Nedflyttning

Jag brukar fnysa föraktfullt när bloggskribenter postar inlägg bara för att ursäkta sig och förklara varför de inte skrivit något på senaste tiden. Därför vill jag framhålla att detta inte är ett sådant inlägg. Jag skriver inte detta för att försäkra att jag inte glömt Dig, kära bloggläsare; inte för släta över frånvaron av intressanta texter genom att berätta att bloggen på intet sätt är den enda delen av mitt liv som blivit lidande av min brist på tid och koncentration på senaste tiden; och inte för att förklara att orsaken ytterst är att det dykt upp en ny person i mitt liv som lägger beslag på mycket uppmärksamhet – och tid. Inte ens för att det känns pinsamt att jag efter nästan två månader inte har publicerat sammanfattningen av fria-viljan-undersökningen.

Nej, anledningen är att det senaste inlägget före detta, som jag trots allt lyckades pressa fram i ursinnet över mediatystnaden inför den så kallade FRA-lagen, och som var det mest aktuella jag skrivit hittills här, verkligen behöver flyttas ner ett steg. Det har nämligen snabbt blivit den mest inaktuella texten någonsin på bloggen. Att få bort det från översta platsen på bloggen har blivit ett akut underhållsärende.

Integritetsdiskussionen har ju nämligen exploderat de senaste veckorna, inte bara i bloggosfären utan också i traditionella media. Det handlar mest om FRA, men har också spillt över till PKU-registret med mera, och debatten ser hittills inte ut att avta. Har vi sett en vändpunkt? Har svensken äntligen börjat stå upp mot Storebror och säga »stopp!«? Det återstår att se, men för mig personligen har det i alla fall varit en omskakande upplevelse. Mitt politiska landskap blir aldrig som förr igen.

I alla fall, nästa vecka börjar min sommarsemester. Då tror jag nog att jag ska kunna samla ihop tillräckligt med tid och energi igen för att det ska räcka till ett par riktiga blogginlägg.

Jag brukar fnysa föraktfullt när bloggskribenter postar inlägg bara för att ursäkta sig och förklara varför de inte skrivit något på senaste tiden. Därför vill jag framhålla att detta inte är ett sådant inlägg. Jag skriver inte detta för att försäkra att jag inte glömt Dig, kära bloggläsare; inte för släta över frånvaron av intressanta texter genom att berätta att bloggen på intet sätt är den enda delen av mitt liv som blivit lidande av min brist på tid och koncentration på senaste tiden; och inte för att förklara att orsaken ytterst är att det dykt upp en ny person i mitt liv som lägger beslag på mycket uppmärksamhet – och tid. Inte ens för att det känns pinsamt att jag efter nästan två månader inte har publicerat sammanfattningen av fria-viljan-undersökningen.

Nej, anledningen är att det senaste inlägget före detta, som jag trots allt lyckades pressa fram i ursinnet över mediatystnaden inför den så kallade FRA-lagen, och som var det mest aktuella jag skrivit hittills här, verkligen behöver flyttas ner ett steg. Det har nämligen snabbt blivit den mest inaktuella texten någonsin på bloggen. Att få bort det från översta platsen på bloggen har blivit ett akut underhållsärende.

Integritetsdiskussionen har ju nämligen exploderat de senaste veckorna, inte bara i bloggosfären utan också i traditionella media. Det handlar mest om FRA, men har också spillt över till PKU-registret med mera, och debatten ser hittills inte ut att avta. Har vi sett en vändpunkt? Har svensken äntligen börjat stå upp mot Storebror och säga »stopp!«? Det återstår att se, men för mig personligen har det i alla fall varit en omskakande upplevelse. Mitt politiska landskap blir aldrig som förr igen.

I alla fall, nästa vecka börjar min sommarsemester. Då tror jag nog att jag ska kunna samla ihop tillräckligt med tid och energi igen för att det ska räcka till ett par riktiga blogginlägg.

Nedflyttning

Tidningarnas rätt att inte yttra sig

I måndags när jag plockade upp morgontidningen var utsidan nästan helt blank. »Denna tidning är inte godkänd av staten« stod där bara. Äntligen! tänkte jag. I elfte timmen får vi se en publicistisk aktion som den Oscar Swartz efterlyste. En aktion som kan stoppa införandet i Sverige av ett avlyssningssystem som regimen i DDR bara kunde drömma om.

Men naturligtvis var det inte så. Det var en menlös kampanj för den sällan ifrågasatta tryckfriheten. Integriteten för vanliga medborgares yttranden, och avslöjanden som att en statlig myndighet i åratal medvetet brutit mot Sveriges grundlag genom olaglig avlyssning, dem väljer tidningarna även fortsättningsvis att använda sig av sin frihet att inte yttra sig om.

För dem som missat vad jag pratar om handlar det om att riksdagen är på väg att klubba igenom en lag som innebär att operatörer ska åläggas att skicka all trafik – alla sms, all e-post, alla telefonsamtal – i kablar till den statliga avlyssningsmyndigheten FRA, där det är hemligt vad som händer med den. FRA:s överdirektör Anders Wik försvarar sig med att de som är emot förslaget är »foliehattar« och att hans organisation ändå inte får lov att avlyssna svenska medborgare. Allt han vill är att avlyssna skumma typer i främmande länder. Det låter väl inte så farligt?

FRA-direktörens uttalanden är inte bara fulla av förakt och fördomar, de är att betrakta som en dimridå. För det första är det rent tekniskt inte möjligt att skilja ut trafik som går utomlands. Dagens kommunikationsprotokoll, som Internets, känner inga nationsgränser. För det andra spanar FRA redan idag på svenska medborgare, trots att det inte är det deras uppgift.

För det tredje är uppenbarligen inte vad de får göra någonting som FRA tar så allvarligt på. Det finns en inspelning där samme FRA-direktör berättar att den nuvarande avlyssningsverksamheten bryter mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, vilket är en del av Sveriges grundlag!

Det är förvisso troligt att FRA:s ambition inte är att avlyssna »din moster i Motala«. Men vem tror på allvar att de kommer att hålla emot när avlyssningsbefogenheterna utökas under förevändningen att det gäller att komma åt terrorister, pedofiler, fildelare, eller vilket påstått hot mot samhället som kan tänkas stå på agendan för dagen. Dessutom: glöm inte att besluten om vad materialet ska användas till kommer att fattas i det sekretessbelagt fördolda. Vilka makthavare låter bli att skaffa information om sina motståndare när de tror att ingen kan ställa dem till svars, eller ens få reda på vad de gjort?

När Jan Guillou och Peter Bratt på 1970-talet avslöjade att IB hade sysslat med olaglig informationsinhämtning för politiska syften blev det åtminstone rabalder, och journalisterna sattes i fängelse. Det kan tyckas att de som hävdar medborgarnas rätt att kommunicera utan att bli avlyssnade har halkat tillbaka två steg på GandhiCon-skalan: efter att ha blivit bekämpade har de fallit till att bli ignorerade.

Men någon sorts rabalder kan det nog bli så småningom. Fram till omröstningen i riksdagen den 17 juni håller dock alla insyltade så tyst som möjligt, för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. Minns att Thomas Bodström tidigare dragit tillbaka förslaget, inte för att han kommit fram till att det var ett dåligt förslag, utan för att det väckt för mycket uppmärksamhet inför valrörelsen.

Morgontidningarna konstaterar att Försvarsutskottet godkänt förslaget, och får det att låta som att det redan vore klubbat. Därutöver är de traditionella medierna tysta, med ett par enstaka undantag på opinionssidorna, och ett enda på nyhetsplats – i branschtidningen Computer Sweden. Varför de inte reagerar hårdare, när debattörer på Internet från vänster till höger skriker ut sin avsky, det är mig faktiskt en gåta.

intressant? om politik, övervakning, FRA, gammelmedia.

I måndags när jag plockade upp morgontidningen var utsidan nästan helt blank. »Denna tidning är inte godkänd av staten« stod där bara. Äntligen! tänkte jag. I elfte timmen får vi se en publicistisk aktion som den Oscar Swartz efterlyste. En aktion som kan stoppa införandet i Sverige av ett avlyssningssystem som regimen i DDR bara kunde drömma om.

Men naturligtvis var det inte så. Det var en menlös kampanj för den sällan ifrågasatta tryckfriheten. Integriteten för vanliga medborgares yttranden, och avslöjanden som att en statlig myndighet i åratal medvetet brutit mot Sveriges grundlag genom olaglig avlyssning, dem väljer tidningarna även fortsättningsvis att använda sig av sin frihet att inte yttra sig om.

För dem som missat vad jag pratar om handlar det om att riksdagen är på väg att klubba igenom en lag som innebär att operatörer ska åläggas att skicka all trafik – alla sms, all e-post, alla telefonsamtal – i kablar till den statliga avlyssningsmyndigheten FRA, där det är hemligt vad som händer med den. FRA:s överdirektör Anders Wik försvarar sig med att de som är emot förslaget är »foliehattar« och att hans organisation ändå inte får lov att avlyssna svenska medborgare. Allt han vill är att avlyssna skumma typer i främmande länder. Det låter väl inte så farligt?

FRA-direktörens uttalanden är inte bara fulla av förakt och fördomar, de är att betrakta som en dimridå. För det första är det rent tekniskt inte möjligt att skilja ut trafik som går utomlands. Dagens kommunikationsprotokoll, som Internets, känner inga nationsgränser. För det andra spanar FRA redan idag på svenska medborgare, trots att det inte är det deras uppgift.

För det tredje är uppenbarligen inte vad de får göra någonting som FRA tar så allvarligt på. Det finns en inspelning där samme FRA-direktör berättar att den nuvarande avlyssningsverksamheten bryter mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, vilket är en del av Sveriges grundlag!

Det är förvisso troligt att FRA:s ambition inte är att avlyssna »din moster i Motala«. Men vem tror på allvar att de kommer att hålla emot när avlyssningsbefogenheterna utökas under förevändningen att det gäller att komma åt terrorister, pedofiler, fildelare, eller vilket påstått hot mot samhället som kan tänkas stå på agendan för dagen. Dessutom: glöm inte att besluten om vad materialet ska användas till kommer att fattas i det sekretessbelagt fördolda. Vilka makthavare låter bli att skaffa information om sina motståndare när de tror att ingen kan ställa dem till svars, eller ens få reda på vad de gjort?

När Jan Guillou och Peter Bratt på 1970-talet avslöjade att IB hade sysslat med olaglig informationsinhämtning för politiska syften blev det åtminstone rabalder, och journalisterna sattes i fängelse. Det kan tyckas att de som hävdar medborgarnas rätt att kommunicera utan att bli avlyssnade har halkat tillbaka två steg på GandhiCon-skalan: efter att ha blivit bekämpade har de fallit till att bli ignorerade.

Men någon sorts rabalder kan det nog bli så småningom. Fram till omröstningen i riksdagen den 17 juni håller dock alla insyltade så tyst som möjligt, för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. Minns att Thomas Bodström tidigare dragit tillbaka förslaget, inte för att han kommit fram till att det var ett dåligt förslag, utan för att det väckt för mycket uppmärksamhet inför valrörelsen.

Morgontidningarna konstaterar att Försvarsutskottet godkänt förslaget, och får det att låta som att det redan vore klubbat. Därutöver är de traditionella medierna tysta, med ett par enstaka undantag på opinionssidorna, och ett enda på nyhetsplats – i branschtidningen Computer Sweden. Varför de inte reagerar hårdare, när debattörer på Internet från vänster till höger skriker ut sin avsky, det är mig faktiskt en gåta.


intressant? om politik, övervakning, FRA, gammelmedia.

Tidningarnas rätt att inte yttra sig

Jag blir allt mindre hemlig

Jag fortsätter att skriva under pseudonym, men säkerhetstänkandet kring min anonymitet släpper allt mer – en utveckling som fick en skjuts av att Åsa outade mitt kön för några månader sedan. Man behöver numera inte vara alltför listig ens för att ta reda på mitt namn.

Nu har jag lagt till en om mig-text i högermarginalen också. Det är en sorts eftergift: jag skulle önska att man bara bedömde texterna utifrån vad det står i dem, inte att det spelade någon roll vem som skrivit dem. Men jag förstår att det ger viss osäkerhet att inte ha en aning om vem skribenten är. Jag skulle ju kunna vara en hemlig agent för någon kommersiell eller subversiv organisation. Det kan jag i och för sig fortfarande vara.

Bilden i min Bloggerprofil föreställer förstås inte egentligen mig, utan uppfinnaren Rotwang i Fritz Langs Metropolis. Han är bara en förebild för mig inom ett ytterst begränsat delspektrum av tillvaron. Jag har långt kvar till att bli lika cynisk som han. Lyckligtvis.

Jag fortsätter att skriva under pseudonym, men säkerhetstänkandet kring min anonymitet släpper allt mer – en utveckling som fick en skjuts av att Åsa outade mitt kön för några månader sedan. Man behöver numera inte vara alltför listig ens för att ta reda på mitt namn.

Nu har jag lagt till en om mig-text i högermarginalen också. Det är en sorts eftergift: jag skulle önska att man bara bedömde texterna utifrån vad det står i dem, inte att det spelade någon roll vem som skrivit dem. Men jag förstår att det ger viss osäkerhet att inte ha en aning om vem skribenten är. Jag skulle ju kunna vara en hemlig agent för någon kommersiell eller subversiv organisation. Det kan jag i och för sig fortfarande vara.

Bilden i min Bloggerprofil föreställer förstås inte egentligen mig, utan uppfinnaren Rotwang i Fritz Langs Metropolis. Han är bara en förebild för mig inom ett ytterst begränsat delspektrum av tillvaron. Jag har långt kvar till att bli lika cynisk som han. Lyckligtvis.

Jag blir allt mindre hemlig