Cocktailamatörismens element

Dryckeskultur för finsmakare ligger i tiden. Vin, maltwhisky, grappa – från ihållande trender till flugor. Cocktails har däremot aldrig fått någon riktig kulturstatus, och kanske kommer de aldrig att få det. De har en air av nostalgi över sig och förekommer mest i elegant inredda barer eller på temafester.

Men fnys inte åt cocktailen, den har många poänger som kulturdryckerna saknar.

Välbefinnandedispositionen

En cocktail passar bäst tidigt på kvällen. Idealisk att smutta på medan man lagar mat, eftersom den är liten och stark, och man får i sig den i ganska få klunkar som man kan passa in mellan potatisskalning, lökhack och köttansning. (Jag talar alltså hela tiden om cocktail i dess egentliga betydelse: en drink bestående av en eller flera sorters sprit med en mindre mängd andra smaksättare, serverad i ett högt glas på fot. En drink som Gin Tonic där spriten späds ut med stora mängder läsk eller sodavatten är alltså inte en cocktail, det kallar jag long drink eller grogg.)

En outtalad men normal inställning till alkoholstyrkan i det man dricker är att den ska öka efter hand som kvällen går. Jag har mer och mer börjat tycka att det är ganska idiotiskt. Att accelerera intaget efter hand som omdömet trubbas av är för det första riskabelt, man får lätt i sig mer än vad man vill. För det andra är det värdelöst för det totala välbefinnandet: Av det man dricker just innan somnar man får man ju inte ut något alls av den euforiska berusningskänsla som, låt oss inte förneka det, är den basala anledningen till att vi dricker alkohol oavsett vilken berusningsnivå vi föredrar att stanna på. Det ger bara tungt huvud dagen efter.

Visst uppskattar jag en Islaywhisky efter en god middag, eller en Alexander framåt natten, men man kan göra stora livskvalitetvinster genom att vara försiktig med vad man dricker under de senaste timmarna. Att inleda kvällen med en stark cocktail för att sedan successivt minska alkoholen man intar gör att man får ut så mycket mer av av den.

Amatören kontra bartendern

Att vara cocktailintresserad privatperson betyder inte att man är amatörbartender. Att vara bartender är något helt annat, det kräver mångsidighet och bred kunskap.

Som bartender blandar man säkert rutinmässigt dussintals olika sorters drinkar som man inte precis gillar själv. Amatören behöver inte kunna tillgodose något annat än sin egen smak (och i viss mån eventuella gästers), och kan i stället förfina den till det yttersta och lära sig blanda sina favoriter med perfekt precision.

Det första hindret att ta sig över som hemmablandare är att inte ens ett välförsett barskåp innehåller ingredienser till mer än en bråkdel av drinkarna man hittar i en receptsamling. Det är verkligen inte bara att skaffa en drinkbok och börja blanda, det kräver planering. I en medelmåttig cocktailbar finns fler likörer och andra smaksättare än de flesta skulle drömma om att ha hemma, och att besöka en cocktailbar har därmed fördelen att man ögonblickligen kan testa nästan vilken drink som helst man är nyfiken på. Men bristen på likörer är bara ett problem om man tror att man ska kunna ha samma drinkbeteende hemma i köket som i baren. Det är ett mentalt hinder.

Snabbt att dricka, långsamt att lära

Konsten att blanda cocktails är verkligen någonting som man kan fortsätta att utveckla under lång tid. Efter att ha smakat några väl utvalda sorters skotsk maltwhisky vid en handfull provningstillfällen kan man nära nog betrakta sig som kännare av skotsk maltwhisky. Men efter många fler cocktailkvällar än så är man definitivt fortfarande nybörjare. Jag betraktar mig själv fortfarande som nybörjare trots att jag odlat intresset i ett par tre år.

Att det går långsamt framåt kommer sig bland annat av att antalet blandningar man dricker vid ett enskilt tillfälle oftast är litet. En normal fredagkväll som också innehåller en måltid med vin bör man dricka en, eller möjligtvis två cocktails. Innan man blandar en tredje av bara farten bör man noga överväga risken att kroppen inte hinner bryta ner alkoholen under natten, och att man alltså offrar ett antal timmars meningsfull dagsaktivitet dagen därpå.

Det går dock betydligt fortare när man kommit över det andra mentala hindret: våga hälla ut! När man blandat en drink som man inte är nöjd med, varför skulle man dricka den? Spriten är ändå redan förbrukad, och en halvdan cocktail är inte nyttig för vare sig kropp eller själ, så häll ut den i vasken och blanda en ny.

Framför allt när man experimenterar med egna recept i början, innan man har fått känsla för vad som gör en välavvägd blandning, blir det oftast inte speciellt bra. Därför håller man sig gärna till andras recept ett bra tag.

Egen kreativitet

Så småningom är det klart att man ska börja improvisera fram egna cocktails. Om inte annat så för att råda bot på den blygsamma likörmångfalden i barskåpet. Inget kan väl vara tristare än att läsa sida upp och sida ner i cocktailboken i jakt på recept som man tycker låter intressanta och som man dessutom råkar ha alla ingredienser till. Då är det trevligare att utgå från vad man har och sätta samman något man känner för.

Dessutom får man större utlopp för sin kreativitet när man gör egna cocktailblandningar. Medan vin- och whiskykännare, med flera, nöjer sig med att bedöma vad andra har gjort, skapar cocktailentusiasten sin dryck själv.

Därmed ger cocktailen tillfredsställelse i en dimension som de andra helt saknar.

intressant? om cocktail, sprit

Dryckeskultur för finsmakare ligger i tiden. Vin, maltwhisky, grappa – från ihållande trender till flugor. Cocktails har däremot aldrig fått någon riktig kulturstatus, och kanske kommer de aldrig att få det. De har en air av nostalgi över sig och förekommer mest i elegant inredda barer eller på temafester.

Men fnys inte åt cocktailen, den har många poänger som kulturdryckerna saknar.

Välbefinnandedispositionen

En cocktail passar bäst tidigt på kvällen. Idealisk att smutta på medan man lagar mat, eftersom den är liten och stark, och man får i sig den i ganska få klunkar som man kan passa in mellan potatisskalning, lökhack och köttansning. (Jag talar alltså hela tiden om cocktail i dess egentliga betydelse: en drink bestående av en eller flera sorters sprit med en mindre mängd andra smaksättare, serverad i ett högt glas på fot. En drink som Gin Tonic där spriten späds ut med stora mängder läsk eller sodavatten är alltså inte en cocktail, det kallar jag long drink eller grogg.)

En outtalad men normal inställning till alkoholstyrkan i det man dricker är att den ska öka efter hand som kvällen går. Jag har mer och mer börjat tycka att det är ganska idiotiskt. Att accelerera intaget efter hand som omdömet trubbas av är för det första riskabelt, man får lätt i sig mer än vad man vill. För det andra är det värdelöst för det totala välbefinnandet: Av det man dricker just innan somnar man får man ju inte ut något alls av den euforiska berusningskänsla som, låt oss inte förneka det, är den basala anledningen till att vi dricker alkohol oavsett vilken berusningsnivå vi föredrar att stanna på. Det ger bara tungt huvud dagen efter.

Visst uppskattar jag en Islaywhisky efter en god middag, eller en Alexander framåt natten, men man kan göra stora livskvalitetvinster genom att vara försiktig med vad man dricker under de senaste timmarna. Att inleda kvällen med en stark cocktail för att sedan successivt minska alkoholen man intar gör att man får ut så mycket mer av av den.

Amatören kontra bartendern

Att vara cocktailintresserad privatperson betyder inte att man är amatörbartender. Att vara bartender är något helt annat, det kräver mångsidighet och bred kunskap.

Som bartender blandar man säkert rutinmässigt dussintals olika sorters drinkar som man inte precis gillar själv. Amatören behöver inte kunna tillgodose något annat än sin egen smak (och i viss mån eventuella gästers), och kan i stället förfina den till det yttersta och lära sig blanda sina favoriter med perfekt precision.

Det första hindret att ta sig över som hemmablandare är att inte ens ett välförsett barskåp innehåller ingredienser till mer än en bråkdel av drinkarna man hittar i en receptsamling. Det är verkligen inte bara att skaffa en drinkbok och börja blanda, det kräver planering. I en medelmåttig cocktailbar finns fler likörer och andra smaksättare än de flesta skulle drömma om att ha hemma, och att besöka en cocktailbar har därmed fördelen att man ögonblickligen kan testa nästan vilken drink som helst man är nyfiken på. Men bristen på likörer är bara ett problem om man tror att man ska kunna ha samma drinkbeteende hemma i köket som i baren. Det är ett mentalt hinder.

Snabbt att dricka, långsamt att lära

Konsten att blanda cocktails är verkligen någonting som man kan fortsätta att utveckla under lång tid. Efter att ha smakat några väl utvalda sorters skotsk maltwhisky vid en handfull provningstillfällen kan man nära nog betrakta sig som kännare av skotsk maltwhisky. Men efter många fler cocktailkvällar än så är man definitivt fortfarande nybörjare. Jag betraktar mig själv fortfarande som nybörjare trots att jag odlat intresset i ett par tre år.

Att det går långsamt framåt kommer sig bland annat av att antalet blandningar man dricker vid ett enskilt tillfälle oftast är litet. En normal fredagkväll som också innehåller en måltid med vin bör man dricka en, eller möjligtvis två cocktails. Innan man blandar en tredje av bara farten bör man noga överväga risken att kroppen inte hinner bryta ner alkoholen under natten, och att man alltså offrar ett antal timmars meningsfull dagsaktivitet dagen därpå.

Det går dock betydligt fortare när man kommit över det andra mentala hindret: våga hälla ut! När man blandat en drink som man inte är nöjd med, varför skulle man dricka den? Spriten är ändå redan förbrukad, och en halvdan cocktail är inte nyttig för vare sig kropp eller själ, så häll ut den i vasken och blanda en ny.

Framför allt när man experimenterar med egna recept i början, innan man har fått känsla för vad som gör en välavvägd blandning, blir det oftast inte speciellt bra. Därför håller man sig gärna till andras recept ett bra tag.

Egen kreativitet

Så småningom är det klart att man ska börja improvisera fram egna cocktails. Om inte annat så för att råda bot på den blygsamma likörmångfalden i barskåpet. Inget kan väl vara tristare än att läsa sida upp och sida ner i cocktailboken i jakt på recept som man tycker låter intressanta och som man dessutom råkar ha alla ingredienser till. Då är det trevligare att utgå från vad man har och sätta samman något man känner för.

Dessutom får man större utlopp för sin kreativitet när man gör egna cocktailblandningar. Medan vin- och whiskykännare, med flera, nöjer sig med att bedöma vad andra har gjort, skapar cocktailentusiasten sin dryck själv.

Därmed ger cocktailen tillfredsställelse i en dimension som de andra helt saknar.

intressant? om cocktail, sprit

Cocktailamatörismens element