Vodkaprovning

Häromkvällen antog jag Hannes erbjudande i kommentarerna till förra vodkainlägget och provade igenom ett antal vodkor ur hans imponerande sortiment. Jag fick bland annat prova Grey Goose, återknyta bekantskapen med Moskovskaya som jag tidigare sågat, och vågade mig också på ett litet blindtest.

Jag ska bespara er de flesta detaljerna – inte bara för att jag inte helt och hållet minns dem – men några observationer var intressanta.

Svår konst

Med ett halvdussin glas nästan smaklös vätska framför sig är det inte helt lätt att bestämma sig för vilken vodka man föredrar. Det påminner lite som att bestämma sig för vilka högtalare som låter bäst: man märker visserligen direkt att det finns vissa små skillnader när man provlyssnar, men det är först efter att ha använt dem ett tag som karaktären riktigt framträder. Proffs som vet exakt vad de ska lyssna (eller smaka) efter kan antagligen spika sina omdömen direkt, men för entusiastiska amatörer som jag och Hannes är det svårare.

Vissa nyansskillnader framträdde dock omedelbart ganska tydligt. Grey Goose var en av dem som smakade allra minst över huvud taget. Stolichnaya och Moskovskaya var båda betydligt fylligare och intressantare. Men skillnaden mellan dessa två föreföll betydligt mindre än vad jag mindes.

Ryss mot ryss

Vid ett blindtest av de två ryska sorterna i provningen tillsammans med en tredje som kontroll – den väldigt raka och enkla Renat brännvin (varunummer 1 på Systembolaget!), var det lätt att plocka ut vilken som var Renat, men vilken som var vilken av ryssarna gick jag bet på.

Nu hade dessa flaskor stått öppna och halvfulla ett tag, vilket kan ha fått dem att förlora en del smak. Luften i flaskan tar ju upp arom- och alkoholångor, så spriten tappar karaktär om den får stå länge med stor luftpelare, särskilt om man öppnar flaskan ofta och låter den spritmättade luften bytas ut. Det är inte alls bara teoretiskt: jämför själv sista slatten i favoritwhiskyflaskan, sparad till ett högtidligt tillfälle, med ett glas från en nyöppnad flaska av samma sort.

Försök förresten inte komma undan förångningen med sådana där ventilförsedda vinkorkar med tillhörande pump som är till för att sänka lufttrycket (eller i folkmun, »skapa vakuum«) i öppnade vinflaskor. Idén med dem är, antar jag, att vinet inte ska oxidera så mycket om det inte kommer i kontakt med så mycket syre. Jag är tveksam till om det fungerar över huvud taget – man lär väl inte sänka trycket mer än kanske till hälften med den där plastanordningen – men för att motverka förångning har det rimligtvis ingen positiv effekt alls, snarare negativ. För vin finns också varianten att man fyller upp flaskan med kvävgas (luft utan syre), och det borde ju hjälpa mot oxidering av vin, men inte mot förångning av någonting.

Det man kan göra för att få mindre förångning är att se till att vätskan upptar större del av utrymmet i flaskan, till exempel genom att hälla över i en mindre flaska, eller fylla upp flaskan med glaskulor. Eller så låter man helt enkelt bli att spara slattar för länge.

Lyckligtvis hade Hannes också en oöppnad Stolichnaya, och lät mig göra om blindtestet med den mot Moskovskayan. Då hade jag inget som helst problem att veta vilken som var vilken. Det var faktiskt så att skillnaden var misstänkt stor: Moskovskayan kändes utspädd vid jämförelsen. Vi kontrollerade etiketterna och mycket riktigt: den nya Stolichnayaflaskan var av en 40-procentig taxfreevariant medan den gamla var Systembolagets 38-procentiga.

Skillnaden mellan Stolichnaya och Stolichnaya var alltså betydligt större än mellan Moskovskaya och Stolichnaya, och om det hade märkbar betydelse att flaskan stått öppen, eller om skillnaden bara berodde på att varianterna varit olika från början, kunde vi alltså tyvärr inte avgöra med det material vi hade.

Slutsatser

Jag tolkar nog ändå inte detta test som att jag behöver ta tillbaka mitt tidigare omdöme att jag föredrar Stolichnaya framför Moskovskaya. Det där med koncentrerad provning och jämförelse är som sagt inte lätt för oss amatörer, och mitt tidigare omdöme var faktiskt egentligen baserat på ett mer pålitligt blindtest. Det kom sig nämligen av att jag smakat båda flera gånger över en längre tid och upplevt den ena som bättre än den andra, utan att jag ens hade någon förutfattad mening om att det skulle finnas någon märkbar skillnad.

Så resultatet blir att jag stärkts i uppfattningen att skillnaden mellan vodka och vodka är väldigt liten – försumbar för de flesta ändamål – men också i valet av Stolichnaya som min standardsort.

intressant? om vodka. Bild via Katastrofala omslag.

Häromkvällen antog jag Hannes erbjudande i kommentarerna till förra vodkainlägget och provade igenom ett antal vodkor ur hans imponerande sortiment. Jag fick bland annat prova Grey Goose, återknyta bekantskapen med Moskovskaya som jag tidigare sågat, och vågade mig också på ett litet blindtest.

Jag ska bespara er de flesta detaljerna – inte bara för att jag inte helt och hållet minns dem – men några observationer var intressanta.

Svår konst

Med ett halvdussin glas nästan smaklös vätska framför sig är det inte helt lätt att bestämma sig för vilken vodka man föredrar. Det påminner lite som att bestämma sig för vilka högtalare som låter bäst: man märker visserligen direkt att det finns vissa små skillnader när man provlyssnar, men det är först efter att ha använt dem ett tag som karaktären riktigt framträder. Proffs som vet exakt vad de ska lyssna (eller smaka) efter kan antagligen spika sina omdömen direkt, men för entusiastiska amatörer som jag och Hannes är det svårare.

Vissa nyansskillnader framträdde dock omedelbart ganska tydligt. Grey Goose var en av dem som smakade allra minst över huvud taget. Stolichnaya och Moskovskaya var båda betydligt fylligare och intressantare. Men skillnaden mellan dessa två föreföll betydligt mindre än vad jag mindes.

Ryss mot ryss

Vid ett blindtest av de två ryska sorterna i provningen tillsammans med en tredje som kontroll – den väldigt raka och enkla Renat brännvin (varunummer 1 på Systembolaget!), var det lätt att plocka ut vilken som var Renat, men vilken som var vilken av ryssarna gick jag bet på.

Nu hade dessa flaskor stått öppna och halvfulla ett tag, vilket kan ha fått dem att förlora en del smak. Luften i flaskan tar ju upp arom- och alkoholångor, så spriten tappar karaktär om den får stå länge med stor luftpelare, särskilt om man öppnar flaskan ofta och låter den spritmättade luften bytas ut. Det är inte alls bara teoretiskt: jämför själv sista slatten i favoritwhiskyflaskan, sparad till ett högtidligt tillfälle, med ett glas från en nyöppnad flaska av samma sort.

Försök förresten inte komma undan förångningen med sådana där ventilförsedda vinkorkar med tillhörande pump som är till för att sänka lufttrycket (eller i folkmun, »skapa vakuum«) i öppnade vinflaskor. Idén med dem är, antar jag, att vinet inte ska oxidera så mycket om det inte kommer i kontakt med så mycket syre. Jag är tveksam till om det fungerar över huvud taget – man lär väl inte sänka trycket mer än kanske till hälften med den där plastanordningen – men för att motverka förångning har det rimligtvis ingen positiv effekt alls, snarare negativ. För vin finns också varianten att man fyller upp flaskan med kvävgas (luft utan syre), och det borde ju hjälpa mot oxidering av vin, men inte mot förångning av någonting.

Det man kan göra för att få mindre förångning är att se till att vätskan upptar större del av utrymmet i flaskan, till exempel genom att hälla över i en mindre flaska, eller fylla upp flaskan med glaskulor. Eller så låter man helt enkelt bli att spara slattar för länge.

Lyckligtvis hade Hannes också en oöppnad Stolichnaya, och lät mig göra om blindtestet med den mot Moskovskayan. Då hade jag inget som helst problem att veta vilken som var vilken. Det var faktiskt så att skillnaden var misstänkt stor: Moskovskayan kändes utspädd vid jämförelsen. Vi kontrollerade etiketterna och mycket riktigt: den nya Stolichnayaflaskan var av en 40-procentig taxfreevariant medan den gamla var Systembolagets 38-procentiga.

Skillnaden mellan Stolichnaya och Stolichnaya var alltså betydligt större än mellan Moskovskaya och Stolichnaya, och om det hade märkbar betydelse att flaskan stått öppen, eller om skillnaden bara berodde på att varianterna varit olika från början, kunde vi alltså tyvärr inte avgöra med det material vi hade.

Slutsatser

Jag tolkar nog ändå inte detta test som att jag behöver ta tillbaka mitt tidigare omdöme att jag föredrar Stolichnaya framför Moskovskaya. Det där med koncentrerad provning och jämförelse är som sagt inte lätt för oss amatörer, och mitt tidigare omdöme var faktiskt egentligen baserat på ett mer pålitligt blindtest. Det kom sig nämligen av att jag smakat båda flera gånger över en längre tid och upplevt den ena som bättre än den andra, utan att jag ens hade någon förutfattad mening om att det skulle finnas någon märkbar skillnad.

Så resultatet blir att jag stärkts i uppfattningen att skillnaden mellan vodka och vodka är väldigt liten – försumbar för de flesta ändamål – men också i valet av Stolichnaya som min standardsort.

intressant? om vodka. Bild via Katastrofala omslag.

Vodkaprovning