Musiktelevisionen på Internet

Via Windyjonas får jag veta att MTV har börjat lägga ut sitt videoarkiv på nätet. Om de hade gjort det före YouTubes genombrott hade det varit en jättegrej, men nu finns ju praktiskt taget allting redan därute även om det kanske har lite sämre bildkvalitet. Kanske har det att göra med att de gamla medierna har svårt att lägga om affärsmodellerna för att passa den nya tiden, att de är så senkomna.

Dessutom inser jag, när jag letar efter gamla favoritvideor att återse, att jag redan har praktiskt taget alla musikvideor som betyder något för mig på dvd. De senaste åren har jag inte gjort några videoupptäckter – dels för att MTV bara verkar visa dokusåpor nuförtiden, och dels för att jag övergått till att mest lyssna på jazz, av musiker som inte gör (eller gjorde) videor, och house, av artister som oftast inte ens ger ut cd och naturligtvis inte videor. De flesta gamla favoriter har jag på samlingar med Beastie Boys, David Bowie och från skivbolaget Warp.

Jag saknar fortfarande min favorit av Chris Cunningham, Portisheads Only You, men den finns ännu inte på MTV:s webbplats (och den finns utgiven på dvd den också). För den händelse att någon skulle ha missat Chris Cunningham klipper jag in en annan pärla: videon han gjorde till The Aphex Twins Windowlicker. Det var den andra han gjorde åt Aphex. Ingen av låtarna tillhör artistens starkaste nummer, men videorna är fantastiska. Föregångaren Come to Daddy är antagligen mer berömd (det var den som gjorde att Madonna fick upp ögonen för regissören och engegerade honom till Frozen), men den lättsammare Windowlicker är nog min personliga favorit av de två. Båda innehåller artistens ansikte placerat där det inte hör hemma – en idé som regissören fick från Donkey Rhubarb-videon där det är juckande nallar som begåvats med Richard D. James inte så klassiskt vackra nuna.

Tyvärr får man här inte se inledningen där de två killarna i bilen förgäves försöker förklara sin förträfflighet för tjejerna på trottoaren, så den får ni försöka föreställa er. Egentligen är inte upplösningen tillräckligt bra i den här versionen heller – en del av blandningen mellan det parodiskt reklamfilmsvackra och det groteska går inte riktigt fram. Så köp för all del antingen Warpsamlingen eller Chris Cunningham-samlingen. Eller förresten, välj definitivt Chris Cunningham-samlingen, så får ni med Only You också.

Aphex Twin |MTV Music

Via Windyjonas får jag veta att MTV har börjat lägga ut sitt videoarkiv på nätet. Om de hade gjort det före YouTubes genombrott hade det varit en jättegrej, men nu finns ju praktiskt taget allting redan därute även om det kanske har lite sämre bildkvalitet. Kanske har det att göra med att de gamla medierna har svårt att lägga om affärsmodellerna för att passa den nya tiden, att de är så senkomna.

Dessutom inser jag, när jag letar efter gamla favoritvideor att återse, att jag redan har praktiskt taget alla musikvideor som betyder något för mig på dvd. De senaste åren har jag inte gjort några videoupptäckter – dels för att MTV bara verkar visa dokusåpor nuförtiden, och dels för att jag övergått till att mest lyssna på jazz, av musiker som inte gör (eller gjorde) videor, och house, av artister som oftast inte ens ger ut cd och naturligtvis inte videor. De flesta gamla favoriter har jag på samlingar med Beastie Boys, David Bowie och från skivbolaget Warp.

Jag saknar fortfarande min favorit av Chris Cunningham, Portisheads Only You, men den finns ännu inte på MTV:s webbplats (och den finns utgiven på dvd den också). För den händelse att någon skulle ha missat Chris Cunningham klipper jag in en annan pärla: videon han gjorde till The Aphex Twins Windowlicker. Det var den andra han gjorde åt Aphex. Ingen av låtarna tillhör artistens starkaste nummer, men videorna är fantastiska. Föregångaren Come to Daddy är antagligen mer berömd (det var den som gjorde att Madonna fick upp ögonen för regissören och engegerade honom till Frozen), men den lättsammare Windowlicker är nog min personliga favorit av de två. Båda innehåller artistens ansikte placerat där det inte hör hemma – en idé som regissören fick från Donkey Rhubarb-videon där det är juckande nallar som begåvats med Richard D. James inte så klassiskt vackra nuna.

Tyvärr får man här inte se inledningen där de två killarna i bilen förgäves försöker förklara sin förträfflighet för tjejerna på trottoaren, så den får ni försöka föreställa er. Egentligen är inte upplösningen tillräckligt bra i den här versionen heller – en del av blandningen mellan det parodiskt reklamfilmsvackra och det groteska går inte riktigt fram. Så köp för all del antingen Warpsamlingen eller Chris Cunningham-samlingen. Eller förresten, välj definitivt Chris Cunningham-samlingen, så får ni med Only You också.

Aphex Twin |MTV Music

Musiktelevisionen på Internet

Sant eller falskt

Nu finns det en ny filosofisk enkät i högermarginalen. Ni får ända till Lucianatten på er att svara. Alternativen är inte helt ömsesidigt uteslutande. Anser man att alla påståenden är både sanna och falska är det till exempel ganska naturligt om man anser att det finns påståenden som är både sanna och falska. Men välj det starkaste påståendet ni kan ställa upp på.

Om något är oklart, eller om ni skulle ha velat ha ytterligare alternativ, skicka en kommentar till detta inlägg så ska vi se om jag kan reda ut det.

När undersökningen är avslutad postar jag förstås mina kommentarer på bloggen.

Nu finns det en ny filosofisk enkät i högermarginalen. Ni får ända till Lucianatten på er att svara. Alternativen är inte helt ömsesidigt uteslutande. Anser man att alla påståenden är både sanna och falska är det till exempel ganska naturligt om man anser att det finns påståenden som är både sanna och falska. Men välj det starkaste påståendet ni kan ställa upp på.

Om något är oklart, eller om ni skulle ha velat ha ytterligare alternativ, skicka en kommentar till detta inlägg så ska vi se om jag kan reda ut det.

När undersökningen är avslutad postar jag förstås mina kommentarer på bloggen.

Sant eller falskt

Dessa omöjliga enkätalternativ

Via Hitleresque får jag veta om en valkompass för USA:s presidentval i Aftonbladet. Nej, gå inte igenom den – det är bortkastad tid. Du får inte veta någonting om dig själv som du inte visste tidigare. Nej, det intressanta är att en del av undersökningen går ut på att man ska ta ställning till påståenden som kommer upp på skärmen, och två av alternativen man får är »håller delvis med« och »håller delvis inte med«.

Ett av många exempel jag sett på att om man tänker rationellt på ett logiskt-matematiskt sätt när man svarar på undersökningar känner man sig ibland tvingad att ge helt »fel« svar (det vill säga svar som man mycket väl förstår kommer att tolkas som motsatsen till vad man anser) och ibland (som här) blir det hopplöst att välja rätt svar över huvud taget.

»Håller delvis med« kan ju exempelvis betyda att man håller med till 10% eller till 90%, och det kan »håller delvis inte med« också. Det ena alternativet gäller faktiskt om och endast om det andra gäller! Ska man hårdra den matematiska formalismen kan dessutom en »del« vara såväl tom som innefatta hela det den är en del av, så »håller delvis med« kan betyda att man inte håller med alls eller att man håller med helt och hållet, och det kan även »håller delvis inte med«.

För att ge matematiskt skolade personer möjlighet att svara på frågan skulle man kunna skriva till exempel »håller inte helt med, men till mer än hälften« respektive »håller med till någon del, men till mindre än hälften«. Ifall det nu var det som det var meningen att alternativen skulle betyda. Eller, enklare, så kunde man be om en betygsättning på hur hur »bra« ett påståendena är istället för att fråga hur mycket man »håller med«.

Via Hitleresque får jag veta om en valkompass för USA:s presidentval i Aftonbladet. Nej, gå inte igenom den – det är bortkastad tid. Du får inte veta någonting om dig själv som du inte visste tidigare. Nej, det intressanta är att en del av undersökningen går ut på att man ska ta ställning till påståenden som kommer upp på skärmen, och två av alternativen man får är »håller delvis med« och »håller delvis inte med«.

Ett av många exempel jag sett på att om man tänker rationellt på ett logiskt-matematiskt sätt när man svarar på undersökningar känner man sig ibland tvingad att ge helt »fel« svar (det vill säga svar som man mycket väl förstår kommer att tolkas som motsatsen till vad man anser) och ibland (som här) blir det hopplöst att välja rätt svar över huvud taget.

»Håller delvis med« kan ju exempelvis betyda att man håller med till 10% eller till 90%, och det kan »håller delvis inte med« också. Det ena alternativet gäller faktiskt om och endast om det andra gäller! Ska man hårdra den matematiska formalismen kan dessutom en »del« vara såväl tom som innefatta hela det den är en del av, så »håller delvis med« kan betyda att man inte håller med alls eller att man håller med helt och hållet, och det kan även »håller delvis inte med«.

För att ge matematiskt skolade personer möjlighet att svara på frågan skulle man kunna skriva till exempel »håller inte helt med, men till mer än hälften« respektive »håller med till någon del, men till mindre än hälften«. Ifall det nu var det som det var meningen att alternativen skulle betyda. Eller, enklare, så kunde man be om en betygsättning på hur hur »bra« ett påståendena är istället för att fråga hur mycket man »håller med«.

Dessa omöjliga enkätalternativ

Ateistiska ceremonier

Det är onekligen ett problem att kyrkan haft ceremonimonopol så länge att många har svårt att tänka sig en ceremoni som inte blandar in kyrkan. Behovet av ceremonier går mycket djupare än någon religion. Vi behöver ceremonier för att manifestera viktiga förändringar i våra liv, för oss själva och inför omgivningen. Vi som inte vill koppla våra djupaste ögonblick i livet till gudar, spöken eller utomjordiska besökare, vi måste också kunna ha våra ceremonier.

Och naturligtvis kan vi det. Det är dock inte alltid så lätt att veta hur man bär sig åt. Det finns inte precis några färdiga format, och det är inte lätt att hitta någon som hjälper en att hålla ceremonin någon annanstans än inom kyrkan.

Vi blev inbjudna till en välkomsthögtid för ett barn i släkten för ett antal år sedan, och jag trodde på vägen dit att det nog skulle bli en ganska fånig tillställning. Jag tyckte att det kändes onödigt och ganska krystat att, som jag såg det, imitera ett dop med det centrala, religiösa, elementet borttaget. Men jag ändrade mig radikalt under själva ceremonin.

Kvinnan som höll ceremonin var van att göra det professionellt, även om det normalt var icke-religiösa begravningar hon sysslade med. Hon hade både kunnandet som behövdes för att lägga upp en ceremoni och förmågan att leda den på ett högtidligt men samtidigt rakt och otvunget sätt. Dessutom var hon en utmärkt sångerska och gitarrist. Det hela berörde mig djupt på ett sätt som inga religiösa ceremonier någonsin gjort.

När vi själva fått barn ville vi göra något liknande för vår dotter. Vi fick tag på den som hållit ceremonin för vår släkting, och hon ville mer än gärna ha omväxling till de dystra begravningstillställningar hon annars brukar vara värd för. Hon ordnade en välkomstceremoni för vår första dotter mot en ganska symbolisk ersättning, och har sedan gjort samma sak för den andra. Som en ren bonus följde dessutom hennes man, som är professionell musiker, med båda gångerna och kompade de musikaliska inslagen på kontrabas. Vår ceremonimästare gjorde upplägget och skrev en personlig text i dialog med oss om vilka sorts personer vi var, och vad vi var ute efter att framföra. Vi diskuterade lämpliga sånger, och deltog i ceremonin med diktläsning och tändande av ljus. Det var väldigt lyckat båda gångerna, djupt känslomässig stämning under ceremonin men samtidigt glatt och otvunget.

De kristna ceremonier – vigslar och dop – jag har varit på har å andra sidan ofta varit ganska beklämmande upplevelser. Man känner konflikten mellan prästen som vill predika budskapet om Människosonen, och familjen som bara är ute efter den ceremoniella inramning till sin högtid som de rimligtvis borde ha rätt till. Hur innerligt blir det att brudparet lovar varandra trohet inför Gud när man vet att ingen av dem tror på Gud? Hur mycket är då löftet värt?

Henrik Berggren beklagar sig i dagens Dagens Nyheter över vad han verkar tycka är behovet av kyrkliga ceremonier. Om alternativ till dop skriver han »Det är möjligt att det finns bra borgerliga dopritualer [sic!]. Men jag har bara varit med om hemmasnickrade namngivningsceremonier. Och de kan vara stämningsfulla och fina, men lider av ett fundamentalt problem: det officiella erkännandet av det namn man ger sitt barn är helt kopplat till staten, närmare bestämt skattemyndigheten. […] Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.«

Vi har inte kallat våra välkomsthögtider vare sig namngivningsceremonier eller (förstås) dopritualer. De har varit avsedda just att ge barnet ett välkomnande i den »församling« av släkt och vänner där det ska leva. Att sedan praktiskt taget alla gäster har referat till tillställningen som »namngivning« får stå för dem. Dopet lider ju av samma missförstånd om att vara till för att ge barnet ett namn. (Jag irriterar mig ett par gånger i veckan på att folk säger sig »döpa om« exempelvis datafiler när de menar att de byter namn på dem.) Visst har vi gjort en grej med namnen i ceremonin, men det gör ju även dopet.

Problemet är att ateismen inte är någon religion, inte har något samfund som kan tillhandahålla mallar och professionell hjälp för ritualer, och att det saknas folklig tradition och kunskap om hur ceremonier byggs upp. Efter kyrkans månghundraåriga dominans på området är det där den mesta kompetensen finns. Jag är inte säker på vem som är mest lämpad att ta itu med det här problemet, men jag är ganska säker på att det inte är Christer Sturmark.

intressant? om religion, ateism, dop, välkomsthögtid, namngivning, ceremonier, Henrik Berggren.

Det är onekligen ett problem att kyrkan haft ceremonimonopol så länge att många har svårt att tänka sig en ceremoni som inte blandar in kyrkan. Behovet av ceremonier går mycket djupare än någon religion. Vi behöver ceremonier för att manifestera viktiga förändringar i våra liv, för oss själva och inför omgivningen. Vi som inte vill koppla våra djupaste ögonblick i livet till gudar, spöken eller utomjordiska besökare, vi måste också kunna ha våra ceremonier.

Och naturligtvis kan vi det. Det är dock inte alltid så lätt att veta hur man bär sig åt. Det finns inte precis några färdiga format, och det är inte lätt att hitta någon som hjälper en att hålla ceremonin någon annanstans än inom kyrkan.

Vi blev inbjudna till en välkomsthögtid för ett barn i släkten för ett antal år sedan, och jag trodde på vägen dit att det nog skulle bli en ganska fånig tillställning. Jag tyckte att det kändes onödigt och ganska krystat att, som jag såg det, imitera ett dop med det centrala, religiösa, elementet borttaget. Men jag ändrade mig radikalt under själva ceremonin.

Kvinnan som höll ceremonin var van att göra det professionellt, även om det normalt var icke-religiösa begravningar hon sysslade med. Hon hade både kunnandet som behövdes för att lägga upp en ceremoni och förmågan att leda den på ett högtidligt men samtidigt rakt och otvunget sätt. Dessutom var hon en utmärkt sångerska och gitarrist. Det hela berörde mig djupt på ett sätt som inga religiösa ceremonier någonsin gjort.

När vi själva fått barn ville vi göra något liknande för vår dotter. Vi fick tag på den som hållit ceremonin för vår släkting, och hon ville mer än gärna ha omväxling till de dystra begravningstillställningar hon annars brukar vara värd för. Hon ordnade en välkomstceremoni för vår första dotter mot en ganska symbolisk ersättning, och har sedan gjort samma sak för den andra. Som en ren bonus följde dessutom hennes man, som är professionell musiker, med båda gångerna och kompade de musikaliska inslagen på kontrabas. Vår ceremonimästare gjorde upplägget och skrev en personlig text i dialog med oss om vilka sorts personer vi var, och vad vi var ute efter att framföra. Vi diskuterade lämpliga sånger, och deltog i ceremonin med diktläsning och tändande av ljus. Det var väldigt lyckat båda gångerna, djupt känslomässig stämning under ceremonin men samtidigt glatt och otvunget.

De kristna ceremonier – vigslar och dop – jag har varit på har å andra sidan ofta varit ganska beklämmande upplevelser. Man känner konflikten mellan prästen som vill predika budskapet om Människosonen, och familjen som bara är ute efter den ceremoniella inramning till sin högtid som de rimligtvis borde ha rätt till. Hur innerligt blir det att brudparet lovar varandra trohet inför Gud när man vet att ingen av dem tror på Gud? Hur mycket är då löftet värt?

Henrik Berggren beklagar sig i dagens Dagens Nyheter över vad han verkar tycka är behovet av kyrkliga ceremonier. Om alternativ till dop skriver han »Det är möjligt att det finns bra borgerliga dopritualer [sic!]. Men jag har bara varit med om hemmasnickrade namngivningsceremonier. Och de kan vara stämningsfulla och fina, men lider av ett fundamentalt problem: det officiella erkännandet av det namn man ger sitt barn är helt kopplat till staten, närmare bestämt skattemyndigheten. […] Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.«

Vi har inte kallat våra välkomsthögtider vare sig namngivningsceremonier eller (förstås) dopritualer. De har varit avsedda just att ge barnet ett välkomnande i den »församling« av släkt och vänner där det ska leva. Att sedan praktiskt taget alla gäster har referat till tillställningen som »namngivning« får stå för dem. Dopet lider ju av samma missförstånd om att vara till för att ge barnet ett namn. (Jag irriterar mig ett par gånger i veckan på att folk säger sig »döpa om« exempelvis datafiler när de menar att de byter namn på dem.) Visst har vi gjort en grej med namnen i ceremonin, men det gör ju även dopet.

Problemet är att ateismen inte är någon religion, inte har något samfund som kan tillhandahålla mallar och professionell hjälp för ritualer, och att det saknas folklig tradition och kunskap om hur ceremonier byggs upp. Efter kyrkans månghundraåriga dominans på området är det där den mesta kompetensen finns. Jag är inte säker på vem som är mest lämpad att ta itu med det här problemet, men jag är ganska säker på att det inte är Christer Sturmark.

intressant? om religion, ateism, dop, välkomsthögtid, namngivning, ceremonier, Henrik Berggren.

Ateistiska ceremonier

Faktafixering

Jag skummar igenom Peter Englunds poetisk-filosofiska utläggning över plastsoldatens evigt ofullbordade hugg, och tycker i och för sig att den är lite tankeväckande, men frågan som dröjer kvar hos mig är: vad föreställer det där egentligen för soldat? Vilken armé hör han hemma i? Antagligen deltar han i andra världskriget, men uniformen är ingen av de vanligaste i krigsfilmerna man brukar se. Kan den vara rysk?

Är denna tendens att fastna vid fakta och detaljer ett handikapp? Nej, jag tror inte det. Folk kan ibland bli provocerade när man hänger upp sig på vad de tycker är trivialiteter. Men att ha en väsentlighetströskel som är lägre än de flestas, och ett finmaskigare granskningsfilter, det är samtidigt någonting som man har stor nytta av. Det gör att man ser brister som inte så många ser. Får en att följa associationer som inte är så vanliga. Leder en till en mer heltäckande förståelse än vad man annars skulle haft av det man ser, vilket låter en upptäcka samband som inte är så uppenbara.

Jag skummar igenom Peter Englunds poetisk-filosofiska utläggning över plastsoldatens evigt ofullbordade hugg, och tycker i och för sig att den är lite tankeväckande, men frågan som dröjer kvar hos mig är: vad föreställer det där egentligen för soldat? Vilken armé hör han hemma i? Antagligen deltar han i andra världskriget, men uniformen är ingen av de vanligaste i krigsfilmerna man brukar se. Kan den vara rysk?

Är denna tendens att fastna vid fakta och detaljer ett handikapp? Nej, jag tror inte det. Folk kan ibland bli provocerade när man hänger upp sig på vad de tycker är trivialiteter. Men att ha en väsentlighetströskel som är lägre än de flestas, och ett finmaskigare granskningsfilter, det är samtidigt någonting som man har stor nytta av. Det gör att man ser brister som inte så många ser. Får en att följa associationer som inte är så vanliga. Leder en till en mer heltäckande förståelse än vad man annars skulle haft av det man ser, vilket låter en upptäcka samband som inte är så uppenbara.

Faktafixering