11 november 2009

Teori i konspiration och vetenskap

»Var finns egentligen bevisen för den heliocentriska världsbilden?« frågar Johan Lundberg i den bisarra kommentartråden till hans eget blogginlägg (och på Twitter, där jag först uppmärksammade det). »Den info som jag själv kunnat spåra upp på nätet finner jag faktiskt inte helt tillförlitlig.«

Detta är retorisk sarkasm. Lundberg är inte egentligen ute efter heliocentrismen utan raljerar över hur konspirationsteoretiker resonerar. Jag återkommer till konspirationsteorierna nedan, men jag börjar med den del av Lundberg ironiska uttalande som han antagligen är minst intresserad av att prata om, nämligen fysikaliska teorier och de eventuella bevisen för dem.

När man hävdar att Kepler uppfann gravitationen brukar man få reaktionen »Du menar att han upptäckte den! Du menar inte att saker inte föll till marken före Kepler, bara att man inte visste varför.« Men vet man det nu då? Beror det på gravitationen? Vad är gravitationen i så fall? Ett naturfenomen som gör att föremål med massa dras mot varandra. Jaha, då vet vi. Eller? Varför är det en bättre förklaring än att saker helt enkelt faller nedåt?

Det är det i själva verket inte alls, inte för tyngdkraften. Det finns inte ens en vedertagen teori för vad en kraft egentligen är för något. Keplers, och i hans fotspår Newtons, innovationer bestod i en matematisk modell för att beräkna hur kroppar rör sig i förhållande till varandra. Kepler och Newton var mest intresserade av himlakroppars rörelser, men samma modell kan användas för att beräkna hur mindre föremål nära jordens yta dras mot dess centrum. Däri ligger uppfinningen: en beräkningsmetod för att ganska exakt kunna förutsäga en liten del av framtiden, på ett sätt som är utom räckhåll för den mänskliga intuitionen.

Detsamma kan sägas om alla vetenskapliga teorier, inklusive den heliocentriska världsbilden. Den är idag tätt sammanbunden med gravitationen, men gravitationsbegreppet var alltså ännu inte uppfunnet när Copernicus och tidigare heliocentriker förde fram sina teorier. Alla är de med våra dagars ögon krångliga ad hoc-konstruktioner, och alla är sedan länge övergivna.

Det är sällan det finns några bevis för en vetenskaplig teori. Teorin är en arbetshypotes som man utgår ifrån tills man, eventuellt, hittar en bättre. Vetenskapsmän gör gott i att inte alltför emfatiskt hävda att deras teorier är sanna (även om man naturligtvis kallar dem så i dagligt tal). En god teori är en som med hög precision kan förutsäga utfallet av experiment, och alltså som sagt därmed kan användas för att förutsäga framtiden. Som är så enkel som möjligt, enligt principen Ockhams rakkniv. Och som slutligen, om möjligt, har ett starkt förklaringsvärde.

Det är det som gör vetenskapen unik och enastående: den är okänslig för om man tror på den eller inte, och bevis är inte särskilt relevanta. Styrkan i en teori är dess användbarhet, inte dess sanningshalt – vad nu sanning egentligen ska betyda.

Förklaringsvärdet i en teori ska inte heller överbetonas. Vad innebär en förklaring? En beskrivning som ger en intuitiv känsla av förståelse kanske man skulle kunna säga, men vad innebär då det? Förståelse är ett psykologiskt fenomen vars inre natur är föga känd. Ett synnerligen bräckligt kriterium för en bra teori. Visst, det är trevligt när man kan känna att en teori träffar rätt, och låter en »se« hur saker i naturen hänger samman. Darwins utvecklingslära är ett typexempel på det. Men det finns också lysande teorier utan reellt förklaringsvärde – gravitationen till exempel.

Konspirationsteorierna som Johan Lundberg ondgör sig över kan också bäst förstås som psykologiska fenomen. Någonting i människans (eller åtminstone många människors) sätt att tänka gör det svårt att acceptera att förklaringen till någonting stort och omvälvande kan vara så enkelt som det verkar vid första anblicken. Jag vet exempelvis bara ett enda politiskt mord där jag aldrig hört någon teori om att det måste ligga något annat bakom, nämligen mordet på Gustav III. Det förklaras av att den officiella förklaringen i detta fall är att det var en konspiration, iscensatt av mäktiga män som agerade i kulisserna.

Jag ger inte mycket för Lundbergs teori om »pajasarna från sanningsrörelsen […] som åskådningsexempel på Internets skadliga effekter: hur Internet gör det möjligt för människor med de mest bisarra läggningar och idéer att alltid hitta ett par själsfränder som får dem att känna sig som delaktiga i fullkomligt normala gemenskaper.« Vad är det som är så skadligt med detta? Blir en pajas farlig av att känna sig som en del av en gemenskap?

Konspirationsteorierna drivs inte av Internet utan, som sagt, av naturliga psykologiska reaktioner. Teorierna har alltid funnits, och folk har inte behövt Internet för att utarbeta intrikata alternativförklaringar om mordet på Kennedy eller avfärda förintelsen som propaganda från den världs- och samhällsklassomspännande judiska konspirationen. Om förintelseförnekandet har ökat så finns det andra faktorer som förklarar det bättre, exempelvis att förekomsten av överlevande ögonvittnen har minskat, och att antijudiska stämningar i allmänhet har förstärkts genom staten Israels övergrepp i den judiska etnicitetens namn.

Jag kan inte heller, som Johan Lundberg tycks göra, önska tillbaka den auktoritära statstelevisionen med sitt filter mot det som inte föll etablissemanget i smaken – däribland stolliga konspirationsteoretiker. Jag tror inte ett ögonblick på att det var bättre förr med det rationella tänkandet i ämnen som lockar till konspirationsteorier. (En gymnasielärares uppskattning av vad hennes elever antagligen tror är inte mycket till belägg.) Det nya är att det folkliga tänkandet har blivit synligt, dels genom att det kan sprida sig själv på nätet, och dels genom att en förändrad medielogik gör att det släpps fram även i monolitiska medier. Det tycker jag bara är bra.


5 comments:

Jan Åberg sa...

Och ibland finns det flera "sanna" förklaringsmodeller varav ingen är användbar i sammanhanget, som tillexempel hos denne James-Bond-skurk:

xkcd.com/123

Nåväl till saken: När du skriver att "Någonting i människans (eller åtminstone många människors) sätt att tänka gör det svårt att acceptera att förklaringen till någonting stort och omvälvande kan vara så enkelt som det verkar vid första anblicken", menar du då att en konspirationsteori, för sin användare, är en bättre teori än den enklare icke-konspiratoriska teorin? Trots Ockham och hans rakkniv?

En nyare version av Ockhams rakkniv har också formaliserats av Jorma Rissanen som Minimum Description Length: Den bästa förklaringsmodellen är den som minimerar summan av längden på beskrivningen av modellen och längden på beskrivningen av observationerna man gör med hjälp av modellen. Om man generaliserar lite till så kan man säga att man väljer den modell som minimerar summan av ansträngningen att använda modellen + förlusterna man gör pga modellens brister. Det är tillexempel därför som Newtons gravitation oftast är bättre än Einsteins, det är helt enkelt inte värt besväret att använda den senare eftersom resultatet ändå blir närapå samma. Såvida man inte är astrofysiker. Vad som är en bra teori beror på vad man tänker använda den till. Man kan också säga att man ska välja sin modell med utgångspunkt från sig själv, för att minimera energin man förbrukar. Det inkluderar också energin man lägger ner på att lära sig acceptera/förstå hur man använder modellen. Skulle kunna passa in på det du beskriver.

Jag tror att man kan tänka likadant med moralfrågor också. För dom flesta människor är det ett bättre val att lära sig modellen "du skall icke dräpa", "du skall icke stjäla", osv, och sen bara hålla sig till det, istället för att göra en konsekvensanalys av alternativen varje gång. Det är tillexempel relativt sällan man har tillfälle att rädda livet på en skolklass genom att knuffa ner en tjock man på ett järnvägsspår. Kanske är det annorlunda för Torbjörn Tännsjö men jag tvivlar på det.

Och på samma sätt med religionen. Kan det vara så att för majoriteten av alla människor kommer en generaliserad Ockhams rakkniv, kanske instinktivt, att leda fram till att man väljer att tro på Gud? Och att det dessutom är det rationella valet? Inget gudsformat hål i själen och ingen Pascalsk riksminimering, dessutom är modellvalet helt oberoende av Guds existens. Bara god energihushållning. Allt är termodynamik i grunden.

ctail sa...

En konspiration en bättre teori, för att en enkel förklaring är psykologiskt svår att acceptera? Möjligen för vissa människor, beroende (precis som du säger) på vad de ska använda teorin till. Men enligt mina primära kriterier för en bra teori är det inte så.

Notera som det står i Wikipediaartikeln jag länkade till, att Ockham inte menade att man alltid ska välja den enklaste förklaringen. Rakkniven är bara till för att raka bort antaganden som inte behövs.

Jag håller ungefär med om det mesta du säger. Tännsjö et al. tycker jag är tramsiga, om än kanske inte av exakt samma anledningar som du. Utilitaristerna säger väl inte att man i varje ögonblick ska resonera sönder alla moraliska ställningstaganden i sina beståndsdelar. Precis som en ingenjör inte behöver härleda en hållfasthetsekvation varje gång h. använder den. Var utilitaristerna går fel är snarare, som jag ser det, när de försöker härleda etik från en ganska godtyckligt vald mängd axiom som de av någon anledning anser har prioritet framför alla andra moraliska intuitioner. Om man ska använda en logisk modell för etiken behöver den göras mer komplex än så. Och återigen bör man fråga sig vad teorin egentligen ska användas till.

Teorin om religionen du presenterar är ovanligt bra (men gå till Pascal Boyer för en mer helgjuten). Så länge man inte funderar över de antaganden som ligger till grund för tron behöver man inte störas av dem, kan obroblematiskt ta religionen för sann, och kanske också kan uppleva att det gör tillvaron gripbar.

För någon som mig, som intuitivt och självklart uppfattar religionen som en uppsättning amsagor som krånglar till snarare än förenklar, är det däremot meningslöst att argumentera för religionen som det »rationella valet«. Vad som blir intressant för mig är i stället förklaringar till hur religioner kan växa sig så starka trots sina bisarra grundantaganden.

Vidare är det för mig en rent moralisk fråga att inte av bekvämlighet låta bli att ifrågasätta de antaganden man bygger sin världsbild på. Gör man inte det blir man till exempel ett lätt offer för tyranner.

Jan Aberg sa...

Trevligt att du gillar mitt lilla forsok till religionspsykologi, jag ska kolla in Boyard snarast.

Du har saklart helt ratt om Ockham, man valjer inte alltid den enklaste modellen. Men vad gor man om en modell bara ar lite battre an en annan? Jag tycker inte att man nodvandigtvis maste vara helt konsekvent i sitt modellval, det ar ju anda bara approximationer. Man kan ha en vetenskaplig/logisk modell for den fysiska verkligheten och en metafysisk modell for moralen (som metafysik raknas alla modeller, aven icke-religiosa, dar det finns moraliska axiom). Och nar den metafysiska modellen bryter samman, till exempel i dodshjalpsfragan, sa far man bli konsekvensutilitarist och erkanna att det finns ingen generell regel som passar ihop med den moraliska intuitionen.

Jag skulle garna hora mera specifikt vad som ar problemet med regelutilitaristerna - alla manniskor gor val ett val mellan olika moraliska intuitioner och forsoker formalisera dom pa nagot satt? Till exempel som du gor i sista stycket i kommentaren (jag haller helt med dig i sjalva moralfragan for ovrigt).

Jesper Larsson sa...

När utilitaristerna kommer fram till slutsatser som bryter mot moralisk intuition, som att det kan vara rätt för en läkare att ta livet av en benbrottspatient, så hävdar de att det ändå måste vara så med hänvisning till sin teori. Jag menar att det i så fall måste vara fel på teorin, eller användningen av den. Där skiljer sig moralfilosofin från exempelvis fysiken: för en fysikalisk teori är den en styrka om den kan göra kontraintuitiva prediktioner (ifall de kan bekräftas), men vad gäller moralen kan man inte tillåta sig att godta sådant som känns fel. Gör man det vet man inte var man hamnar – kanske utanför gaskamrarna.

Det är den här boken av Boyer (inte Boyard) jag har läst.

Jan Aberg sa...

Kopte just den boken idag. Boyard ar nanting annat. Fran mitt undermedvetna, formodligen. Jag amnar lasa boken som kvallslektyr under nasta veckas nationalparkssemester.