Spottloskans magi, aborträtt och andra integritetsfrågor

Föreställ dig att man tar ett litet alldeles rent glas och fyller det till häften med vatten. Sedan böjer man sig fram och kramar fram en rejäl spottloska ur munnen, ner i glaset. Man rör försiktigt runt innehållet i glaset, och dricker långsamt upp det.

Motbjudande, eller hur? Beteendet får igång det äckel vi intuitivt känner mot ohygieniska beteenden. Ändå vet vi att det egentligen inte finns något som motiverar den hygieniska upprördheten. Salivet fanns redan i munnen och tar samma väg in i matsmältningssystemet som det aldrig lämnat kroppen. Inget annat följer med än vattnet från det rena glaset.

Det irrationella äcklet botas inte av insikten om att det är irrationellt. Jag är fullständigt övertygad om att det inte finns något ohygieniskt i att dricka spottloskan, men det spelar ingen roll för mitt obehag. Det finns ett inuitivt tabu där. En sorts magi, som upplysning och rationellt tänkande inte kan göra något åt. I det ögonblick salivet lämnar munnen förvandlas det från en funktionell kroppsvätska och intern angelägenhet till en osmaklig kroppslig utsöndring föremål för allmänt äckel.

Hur kan människor någonsin resonera sig fram till förnuftiga gemensamma samlevnadsregler, när obotliga irrationella känslor ligger och trycker så nära under ytan? Det är inte lätt, vilket man också lätt finner i ständigt pågående politiska och religiösa diskussioner.

Ett brännbart ämne som man kan associera till spottloskefrågan är aborträtten. Den handlar nämligen också om en förvandling. På samma sätt som saliv förvandlas till spottloska när det lämnar kroppen finns det en punkt där fostret förvandlas från ett embryo, som är en del av moderns kropp, till ett självständigt levande barn. Så länge embryot är en del av någon annans kropp, oavsett om man tycker att det gäller fostret eller dess förstadier ägg och spermier, så länge är det självklart för de flesta att det inte åtnjuter något eget skydd. Man bör få bestämma över sin egen kropp, eller hur?

[Parentes börjar.]

Bestämmanderätten för kroppen är åtminstone självklar för mig, även om den är starkt ifrågasatt även på en mängd andra områden. Förbud och restriktioner mot att droga sig på olika sätt, vilket för mig förefaller som ett fullständigt bisarrt intrång av lagen, inte bara i personlig frihet och integritet, utan i den rent fysiska kroppen. Poliser kan när som helst kräva att få kontrollera dina kroppsvätskor under förevändning att du verkar onaturligt lugn eller lite muntorr. Justitieministrar kan behöva kissa med öppen dörr för att inte bli misstänkliggjorda av politiska motståndare.

Cykelhjälmstvång, som redan finns för personer under 15, är en barock idé i en näraliggande kategori. Det är min hjärna! Varför ska lagen lägga sig om jag vill skydda den eller inte?

Det mest häpnadsväckande argumentet som brukar användas för dessa kränkningar av individens frihet är att de ohälsosamma beteendena kostar pengar för den gemensamma sjukvården. Jag är på alla sätt för en gemensam sjukförsäkring som garanterar att man inte lämnas att dö för att man är fattig, men inte innebär det att samhället ska ta över äganderätten till min kropp! I så fall vill jag inte vara med längre.

[Slut på parentes.]

Nåja, tillbaka till abortfrågan. Knäckfrågan är exakt var punkten ligger där en mängd celler i någon annans kropp blir till en självständig människa, med rätt till beskydd från den gemensamma samhälleliga överheten.

Det mest rationella resonemanget borde, som jag ser det, vara att en människas liv uppnår skyddsstatus när människan blir en införlivad del av en gemenskap. Brottet i att döda ligger i att beröva oss någon vi haft utbyte med och lärt känna, och som blivit en del av våra liv; när varelsen har nått en position där vi känner sorg, saknad och medkänsla om den upphör att existera. Så länge cellkonstellationen inte nått den nivån finns det ingen märkbar skillnad mot att den aldrig någonsin funnits, att den bara var en teoretisk möjlighet.

Det resonemanget räcker dock inte fullt ut, eftersom det i teorin också kan användas för att en del i högsta grad levande människor bör få mördas. Så det måste åtminstone kombineras med något mer. Det ger heller ingen entydig gräns, eftersom det inte är självklart när man lär känna barnet/fostret. Åtminstone modern känner förstås av det långt innan det fötts, och kan ha skapat sig ett mer eller mindre personligt förhållande till det.

Befruktingsögonblicket kan tyckas vara en praktisk gräns eftersom det ger en tydlig väldefinierad brytpunkt. Tilltalande för en matematiker. Men den matematiska egenskapen är också dess enda fördel. Det är knappast rimligt att sätta en gräns någonstans bara för att det gör den tydlig, utan att väga in vad syftet är med att göra gränsdragningen. Matematikern inser också lätt att valet av denna gräns är lika godtyckligt som varje annat val.

Det som gör abortfrågan så infekterad är inte att abortmotståndarna ser livet som mer okränkbart än sina motståndare, eller att motståndarmotståndarna i sin tur ser kvinnans kropp som mer okränkbar (mindre kränkbar?) än de som värnar om fostret gör. Åtminstone är det inte bara det. Det som komplicerar det hela är att även om vi lätt kan övertygas om att individen håller på att upplösas, och att gränsen för den egna kroppen är lika godtycklig som punkten där ett embryo blir till människa, eller rentav att liv och död är okvantifierbara tankekonstruktioner, så är vi ändå rörande eniga om det självklara skyddsvärdet hos alla dessa i grunden godtyckliga tankekonstruktioner. Magin sitter djupt i vår världsbild.

Tänk så enkelt det vore om vi alla kunde se tillvaron lika självklart materiellt, rationellt och okomplicerat som robotar gör.

Fosterbild av Cerys Robinson.

Föreställ dig att man tar ett litet alldeles rent glas och fyller det till häften med vatten. Sedan böjer man sig fram och kramar fram en rejäl spottloska ur munnen, ner i glaset. Man rör försiktigt runt innehållet i glaset, och dricker långsamt upp det.

Motbjudande, eller hur? Beteendet får igång det äckel vi intuitivt känner mot ohygieniska beteenden. Ändå vet vi att det egentligen inte finns något som motiverar den hygieniska upprördheten. Salivet fanns redan i munnen och tar samma väg in i matsmältningssystemet som det aldrig lämnat kroppen. Inget annat följer med än vattnet från det rena glaset.

Det irrationella äcklet botas inte av insikten om att det är irrationellt. Jag är fullständigt övertygad om att det inte finns något ohygieniskt i att dricka spottloskan, men det spelar ingen roll för mitt obehag. Det finns ett inuitivt tabu där. En sorts magi, som upplysning och rationellt tänkande inte kan göra något åt. I det ögonblick salivet lämnar munnen förvandlas det från en funktionell kroppsvätska och intern angelägenhet till en osmaklig kroppslig utsöndring föremål för allmänt äckel.

Hur kan människor någonsin resonera sig fram till förnuftiga gemensamma samlevnadsregler, när obotliga irrationella känslor ligger och trycker så nära under ytan? Det är inte lätt, vilket man också lätt finner i ständigt pågående politiska och religiösa diskussioner.

Ett brännbart ämne som man kan associera till spottloskefrågan är aborträtten. Den handlar nämligen också om en förvandling. På samma sätt som saliv förvandlas till spottloska när det lämnar kroppen finns det en punkt där fostret förvandlas från ett embryo, som är en del av moderns kropp, till ett självständigt levande barn. Så länge embryot är en del av någon annans kropp, oavsett om man tycker att det gäller fostret eller dess förstadier ägg och spermier, så länge är det självklart för de flesta att det inte åtnjuter något eget skydd. Man bör få bestämma över sin egen kropp, eller hur?

[Parentes börjar.]

Bestämmanderätten för kroppen är åtminstone självklar för mig, även om den är starkt ifrågasatt även på en mängd andra områden. Förbud och restriktioner mot att droga sig på olika sätt, vilket för mig förefaller som ett fullständigt bisarrt intrång av lagen, inte bara i personlig frihet och integritet, utan i den rent fysiska kroppen. Poliser kan när som helst kräva att få kontrollera dina kroppsvätskor under förevändning att du verkar onaturligt lugn eller lite muntorr. Justitieministrar kan behöva kissa med öppen dörr för att inte bli misstänkliggjorda av politiska motståndare.

Cykelhjälmstvång, som redan finns för personer under 15, är en barock idé i en näraliggande kategori. Det är min hjärna! Varför ska lagen lägga sig om jag vill skydda den eller inte?

Det mest häpnadsväckande argumentet som brukar användas för dessa kränkningar av individens frihet är att de ohälsosamma beteendena kostar pengar för den gemensamma sjukvården. Jag är på alla sätt för en gemensam sjukförsäkring som garanterar att man inte lämnas att dö för att man är fattig, men inte innebär det att samhället ska ta över äganderätten till min kropp! I så fall vill jag inte vara med längre.

[Slut på parentes.]

Nåja, tillbaka till abortfrågan. Knäckfrågan är exakt var punkten ligger där en mängd celler i någon annans kropp blir till en självständig människa, med rätt till beskydd från den gemensamma samhälleliga överheten.

Det mest rationella resonemanget borde, som jag ser det, vara att en människas liv uppnår skyddsstatus när människan blir en införlivad del av en gemenskap. Brottet i att döda ligger i att beröva oss någon vi haft utbyte med och lärt känna, och som blivit en del av våra liv; när varelsen har nått en position där vi känner sorg, saknad och medkänsla om den upphör att existera. Så länge cellkonstellationen inte nått den nivån finns det ingen märkbar skillnad mot att den aldrig någonsin funnits, att den bara var en teoretisk möjlighet.

Det resonemanget räcker dock inte fullt ut, eftersom det i teorin också kan användas för att en del i högsta grad levande människor bör få mördas. Så det måste åtminstone kombineras med något mer. Det ger heller ingen entydig gräns, eftersom det inte är självklart när man lär känna barnet/fostret. Åtminstone modern känner förstås av det långt innan det fötts, och kan ha skapat sig ett mer eller mindre personligt förhållande till det.

Befruktingsögonblicket kan tyckas vara en praktisk gräns eftersom det ger en tydlig väldefinierad brytpunkt. Tilltalande för en matematiker. Men den matematiska egenskapen är också dess enda fördel. Det är knappast rimligt att sätta en gräns någonstans bara för att det gör den tydlig, utan att väga in vad syftet är med att göra gränsdragningen. Matematikern inser också lätt att valet av denna gräns är lika godtyckligt som varje annat val.

Det som gör abortfrågan så infekterad är inte att abortmotståndarna ser livet som mer okränkbart än sina motståndare, eller att motståndarmotståndarna i sin tur ser kvinnans kropp som mer okränkbar (mindre kränkbar?) än de som värnar om fostret gör. Åtminstone är det inte bara det. Det som komplicerar det hela är att även om vi lätt kan övertygas om att individen håller på att upplösas, och att gränsen för den egna kroppen är lika godtycklig som punkten där ett embryo blir till människa, eller rentav att liv och död är okvantifierbara tankekonstruktioner, så är vi ändå rörande eniga om det självklara skyddsvärdet hos alla dessa i grunden godtyckliga tankekonstruktioner. Magin sitter djupt i vår världsbild.

Tänk så enkelt det vore om vi alla kunde se tillvaron lika självklart materiellt, rationellt och okomplicerat som robotar gör.

Fosterbild av Cerys Robinson.

Spottloskans magi, aborträtt och andra integritetsfrågor

Fungerar satir egentligen?

Att jag är en hyfsat hängiven köttätare bara en ynka generation från bondgården hindrar mig inte från att fnissa förtjust över Rasmus Fleischers briljanta satiriska replik på ett oupplyst uttalande från en lantbruksnäringens filosofiskt osofistikerade representant. Men det får mig också att fundera över satirens effektivitet som argumentation.

Att låtsas inta sin motståndares position och dra dess förment korkade argument förbi komikens gräns må väcka stor förtjusning hos de egna, men övertygar det någonsin någon? Tveksamt. Kanske kan man provocera till debatt, om man är i underläge, men intar man en överlägsen attityd som i exemplet får man antagligen bara motparten att knyta näven i byxfickan och bli mer oresonlig, även om den för tillfället kan bli tyst i brist på möjliga motargument. Svårigheten i att besvara ett satiriskt angrepp kan i och för sig vara en poäng. Det är svårt att anlägga moteld utan att förstärka det löjets skimmer satiren ger en.

Vill man övertyga, har jag blivit mer och mer övertygad om, är det bäst att uttrycka respekt för motståndarens position, och att rakt, ärligt, pedagogiskt och – ja, faktiskt – ödmjukt, framföra sin egen syn på saken. Att övertyga någon är egentligen alltid ett pedagogiskt problem, för man har ju alltid själv rätt! Om man inte ansåg att man hade rätt skulle man redan ha bytt uppfattning. Det kan man ju göra om man upptäcker att ens position inte håller, men också den tydlighet i resonemanget som krävs för att man ska upptäcka att man behöver ändra sig gynnas av rak och respektfull argumentation.

Därmed inget ont sagt om satiren som litterär genre. Det är ju inte alltid man har som huvudmål att övertyga. Fleischers syfte är till exempel nästan alltid analyserande i långt högre grad än argumenterande, och förmodligen också i detta fall.

Att jag är en hyfsat hängiven köttätare bara en ynka generation från bondgården hindrar mig inte från att fnissa förtjust över Rasmus Fleischers briljanta satiriska replik på ett oupplyst uttalande från en lantbruksnäringens filosofiskt osofistikerade representant. Men det får mig också att fundera över satirens effektivitet som argumentation.

Att låtsas inta sin motståndares position och dra dess förment korkade argument förbi komikens gräns må väcka stor förtjusning hos de egna, men övertygar det någonsin någon? Tveksamt. Kanske kan man provocera till debatt, om man är i underläge, men intar man en överlägsen attityd som i exemplet får man antagligen bara motparten att knyta näven i byxfickan och bli mer oresonlig, även om den för tillfället kan bli tyst i brist på möjliga motargument. Svårigheten i att besvara ett satiriskt angrepp kan i och för sig vara en poäng. Det är svårt att anlägga moteld utan att förstärka det löjets skimmer satiren ger en.

Vill man övertyga, har jag blivit mer och mer övertygad om, är det bäst att uttrycka respekt för motståndarens position, och att rakt, ärligt, pedagogiskt och – ja, faktiskt – ödmjukt, framföra sin egen syn på saken. Att övertyga någon är egentligen alltid ett pedagogiskt problem, för man har ju alltid själv rätt! Om man inte ansåg att man hade rätt skulle man redan ha bytt uppfattning. Det kan man ju göra om man upptäcker att ens position inte håller, men också den tydlighet i resonemanget som krävs för att man ska upptäcka att man behöver ändra sig gynnas av rak och respektfull argumentation.

Därmed inget ont sagt om satiren som litterär genre. Det är ju inte alltid man har som huvudmål att övertyga. Fleischers syfte är till exempel nästan alltid analyserande i långt högre grad än argumenterande, och förmodligen också i detta fall.

Fungerar satir egentligen?

Skol- och annan politik och partiet som inte vill finnas

Alliansen vill att man ska få betyg från årskurs fyra i skolan, och koalitionen från årskurs sju. Jag funderar på vad jag skulle svara om någon frågade mig vilket jag föredrog, men jag har så klart svårt att se att det spelar så stor roll. Jag har varit anhängare av betyg, men numera är jag tveksam, inte bara till dem, utan till vad skolan ska göra över huvud taget.

Skolan har två huvuduppgifter: utbildning och samhällsfostran. Frågan är om den klarar dessa uppgifter. Skolan ser ut som den gör av historiska skäl. För att vi vant oss vid att skolan, ungefär i den form den haft och har, är något som är naturligt att spendera 10–15 år av livet på. Knappast för att man har tänkt efter vilka effekter man vill att skolan idag bör ha, och utformat en institution för att lösa den uppgiften.

Samhället ser idag så fantastiskt annorlunda ut än det gjorde när skolan utformades, och den allra största förändringen har inträffat under de senaste tio åren. I den miljö av sammankopplade människor och maskiner där vi idag redan lever, och framöver kommer att leva i allt högre grad, kan man fråga sig om det verkligen är skolan som vi känner den, eller ens något som alls förtjänar att kallas skola, som lämpligast ger barnen den utbildning och samhällsfostran de behöver för att fungera där ute. Tveksamt.

Så hur ska skolan, eller det som ersätter den, se ut i framtiden? Jag har ingen aning, tyvärr. Och vad som är värre, jag kan inte se att någon annan verkar ha det heller. Man hade kunnat hoppas på visioner från politiskt håll, men nej, den politiska diskussionen handlar om sådant som ifall man ska ha »betyg« från »årskurs fyra« eller »årskurs sju«.

De stora politiska partierna har gått från att ta tillvara mäktiga samhällsgruppers intressen till att bli idélösa röstmaximeringsmaskiner. Partipolitiken är numera en tävling om vem som är bäst på att med taktiska medel skaffa sig röster. Acceptansen för den cynismen har gått så långt att när politiker någon gång vågar låta bli att vara populister och deklarera vad de verkligen anser, då blir de anklagade för att inte »lyssna på vad folk vill«.

Det främsta alternativet till de visionslösa röstfiskarna som gårdagens intressepartier blivit till, det är ett parti som egentligen inte vill finnas. Jag är ingen passionerad tillskyndare av Piratpartiet, det har sina problem, till stor del kanske orsakade av just det faktum att det inte vill finnas. (Det är till exempel inte den bästa förutsättningen för att rekrytera lämpliga människor till att sitta i riksdagen.) Men Piratpartiet behövs, så fruktansvärt mycket.

De vanliga politikerna är duktiga (nåja) på vackra ord, men vad gäller Piratpartiets huvudfrågor – demokratiska fri- och rättigheter på Internet och annorstädes – har politiker i maktställning under de senaste mandatperioderna konsekvent visat att orden bara var ord. Thomas Bodströms polisstatsfasoner har kritiserats från »höger«-håll, men Alliansen ersatte honom med en justitieminister som inte visar annat än öppet förakt för grundläggande rättsliga principer. Visst kan man hävda att piratrörelsen – om det nu är en rörelse (dess motvillige huvudideolog Rasmus Fleischer vill inte kännas vid den beteckningen, och blir f.ö. berättigat ursinnig om någon sätter etiketten Piratpartiet på honom) – inte är lämpad att organiseras som ett politiskt parti. Men det är inte heller Piratpartiets syfte. Det är bara ett av pirathydrans många huvuden, utformat för att tvinga på parlamenten lite vett: lite av det demokratiska patos de forna intressepartierna allt mer visat sig sakna, lite medvetenhet om den samhällsutveckling som demokratiseringen av informationsmedlen innebär.

Om och när Piratpartiet och andra delar av den piratiska hydran lyckats med sin Operation Defrost, som Karl Palmås skriver om i antologin Kunskap Kommunikation Kontroll, och fått igenom ett idémässigt generationsskifte i parlamenten, då kan partiet begravas. Få kommer att sörja.

Alliansen vill att man ska få betyg från årskurs fyra i skolan, och koalitionen från årskurs sju. Jag funderar på vad jag skulle svara om någon frågade mig vilket jag föredrog, men jag har så klart svårt att se att det spelar så stor roll. Jag har varit anhängare av betyg, men numera är jag tveksam, inte bara till dem, utan till vad skolan ska göra över huvud taget.

Skolan har två huvuduppgifter: utbildning och samhällsfostran. Frågan är om den klarar dessa uppgifter. Skolan ser ut som den gör av historiska skäl. För att vi vant oss vid att skolan, ungefär i den form den haft och har, är något som är naturligt att spendera 10–15 år av livet på. Knappast för att man har tänkt efter vilka effekter man vill att skolan idag bör ha, och utformat en institution för att lösa den uppgiften.

Samhället ser idag så fantastiskt annorlunda ut än det gjorde när skolan utformades, och den allra största förändringen har inträffat under de senaste tio åren. I den miljö av sammankopplade människor och maskiner där vi idag redan lever, och framöver kommer att leva i allt högre grad, kan man fråga sig om det verkligen är skolan som vi känner den, eller ens något som alls förtjänar att kallas skola, som lämpligast ger barnen den utbildning och samhällsfostran de behöver för att fungera där ute. Tveksamt.

Så hur ska skolan, eller det som ersätter den, se ut i framtiden? Jag har ingen aning, tyvärr. Och vad som är värre, jag kan inte se att någon annan verkar ha det heller. Man hade kunnat hoppas på visioner från politiskt håll, men nej, den politiska diskussionen handlar om sådant som ifall man ska ha »betyg« från »årskurs fyra« eller »årskurs sju«.

De stora politiska partierna har gått från att ta tillvara mäktiga samhällsgruppers intressen till att bli idélösa röstmaximeringsmaskiner. Partipolitiken är numera en tävling om vem som är bäst på att med taktiska medel skaffa sig röster. Acceptansen för den cynismen har gått så långt att när politiker någon gång vågar låta bli att vara populister och deklarera vad de verkligen anser, då blir de anklagade för att inte »lyssna på vad folk vill«.

Det främsta alternativet till de visionslösa röstfiskarna som gårdagens intressepartier blivit till, det är ett parti som egentligen inte vill finnas. Jag är ingen passionerad tillskyndare av Piratpartiet, det har sina problem, till stor del kanske orsakade av just det faktum att det inte vill finnas. (Det är till exempel inte den bästa förutsättningen för att rekrytera lämpliga människor till att sitta i riksdagen.) Men Piratpartiet behövs, så fruktansvärt mycket.

De vanliga politikerna är duktiga (nåja) på vackra ord, men vad gäller Piratpartiets huvudfrågor – demokratiska fri- och rättigheter på Internet och annorstädes – har politiker i maktställning under de senaste mandatperioderna konsekvent visat att orden bara var ord. Thomas Bodströms polisstatsfasoner har kritiserats från »höger«-håll, men Alliansen ersatte honom med en justitieminister som inte visar annat än öppet förakt för grundläggande rättsliga principer. Visst kan man hävda att piratrörelsen – om det nu är en rörelse (dess motvillige huvudideolog Rasmus Fleischer vill inte kännas vid den beteckningen, och blir f.ö. berättigat ursinnig om någon sätter etiketten Piratpartiet på honom) – inte är lämpad att organiseras som ett politiskt parti. Men det är inte heller Piratpartiets syfte. Det är bara ett av pirathydrans många huvuden, utformat för att tvinga på parlamenten lite vett: lite av det demokratiska patos de forna intressepartierna allt mer visat sig sakna, lite medvetenhet om den samhällsutveckling som demokratiseringen av informationsmedlen innebär.

Om och när Piratpartiet och andra delar av den piratiska hydran lyckats med sin Operation Defrost, som Karl Palmås skriver om i antologin Kunskap Kommunikation Kontroll, och fått igenom ett idémässigt generationsskifte i parlamenten, då kan partiet begravas. Få kommer att sörja.

Skol- och annan politik och partiet som inte vill finnas

Den hotade yttrandefriheten

Det talas en del om yttrandefrihet just nu. Mycket handlar om överfallen mot Lars Vilks, trots att Vilks yttrandefrihet verkligen inte är hotad. Yttrandefrihet är nämligen någonting som gäller i förhållande till makten, till etablissemanget, och även om det finns de i maktens kretsar som mumlar lite om Vilks tveksamma agenda och islamofobiska tendenser, så ifrågasätter ingen hans rätt att skända profeten Muhammed i sin konst.

Det hindrar inte att det finns de som tar tillfället i akt att slå in öppna dörrar genom att ropa ut sitt försvar för »yttrandefriheten«. Göran Hägglund har till exempel kritiserat Lars Ohly för att inte förbehållslöst ta ställning för Vilks och utbrista (enligt Expressen) i en rörande deklaration om att det »aldrig någonsin [får] förekomma en reservation när det handlar om yttrandefrihet och tryckfrihet.«

Nå, om hägglund lugnar ner sig lite erinrar han sig kanske att Sveriges yttrandefrihetsgrundlag faktiskt innehåller en hel del reservationer, och det är ingenting som Hägglund är känd för att kritisera.

Den minst kontroversiella inskränkningen är förmodligen den som gäller förtal. Det är förbjudet att snacka skit om någon så att man orsakar skada, åtminstone om man inte kan visa att man har goda skäl.

Mer problematiskt är begreppet hets mot folkgrupp. Det kan tyckas som en naturlig generalisering av förtal att det också är förbjudet att snacka skit om exempelvis en etnisk grupp. Problemet är att det inte bara har inverkan på tvister mellan personer, utan också förbjuder att man uttrycker vissa ganska utbredda politiska uppfattningar. Visserligen uppfattningar som vi fina upplysta människor finner avskyvärda och irrationella, och som rentav är antidemokratiska. Lagen kan alltså försvaras med att den bevakar demokratiska värden.

Men då biter man sig rejält i svansen. I en demokrati ska samtalet vara öppet. Människor av alla åsikter ska få komma till tals. Värnar man demokratin genom att förbjuda att vissa åsikter uttrycks avskaffar man istället en liten del av demokratin. Man blir själv en agent för antidemokratiska krafter.

Den mekanismen är för övrigt väldigt vanlig i dagens politik. I försvar mot terrorism eller organiserad brottslighet, som sägs hota demokratin (men också brott mot upphovsrättslagen, som sällan påstås hota demokratin), avskaffar man en del av den demokrati man säger sig försvara.

Det är svårt att tro något annat än att syftet med lagen mot hets mot folkgrupp faktiskt är just att makthavarna med juridikens hjälp vill utesluta vissa politiska rörelser från det offentliga samtalet. Det är inte förenligt med demokratiska värderingar.

Vilks yttrandefrihet är alltså inte hotad, men han är inte den enda islamofoba token som just nu är på tapeten för skändelse av islam med bilder av profeten Muhammed. Skånepartiets Carl P. Herslow har visat bilder av en naken Muhammed med nioårig hustru. För det åtalas han för hets mot folkgrupp.

Vad är då skillnaden mellan Vilks och Herslow som gör att den ene hyllas som en hjälte av etablissemanget medan ingen vill ta i den andra med tång? En är att Vilks är en intellektuell som passar in i bilden av den chict provokativa konstnären, och Herslow representant för en folklig främlingsfientlig rörelse. Vilks är harmlös från de flesta makthavares synpunkt, medan Herslow kan vara en politisk motståndare. (Faktum är att han var avgörande för den kortlivade borgerliga majoriteten i Malmö vid valet 1985.)

En annan viktig skillnad är att Herslows provokation är omedelbart avskyvärd för de flesta, medan Vilks är listigt kodad så att bara muslimer uppfattar den. Hundar är i vår dominerande kultur mestadels någonting gulligt, och genom att dessutom kalla motivet rondellhund har Vilks, för oss som ser det så, ytterligare tydliggjort att det handlar om en satirisk lustighet. För många muslimer symboliserar däremot hunden det mest avskyvärda, och att likna någon vid en hund är en djup förolämpning.

Att etablissemanget står upp för att försvara den ena provokationen, men fördömer och åtalar den andra, det inger mig starkt obehag. Båda provokationerna förtjänar i själva verket att fördömas, samtidigt som yttrandefriheten borde säkra bådas okränkbara rätt att uttryckas.

Det talas en del om yttrandefrihet just nu. Mycket handlar om överfallen mot Lars Vilks, trots att Vilks yttrandefrihet verkligen inte är hotad. Yttrandefrihet är nämligen någonting som gäller i förhållande till makten, till etablissemanget, och även om det finns de i maktens kretsar som mumlar lite om Vilks tveksamma agenda och islamofobiska tendenser, så ifrågasätter ingen hans rätt att skända profeten Muhammed i sin konst.

Det hindrar inte att det finns de som tar tillfället i akt att slå in öppna dörrar genom att ropa ut sitt försvar för »yttrandefriheten«. Göran Hägglund har till exempel kritiserat Lars Ohly för att inte förbehållslöst ta ställning för Vilks och utbrista (enligt Expressen) i en rörande deklaration om att det »aldrig någonsin [får] förekomma en reservation när det handlar om yttrandefrihet och tryckfrihet.«

Nå, om hägglund lugnar ner sig lite erinrar han sig kanske att Sveriges yttrandefrihetsgrundlag faktiskt innehåller en hel del reservationer, och det är ingenting som Hägglund är känd för att kritisera.

Den minst kontroversiella inskränkningen är förmodligen den som gäller förtal. Det är förbjudet att snacka skit om någon så att man orsakar skada, åtminstone om man inte kan visa att man har goda skäl.

Mer problematiskt är begreppet hets mot folkgrupp. Det kan tyckas som en naturlig generalisering av förtal att det också är förbjudet att snacka skit om exempelvis en etnisk grupp. Problemet är att det inte bara har inverkan på tvister mellan personer, utan också förbjuder att man uttrycker vissa ganska utbredda politiska uppfattningar. Visserligen uppfattningar som vi fina upplysta människor finner avskyvärda och irrationella, och som rentav är antidemokratiska. Lagen kan alltså försvaras med att den bevakar demokratiska värden.

Men då biter man sig rejält i svansen. I en demokrati ska samtalet vara öppet. Människor av alla åsikter ska få komma till tals. Värnar man demokratin genom att förbjuda att vissa åsikter uttrycks avskaffar man istället en liten del av demokratin. Man blir själv en agent för antidemokratiska krafter.

Den mekanismen är för övrigt väldigt vanlig i dagens politik. I försvar mot terrorism eller organiserad brottslighet, som sägs hota demokratin (men också brott mot upphovsrättslagen, som sällan påstås hota demokratin), avskaffar man en del av den demokrati man säger sig försvara.

Det är svårt att tro något annat än att syftet med lagen mot hets mot folkgrupp faktiskt är just att makthavarna med juridikens hjälp vill utesluta vissa politiska rörelser från det offentliga samtalet. Det är inte förenligt med demokratiska värderingar.

Vilks yttrandefrihet är alltså inte hotad, men han är inte den enda islamofoba token som just nu är på tapeten för skändelse av islam med bilder av profeten Muhammed. Skånepartiets Carl P. Herslow har visat bilder av en naken Muhammed med nioårig hustru. För det åtalas han för hets mot folkgrupp.

Vad är då skillnaden mellan Vilks och Herslow som gör att den ene hyllas som en hjälte av etablissemanget medan ingen vill ta i den andra med tång? En är att Vilks är en intellektuell som passar in i bilden av den chict provokativa konstnären, och Herslow representant för en folklig främlingsfientlig rörelse. Vilks är harmlös från de flesta makthavares synpunkt, medan Herslow kan vara en politisk motståndare. (Faktum är att han var avgörande för den kortlivade borgerliga majoriteten i Malmö vid valet 1985.)

En annan viktig skillnad är att Herslows provokation är omedelbart avskyvärd för de flesta, medan Vilks är listigt kodad så att bara muslimer uppfattar den. Hundar är i vår dominerande kultur mestadels någonting gulligt, och genom att dessutom kalla motivet rondellhund har Vilks, för oss som ser det så, ytterligare tydliggjort att det handlar om en satirisk lustighet. För många muslimer symboliserar däremot hunden det mest avskyvärda, och att likna någon vid en hund är en djup förolämpning.

Att etablissemanget står upp för att försvara den ena provokationen, men fördömer och åtalar den andra, det inger mig starkt obehag. Båda provokationerna förtjänar i själva verket att fördömas, samtidigt som yttrandefriheten borde säkra bådas okränkbara rätt att uttryckas.

Den hotade yttrandefriheten

En liten glimt av världen utanför mitt nervsystem

Mobil- och därmed Internetlös på tåget läste jag Metro. Niclas Wahlgren är visst aktuell igen av någon anledning. Tydligen har han gift sig med en annan »kändis«, men det stod inte vad hon var känd för. Och så finns det en popartist som heter Lady Gaga som har bitchig image och utmanande klädstil och är väldigt populär. Vilken sorts musik hon sysslar med specificerades inte närmare. That's it, you're up to date.

Det hela fördjupar min misstanke om att vi i själva verket lever i en lätt distorderad version av det tidiga 1980-talet. Alltså perioden just innan Framtiden började.

En annan reflektion är att medan mitt nervsystem blir allt mer integrerat med Nätet, och jag därmed får allt bättre koll inom områden som intresserar mig, så tappar jag samtidigt allt mer kontakten med vad Folk intresserar sig för.

Mobil- och därmed Internetlös på tåget läste jag Metro. Niclas Wahlgren är visst aktuell igen av någon anledning. Tydligen har han gift sig med en annan »kändis«, men det stod inte vad hon var känd för. Och så finns det en popartist som heter Lady Gaga som har bitchig image och utmanande klädstil och är väldigt populär. Vilken sorts musik hon sysslar med specificerades inte närmare. That's it, you're up to date.

Det hela fördjupar min misstanke om att vi i själva verket lever i en lätt distorderad version av det tidiga 1980-talet. Alltså perioden just innan Framtiden började.

En annan reflektion är att medan mitt nervsystem blir allt mer integrerat med Nätet, och jag därmed får allt bättre koll inom områden som intresserar mig, så tappar jag samtidigt allt mer kontakten med vad Folk intresserar sig för.

En liten glimt av världen utanför mitt nervsystem