talet med hopp om att betraktas som seriösa.

Chris Ware

Den serieskapare jag känner till som behärskar seriemediets alla element bäst av alla heter Chris Ware. På en av de första sidorna av Daniel Raeburns biografi om Ware⁸ får man en bild av seriernas utveckling som nästan verkar diametralt motsatt min: »Take any Sunday funnies page from the 1920s, compare it with any one of today's, and you will see overall a near-catastrophic decay of craft, quality and style.« Tja, jag vet inte om jag riktigt håller med, men hur som helst handlar det återigen bara om »funnies«, lustiga korta serier i dagstidningar. Varför fanns det inga serieromaner på 1920-talet?

Det finns exempel i Raeburns skrift som förvisso visar att det fanns kreativa serieskapare på 1920-talet – varav George Herriman med sin Krazy Kat är den mest berömda – men inte lyckas de tillnärmelsevis lika bra som många av dagens serieskapare med djupet i sitt bildberättande.

Jag har plockat tre sidor ur Chris Wares mästerverk Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth⁹ som exempel. Det är inte någon avsiktlig poäng att två av dem är helt utan text. Tvärtom, Ware briljerar i att kombinera text och bild. Att det blev dessa sidor beror på att jag tagit några som jag hoppas att man kan förstå även lösryckta ur sitt sammanhang, och på att de demonstrerar ett par tekniker som just Ware behärskar bättre än de flesta.

Jimmy Corrigan är en berättelse som utspelar sig växelvis i flera tidsperioder. En huvudtråd är i vår tid, där Jimmy, en socialt underbegåvad ung man, möter sin far för första gången i sitt medvetna liv. En annan skildrar Jimmys farfars barndom tillsammans med sin extremt osympatiske ensamstående far (Jimmys farfarsfar, alltså).


Jag vill inte analysera sönder exemplen så jag låter dem tala för sig själv. Det första är Jimmys farfars möte med sin sjukliga farmor. Det andra är Wares poetiska sätt att uttrycka och så gick det mot vår. Det tredje är ena halvan av ett uppslag som berättar för läsaren att Jimmys adoptivsyster i själva verket, utan kännedom för personerna i boken, är en inte alltför avlägsen släkting till honom: hon härstammar nämligen från Jimmys farfarsfars oäkta barn med husan.

Jimmy Corrigan är Wares enda fullständiga serieroman hittills, men hans mer fragmentariska alster publicerade i den oregelbundet periodiska publikationen Acme Novelty Library är också oftast fantastiskt starka. Jimmy Corrigan är till stor del byggd utifrån smådelar som tidigare funnits i Acme Novelty Library.

Avsnitten om den tragikomiske populärkulturssamlaren Rusty Brown som upptagit mycket av de senare volymerna av Acme Novelty Library är tydligen också tänkta att sättas samman till en roman så småningom. Den ser jag fram emot, fast det verkar än så länge inte som att den riktigt kommer upp i samma nivå som Jimmy Corrigan.

Referenser

Köplänkarna nedan är bara förslag. Alla utom Tintin gäller utgåvor på engelska. De flesta av böckerna finns i ett flertal utgåvor och priser och tillgång varierar. Det här är bara de jag tycker ser ut som bästa valet just nu. Persepolis är ursprungligen på franska, och den och några av de andra kan man hitta i svensk översättning.

1 Batman Chronicles: Volume Three, DC Comics, 2007. Bokus Amazon
2 Batman Chronicles: Volume One, DC Comics, 2005. Bokus Amazon
3 Frank Miller och David Mazzucchelli, Batman: Year One, DC Comics, 1987. Bokus Amazon
4 Frank Miller, Batman: The Dark Knight Returns, DC Comics, 1986. Bokus Amazon
5 Hergé, Enhörningens hemlighet, Bonnier Carlsen, 2004. Bokus
6 Art Spiegelman, Maus: A Survivor's Tale: My Father Bleeds History/Here My Troubles Began, Pantheon, 1986/1992. Bokus Amazon
7 Marjane Satrapi, Persepolis: The Story of a Childhood, Pantheon, 2003. Bokus Amazon
8 Daniel Raeburn, Chris Ware, Yale University Press, 2004. Bokus Amazon
9 Chris Ware, Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth, Pantheon, 2000. Bokus Amazon

intressant? om serier, Batman, Frank Miller Tintin Maus Persepolis Chris Ware

Trista klassiker och okända mästerverk bland serierna

Tanqueray No. Ten & Vermouth Rosé

Tanqueray No. Ten är en sådan där typisk produkt som är speciellt uttänkt för att tilltala en när man vill känna sig lite exklusiv genom att lägga en hundralapp extra på ginflaskan man plockar upp i taxfreebutiken. En extra läckert designad flaska, och argumentet att den är svår att hitta i vanliga butiker. (Den för whisky vanliga prismotiveringen att man betalar för den extra fruktvinslagringen som undertrycker destilleriets speciella karaktär – vilket ju är en fördel om man tillhör den majoritet av befolkningen som inte tycker om den – fungerar förstås inte med gin.) Svårt att inte bli manipulerad, även om man inser exakt hur manipulationen fungerar.

Jag motstod den flera gånger och valde den gamla hederliga favoriten Tanqueray London Dry Gin. Den är ju faktiskt också ganska exklusiv och har även den snygg flaska, även om de har lyckats dra ner det visuella intrycket något genom att införa en missprydande silvergrå ram på etiketten. Men till slut blev det ackumulerade trycket för starkt. Jag ursäktade mig inför mig själv med att jag kunde behöva lite mer variation till mina Martinis och beställde en flaska Tanqueray No. Ten till hemresan med charterplanet.

Ingen Martini

Martinivariationen blev det inget av med. No. Ten var visserligen inte alls osmaklig, tvärtom. Den har en väldigt varm och synnerligen blommig smak som är ganska angenäm, och får mig att tänka på sötdoftande små vita blommor, men ändå utan att det är någon tvekan om att det är gin man dricker. Om Tanqueray har tänkt sig att fånga upp en del av de moderna konsumenter som inte vill att sprit ska smaka så mycket sprit (och därmed för det mesta väljer vodka) så har de i alla fall samtidigt varit väldigt försiktiga för att inte stöta sig med stamkunderna som föredrar robust engelsk gin.

Men till Martini passar den inte. Till det är den är bara för varm, fyllig och kryddig. Samma sak gäller alla andra cocktailrecept som är avpassade för en svalare och stramare gin.

Eget recept

Så även om jag tyckte att No. Ten var ganska god så visste jag inte vad jag skulle göra med den (jag kom inte på idén att surfa in på Tanquerays webbplats och prova recepten där), och flaskan blev stående nästan full väldigt länge i hyllan, tills jag testade att kombinera den med en annan slatt på hyllan: vermouth rosé av märket Martini & Rossi.

Följande drink är något av en milstolpe för mig eftersom det var den första egenkomponerade blandning jag blev så nöjd med att jag bestämde mig för att inte bara dricka upp den utan också skriva ner receptet. Jag gav den namnet Åttioprocentig tillfredsställelse, efter ett pressmeddelande från FFII som kommit dagen före, där man sade sig vara åttio procent nöjd med ett beslut i EU-parlamentet.

5 cl Tanqueray No. Ten
1 cl Martini Rosé
1 cl nypressad lime
¾ cl Curaçao Orange

Skakas med is och silas i ett cocktailglas.

Curaçao är en enklare citruslikör som har lite syntetisk doft och smak, inte i sig lika angenäm som exempelvis den rundare Cointreau, som är att föredra i många sammanhang. Men Cointreauns kraftiga smak blir lätt dominerande när man blandar, och jag hade vid denna period upptäckt att Curaçao var lättare att hantera. Efter hand som min känslighet har förbättrats har jag funnit allt mindre användning för Curaçao.

Skillnad mellan vermouth och vermouth

Paradoxalt nog ledde min åttioprocentiga tillfredsställelse, och det antal exemplar jag blandade till mig själv och andra, till att jag behövde fylla på förrådet av ingredienserna som jag först bara hade velat hitta ett sätt att bli av med.

På hyllan på systembolaget fanns då ingen Martini Rosé, utan bara Cinzano Rosé. Jag hade hört från vad jag bedömde som en trovärdig källa att vermouth från Martini & Rossi och Cinzano skulle vara »samma sak« eller åtminstone likvärdiga, men det stämde verkligen inte, åtminstone inte för rosé.

Man kan se färgskillnaden på bilden (Cinzano till vänster), och smakskillnaden är precis analog med utseendet. Martini Rosé smakar inget annat rosa sötma – väldigt rosa och väldigt sött. En utmärkt drinkingrediens när det är rosa sötma man behöver, men totaltrist att dricka för sig själv. Cinzano Rosé är mycket mer intressant som dryck, med mer vinkaraktär och med en aning beska, och gör sig inte helt illa som drink i sig själv tillsammans med mycket is. Men till min drink passade den inte lika bra.

Det är alltså större skillnad mellan vermouth och vermouth än vad jag tidigare trodde. En mer omfattande vermouthjämförelse vore på sin plats, framför allt att jämföra olika sorters röd vermouth. Det ska jag ta itu med förr eller senare.

intressant? om cocktail, gin, vermouth

Tanqueray No. Ten är en sådan där typisk produkt som är speciellt uttänkt för att tilltala en när man vill känna sig lite exklusiv genom att lägga en hundralapp extra på ginflaskan man plockar upp i taxfreebutiken. En extra läckert designad flaska, och argumentet att den är svår att hitta i vanliga butiker. (Den för whisky vanliga prismotiveringen att man betalar för den extra fruktvinslagringen som undertrycker destilleriets speciella karaktär – vilket ju är en fördel om man tillhör den majoritet av befolkningen som inte tycker om den – fungerar förstås inte med gin.) Svårt att inte bli manipulerad, även om man inser exakt hur manipulationen fungerar.

Jag motstod den flera gånger och valde den gamla hederliga favoriten Tanqueray London Dry Gin. Den är ju faktiskt också ganska exklusiv och har även den snygg flaska, även om de har lyckats dra ner det visuella intrycket något genom att införa en missprydande silvergrå ram på etiketten. Men till slut blev det ackumulerade trycket för starkt. Jag ursäktade mig inför mig själv med att jag kunde behöva lite mer variation till mina Martinis och beställde en flaska Tanqueray No. Ten till hemresan med charterplanet.

Ingen Martini

Martinivariationen blev det inget av med. No. Ten var visserligen inte alls osmaklig, tvärtom. Den har en väldigt varm och synnerligen blommig smak som är ganska angenäm, och får mig att tänka på sötdoftande små vita blommor, men ändå utan att det är någon tvekan om att det är gin man dricker. Om Tanqueray har tänkt sig att fånga upp en del av de moderna konsumenter som inte vill att sprit ska smaka så mycket sprit (och därmed för det mesta väljer vodka) så har de i alla fall samtidigt varit väldigt försiktiga för att inte stöta sig med stamkunderna som föredrar robust engelsk gin.

Men till Martini passar den inte. Till det är den är bara för varm, fyllig och kryddig. Samma sak gäller alla andra cocktailrecept som är avpassade för en svalare och stramare gin.

Eget recept

Så även om jag tyckte att No. Ten var ganska god så visste jag inte vad jag skulle göra med den (jag kom inte på idén att surfa in på Tanquerays webbplats och prova recepten där), och flaskan blev stående nästan full väldigt länge i hyllan, tills jag testade att kombinera den med en annan slatt på hyllan: vermouth rosé av märket Martini & Rossi.

Följande drink är något av en milstolpe för mig eftersom det var den första egenkomponerade blandning jag blev så nöjd med att jag bestämde mig för att inte bara dricka upp den utan också skriva ner receptet. Jag gav den namnet Åttioprocentig tillfredsställelse, efter ett pressmeddelande från FFII som kommit dagen före, där man sade sig vara åttio procent nöjd med ett beslut i EU-parlamentet.

5 cl Tanqueray No. Ten
1 cl Martini Rosé
1 cl nypressad lime
¾ cl Curaçao Orange

Skakas med is och silas i ett cocktailglas.

Curaçao är en enklare citruslikör som har lite syntetisk doft och smak, inte i sig lika angenäm som exempelvis den rundare Cointreau, som är att föredra i många sammanhang. Men Cointreauns kraftiga smak blir lätt dominerande när man blandar, och jag hade vid denna period upptäckt att Curaçao var lättare att hantera. Efter hand som min känslighet har förbättrats har jag funnit allt mindre användning för Curaçao.

Skillnad mellan vermouth och vermouth

Paradoxalt nog ledde min åttioprocentiga tillfredsställelse, och det antal exemplar jag blandade till mig själv och andra, till att jag behövde fylla på förrådet av ingredienserna som jag först bara hade velat hitta ett sätt att bli av med.

På hyllan på systembolaget fanns då ingen Martini Rosé, utan bara Cinzano Rosé. Jag hade hört från vad jag bedömde som en trovärdig källa att vermouth från Martini & Rossi och Cinzano skulle vara »samma sak« eller åtminstone likvärdiga, men det stämde verkligen inte, åtminstone inte för rosé.

Man kan se färgskillnaden på bilden (Cinzano till vänster), och smakskillnaden är precis analog med utseendet. Martini Rosé smakar inget annat rosa sötma – väldigt rosa och väldigt sött. En utmärkt drinkingrediens när det är rosa sötma man behöver, men totaltrist att dricka för sig själv. Cinzano Rosé är mycket mer intressant som dryck, med mer vinkaraktär och med en aning beska, och gör sig inte helt illa som drink i sig själv tillsammans med mycket is. Men till min drink passade den inte lika bra.

Det är alltså större skillnad mellan vermouth och vermouth än vad jag tidigare trodde. En mer omfattande vermouthjämförelse vore på sin plats, framför allt att jämföra olika sorters röd vermouth. Det ska jag ta itu med förr eller senare.

intressant? om cocktail, gin, vermouth

Tanqueray No. Ten & Vermouth Rosé