Sweet Martini och andra cocktailstrukturella applikationer

När jag började blogga vårvintern 2007, som en ventil för att få prata om saker som inte så många i min närhet var intresserade av, hade jag ganska nyligen börjat utforska ämnet cocktails. Alltså var jag ganska tvärsäker på vad som är rätt och fel när det gäller t.ex. Dry Martini, kanske något mer säker än vad jag är idag.

Sedan dess har inte bara jag fördjupat mina kunskaper om cocktails. Omgivningen är också mer förstående. Man behöver inte åka till London för att få tag på orange bitters från världens enda kvarvarande tillverkare, utan hittar en imponerande hylla med fantasifulla bitters från nytillkomna tillverkare hos Juuls på Værnedamsvej. Det tog flera år innan jag lyckades skaffa Peychaud's bitters, som man behöver till Sazerac, och då var det genom att jag beställde från Amazon. Nu finns det förstås på Juuls.

Dessutom har jag fått många influenser och tillfällen att prata detaljer med bartenders i Köpenhamns livaktiga och skiftande toppklasscocktailscen. (Ruby står sig, och bl.a. Holmens kanal, Lidkoeb och Curfew är mer sentida tillskott, medan The Union och Ourselves Alone tyvärr försvunnit.) Till och med i Malmö har jag, trots att renodlade barer är förbjudna i Sverige, upptäckt att det finns ställen där man kan förvänta sig hög nivå: Rosen, Belle époque, samt Adelgatan på fredagar när de har barpersonal från Strøm.

Så jag behöver inte blogga för att få utlopp för cocktailintresset längre, och tycker oftast inte att jag behöver skriva ner så mycket (eller hitta på namn) för att komma ihåg vad jag lyckats med för bra drinkar själv, eftersom det blir bra nästan varje gång, sedan jag fått förståelse för grundstrukturen i de olika sorters cocktails som jag härmed tänkte dela med mig av här. Det blir en sammanfattning som upprepar en del av det centrala som jag tagit upp i gamla inlägg, men också lägger till en del idéer och erfarenheter jag aldrig skrivit ner tidigare.

Sours: teori

En sour är en drink som består av bassprit (gin, whiskey, rom, tequila, konjak, vodka, etc.), citrusjuice (färskpressad) och likör eller sockerlag. Mitt grundrecept är 5 cl bassprit, 2 cl citrus och 1 cl sött. I barer får man dem oftast något sötare, men jag gillar ganska hög syrlighet.

Sours brukar man skaka med is, och sila upp, oftast i ett högt glas på fot. Det finns några saker som att värda att tänka på vid skakningen, som alla har att göra med utspädningen man får av isen. Det är inte så att det hela går ut på att eliminera utspädningen helt – en viss utspädning ingår så att säga i receptet – och exakt hur mycket utspädning man vill ha är förstås en smaksak, men enligt min egen smak och mening är det att se till att utspädningen inte blir för stor som man behöver lägga sig vinn om. Att öka den är mycket lättare.

Första punkten är att man måste ta tillräckligt mycket is. Använder jag vanliga iskuber, från ett sådant där litet tråg man har i frysen, tar jag minst ett helt tråg till en skakning, och något mer om jag skakar två drinkar på en gång (alltså dubbel vätskemängd). Jag använder en hyfsat stor Bostonshaker, men har aldrig lyckats få bra resultat när jag försökt skaka drink till mer än två personer åt gången. Det har att göra med att ismängden behöver vara tillräckligt stor i förhållande till vätskan för att inte värmas upp och smälta för mycket. Paradoxalt kanske, att mer is ger mindre utspädning, men så är det utan tvekan.

Storleken på de enskilda isbitarna har också betydelse. Är de små eller krossade är det risk för stor utspädning. Exakt varför det är så är så pass fysikaliskt komplicerat att jag inte blivit helt klok på det. Frågar man en bartender säger hen att det är för att kontaktytan mellan isen och vätskan då blir mindre, och det blir den ju, men varför ger det egentligen mindre smältning? Med mina gymnasiekunskaper i fysik tycker jag mig kunna resonera mig fram till att en jämnare temperaturfördelning i isen, som man får med mindre bitar, borde ge mindre smältning. Men så är det alltså inte, av för mig oklara skäl: isbitarna ska vara stora och jämna. Jag skakar av samma anledning inte jättehårt med isen (utom ifall det är en drink som ska skumma), eftersom några isbitar då brukar krossas.

Givetvis ska isen vara tillräckligt kall också. Återanvänder man samma is till mer än en drink blir bitarna inte bara mindre utan också varma (om man inte återfryst dem), och smälter mer, så det gör jag aldrig. Det finns mer att nörda ner sig i vad gäller iskvalitet, men jag tror inte att det går att göra så mycket mer åt den om allt man har tillgång till är en normal hushållsfrys. (Se dock även nedan om is till rörda drinkar och återanvändning av stora isbitar.)

Jag använder som sagt oftast en Bostonshaker, som består av en glasdel och en metalldel. Glasdelen är ganska tung, och innehåller därför en hel del värme som överförs till drinken vid skakningen, vilket bidrar till att smälta isen. För att kontrollera den effekten gör jag som jag har sett bartendrarna på Ruby göra: jag fyller glasdelen med is, och rör runt den med barskeden där en stund, för att kyla ner glaset, och häller sedan bort smältvattnet. Det blir ganska mycket vatten som rinner bort, så manövern har stor betydelse. Proffsbartenders gör detta till vissa drinkar, men inte till andra, beroende på – antar jag – hur mycket utspädning som passar till respektive drink. Jag brukar göra det i stort sett alltid, eftersom det ger bättre förutsägbarhet, och jag upplever inte att utspädningen blir för liten.

Slutligen silar jag drinken ordentligt när jag heller upp i glaset, inte bara med silen som hör till shakern, utan dessutom genom en liten sil av tesilstyp som jag håller över glaset. Där fastnar eventuella kärnor och andra fruktdelar, men också större issplitter som bildats vid skakningen, och som annars ligger och smälter i drinken.

Sours: recept

Även om jag som sagt numera ofta experimenterar fritt händer det att jag får till någon lyckträff som jag vill bevara. Jag skriver ner några här, delvis för min egen referens.

Mitt grundrecept för sours är som sagt 5:2:1. Jag följer det inte alltid slaviskt – vissa sorters likörer blir t.ex. för dominerande om man tar så mycket som 1 cl, och då får man kompensera med något annat sötmatillskott – men jag slår ytterst sällan upp proportionerna för Margarita, Whiskey Sour, Daquiri, Sidecar, Cosmopolitan, White Lady eller andra kända drinkar som alla väsentligen är applikationer av den generiska sour-drinken.

Aviation är en gammal klassiker med gin, citron, maraschinolikör. Jag använder min standardgin Tanqueray, och den vanligaste maraschinolikören Luxardo. Innovationen jag vill bidra med är att ta i en skvätt lavendelbitters, vilket förvånansvärt förbättrar balans och djup.

Whiskey Sour är en ännu mer välkänd klassiker, som jag fick variationstips till från en tweet av Isobel Hadley-Kamptz: använd pomerans i stället för citron! Pomerans hittar man bara i butikerna på vårvintern, så det blir en säsongsdrink. Jag använder Maker's Mark, sötar med en blandning av sockerlag och Cointreau, och stänker också i antingen apelsinbitters eller – för en lite djupare och mörkare drink – Jerry Thomas Bitters.

En frukt som är ännu mer sällsynt, men som också brukar dyka upp någon gång på vårvintern, är bergamotte. Den blandar jag med Tanqueray Ten (den blommigare och dyrare varianten av Tanqueray, som inte generellt är lika användbar) och sockelag, helt enkelt, plus att jag tar en bit skal, vrider fram lite olja, och gnider mot glaskanten. Bergamotte är mest känt för att ingå i Earl Grey-te, och då är det oljan från skalet man använder, och första gången man smakar detta kan man inte undgå att associera till te. Men det går över, och jag tänker nu bara på den sublima lite parfymblommiga känslan. Jag kallar den här drinken Unforgettable (det är nog den senaste drink jag gett ett namn, för 3–4 år sedan) eftersom den i mitt huvud kopplats till parfymreklamen i Watchmen-filmatiseringen.

Färgskalan på en bukett med astrar gav mig ingivelsen till en sour med lite fler ingredienser: tequila blanco, citron, Cherry Heering, viollikör, lite sockerlag, ett par droppar Jerry Thomas Bitters. Cherry Heering är mycket mindre söt än de flesta likörer, och viollikören måste man vara mycket försiktig med; därför behövs lite sockerlag för neutral sötma.

Old-fashioned-cocktails: teori

Enligt den äldsta nedtecknade definitionen består cocktail av sprit, socker, vatten och bitters. Definitionen har vidgats genom århundradena till att väl i dag oftast helt enkelt beteckna något som blandas av olika ingredienser, men ett par drinkar av ursprungstypen lever kvar. I synnerhet om man räknar in varianter där man i stället för socker och vatten använder antingen sockerlag (som ju består av socker och vatten, och vatten tillförs också av isen man rör med) eller likör – eller en kombination.

Mina egna experiment gäller för tillfället väldigt ofta drinkar av den här typen. Den är perfekt när man vill prova en ny bitters man varit över och köpt på Juuls. Medan bitters i en sourdrink handlar om finjustering av smaken är bitters i en old-fashioned-drink en kritisk ingrediens som ofta ger hela dess karaktär.

Som grundrecept tar jag 5 cl bassprit och en knapp centiliter sött. Mängden bitters är normalt ”en skvätt”, men det varierar mycket med vad den kräver och tål, från en droppe till några skvättar.

Oftast tar jag också en bit citrusskal, normalt citron. Jag skär av en rejäl bit, utan att få med fruktkött, vrider den lite så att olja pärlar fram på ytan, och stryker lite längs glasets kant, varpå jag plumsar ner skalbiten i drinken. Det finns väldigt mycket smak i citrusskal, så man får faktiskt vara försiktig med skalet också, så att det inte helt dominerar smaken och doften.

En old-fashioned-cocktail gör man bäst i att röra med is. Skakning gör den grumlig och lätt för utspädd. Här är det ännu mer kritiskt med isen än vid skakning av en sour. Det händer väldigt lätt att man ”dödar” drinken med för stor utspädning.

En teknik för att undvika det fick jag idén till i barer som serverar den här sortens drinkar on the rocks med en enda jättestor isbit, antingen kubisk eller sfärisk: jag gör isbitar i en muffinsform av latex, för stora amerikanska muffins. Som sagt, stora och jämna isbitar minimerar utspädningen. Med en istång stoppar jag 1–2 par av muffinsisbitar på högkant i rörglaset, häller ingredienserna över isen, och rör om en stund, med lite lutning för att exponera mer is för vätskan. Om rörglaset verkligen är av glas använder jag samma trick här med att först kyla glaset genom att bara röra is i det, och hälla bort smältvattnet. Använder man metalldelen av shakern till att röra i behövs inte det steget.

Det tar ganska lång tid att frysa in isbitar av muffinsstorlek, och ganska mycket av dem är kvar efter att man använt dem. Därför tycker jag att det är synd och onödigt att slänga dem direkt. Jag greppar dem med istången och sköljer av och lägger in i frysen igen, och sedan kan jag använda dem igen nästa dag eller nästa vecka. När de blivit för små får de gå i vasken eller i skakningsisbunken.

Old-fashioned-cocktails: ingredienser

Det är ingen slump att den mest livaktiga old-fashioned-cocktaildrinken är Old-Fashioned Whiskey Cocktail, ofta helt enkelt kallad Old Fashioned. Det behövs en bassprit med karaktär, och whiskey är därmed på det hela taget lämpligast, och allra helst rye.

Jag blandar ofta fritt, men här är ett par favoriter jag återkommer till:

Sazerac: en väldigt gammal drink som jag skrivit om förr. Jag blev riktigt förtjust i den först efter att jag fått en väldigt torr Sazerac på den nu insomnade baren Ourselves Alone, och insåg att problemet med min egen var att jag brukat göra den för söt. Det plus Gaz Regans tips någonstans om att ösa på ordentligt med Peychaud's har gjort att den numera är en av mina favoriter. Jag använder Bulleit Rye, en bra standardrågwhiskey som sedan något år faktiskt, som första och enda rye, finns i Systembolagets standardsortiment! Inget citronskal i den här, utan bara rye eller – om jag känner för det – hälften rye och hälften konjak, ca ½ cl sockerlag, några stänk Peychaud's bitters, rörd och silad i ett glas draperat med Pernod Absinthe.

Edison Street: Från ”Bar-X” i Salt Lake City har jag denna smakliga variant: rye, Drambouie, grapefruktbitters, och en bit grapefruktskal. Glaset draperat med absint precis som med Sazerac.

Vermouthcocktails

Om man istället för likör eller sockerlag, som i old-fashioned-cocktail, använder vermouth eller liknande kryddat starkvin (som Lillet, Dubonnet, eller varför inte glögg) får man en drinkkategori som innehåller två av de absolut mest kända drinkarna: Martini och Manhattan. Mitt grundrecept är 5 cl bassprit, 1–2 cl vermouth (e.d.) och några droppar bitters.

Jag har redan skrivit mycket om sådana här drinkar på bloggen, i och med att det var sådana jag gillade bäst när jag först började blanda. Men här är ett par senare tillskott i min favoritlista:

Gibson, drinken Cary Grant dricker i restaurangvagnsscenen i North by Northwest är väl egentligen inget annat än en Dry Martini med en syltlök i stället för oliv. Men tack vare idén att brutalisera den lite ytterligare med ett par droppar selleribitters, istället för apelsinbitters som ursprungligen ingick i Martini, har den nästan helt ersatt Dry Martini i mitt liv. Tanqueray (den vanliga) är som oftast mitt ginval.

Sweet Martini, Dry Martinis okända syskon, får man om man tar söt röd vermouth av italiensk typ istället för torr vit av fransk typ. Sedan jag uttalade mitt ointresse för detta i Martiniblogginlägget 2007 har jag ändå provat då och då, men cirkeln slöts inte förrän i december 2014 när jag fick idén till en Sweet Martini bestående av Tanqueray Ten, Punt e Mes, och Bittermens Burlesque Bitters, dekorerad med ett Luxardokörsbär, vars sirapsartade lag långsamt sprider sig i glaset.

Är det allt?

Någon skulle säkert ha önskat sig en avdelning med svagare drinkar, t.ex. Caipirinha, Mojito och annat sådant där med krossad is, men det är en konstart jag ännu inte bemästrat, eftersom jag själv inte dricker så mycket sådant där, utan föredrar starka drinkar. Jag har en känsla av att många har uppfattningen att man är mer dekadent och blir mer berusad av drinkar med nästan ren sprit, och att det därför är anständigare att späda ut med mer juice eller bubblande vätska, men så är det ju inte! En Caipirinha innehåller typiskt lika mycket alkohol som en Sazerac, bara i ett större glas, som man, åtminstone jag, lätt lockas att hälla i sig betydligt snabbare, eftersom man inte märker dess alkoholinnehåll lika tydligt.

När jag började blogga vårvintern 2007, som en ventil för att få prata om saker som inte så många i min närhet var intresserade av, hade jag ganska nyligen börjat utforska ämnet cocktails. Alltså var jag ganska tvärsäker på vad som är rätt och fel när det gäller t.ex. Dry Martini, kanske något mer säker än vad jag är idag.

Sedan dess har inte bara jag fördjupat mina kunskaper om cocktails. Omgivningen är också mer förstående. Man behöver inte åka till London för att få tag på orange bitters från världens enda kvarvarande tillverkare, utan hittar en imponerande hylla med fantasifulla bitters från nytillkomna tillverkare hos Juuls på Værnedamsvej. Det tog flera år innan jag lyckades skaffa Peychaud's bitters, som man behöver till Sazerac, och då var det genom att jag beställde från Amazon. Nu finns det förstås på Juuls.

Dessutom har jag fått många influenser och tillfällen att prata detaljer med bartenders i Köpenhamns livaktiga och skiftande toppklasscocktailscen. (Ruby står sig, och bl.a. Holmens kanal, Lidkoeb och Curfew är mer sentida tillskott, medan The Union och Ourselves Alone tyvärr försvunnit.) Till och med i Malmö har jag, trots att renodlade barer är förbjudna i Sverige, upptäckt att det finns ställen där man kan förvänta sig hög nivå: Rosen, Belle époque, samt Adelgatan på fredagar när de har barpersonal från Strøm.

Så jag behöver inte blogga för att få utlopp för cocktailintresset längre, och tycker oftast inte att jag behöver skriva ner så mycket (eller hitta på namn) för att komma ihåg vad jag lyckats med för bra drinkar själv, eftersom det blir bra nästan varje gång, sedan jag fått förståelse för grundstrukturen i de olika sorters cocktails som jag härmed tänkte dela med mig av här. Det blir en sammanfattning som upprepar en del av det centrala som jag tagit upp i gamla inlägg, men också lägger till en del idéer och erfarenheter jag aldrig skrivit ner tidigare.

Sours: teori

En sour är en drink som består av bassprit (gin, whiskey, rom, tequila, konjak, vodka, etc.), citrusjuice (färskpressad) och likör eller sockerlag. Mitt grundrecept är 5 cl bassprit, 2 cl citrus och 1 cl sött. I barer får man dem oftast något sötare, men jag gillar ganska hög syrlighet.

Sours brukar man skaka med is, och sila upp, oftast i ett högt glas på fot. Det finns några saker som att värda att tänka på vid skakningen, som alla har att göra med utspädningen man får av isen. Det är inte så att det hela går ut på att eliminera utspädningen helt – en viss utspädning ingår så att säga i receptet – och exakt hur mycket utspädning man vill ha är förstås en smaksak, men enligt min egen smak och mening är det att se till att utspädningen inte blir för stor som man behöver lägga sig vinn om. Att öka den är mycket lättare.

Första punkten är att man måste ta tillräckligt mycket is. Använder jag vanliga iskuber, från ett sådant där litet tråg man har i frysen, tar jag minst ett helt tråg till en skakning, och något mer om jag skakar två drinkar på en gång (alltså dubbel vätskemängd). Jag använder en hyfsat stor Bostonshaker, men har aldrig lyckats få bra resultat när jag försökt skaka drink till mer än två personer åt gången. Det har att göra med att ismängden behöver vara tillräckligt stor i förhållande till vätskan för att inte värmas upp och smälta för mycket. Paradoxalt kanske, att mer is ger mindre utspädning, men så är det utan tvekan.

Storleken på de enskilda isbitarna har också betydelse. Är de små eller krossade är det risk för stor utspädning. Exakt varför det är så är så pass fysikaliskt komplicerat att jag inte blivit helt klok på det. Frågar man en bartender säger hen att det är för att kontaktytan mellan isen och vätskan då blir mindre, och det blir den ju, men varför ger det egentligen mindre smältning? Med mina gymnasiekunskaper i fysik tycker jag mig kunna resonera mig fram till att en jämnare temperaturfördelning i isen, som man får med mindre bitar, borde ge mindre smältning. Men så är det alltså inte, av för mig oklara skäl: isbitarna ska vara stora och jämna. Jag skakar av samma anledning inte jättehårt med isen (utom ifall det är en drink som ska skumma), eftersom några isbitar då brukar krossas.

Givetvis ska isen vara tillräckligt kall också. Återanvänder man samma is till mer än en drink blir bitarna inte bara mindre utan också varma (om man inte återfryst dem), och smälter mer, så det gör jag aldrig. Det finns mer att nörda ner sig i vad gäller iskvalitet, men jag tror inte att det går att göra så mycket mer åt den om allt man har tillgång till är en normal hushållsfrys. (Se dock även nedan om is till rörda drinkar och återanvändning av stora isbitar.)

Jag använder som sagt oftast en Bostonshaker, som består av en glasdel och en metalldel. Glasdelen är ganska tung, och innehåller därför en hel del värme som överförs till drinken vid skakningen, vilket bidrar till att smälta isen. För att kontrollera den effekten gör jag som jag har sett bartendrarna på Ruby göra: jag fyller glasdelen med is, och rör runt den med barskeden där en stund, för att kyla ner glaset, och häller sedan bort smältvattnet. Det blir ganska mycket vatten som rinner bort, så manövern har stor betydelse. Proffsbartenders gör detta till vissa drinkar, men inte till andra, beroende på – antar jag – hur mycket utspädning som passar till respektive drink. Jag brukar göra det i stort sett alltid, eftersom det ger bättre förutsägbarhet, och jag upplever inte att utspädningen blir för liten.

Slutligen silar jag drinken ordentligt när jag heller upp i glaset, inte bara med silen som hör till shakern, utan dessutom genom en liten sil av tesilstyp som jag håller över glaset. Där fastnar eventuella kärnor och andra fruktdelar, men också större issplitter som bildats vid skakningen, och som annars ligger och smälter i drinken.

Sours: recept

Även om jag som sagt numera ofta experimenterar fritt händer det att jag får till någon lyckträff som jag vill bevara. Jag skriver ner några här, delvis för min egen referens.

Mitt grundrecept för sours är som sagt 5:2:1. Jag följer det inte alltid slaviskt – vissa sorters likörer blir t.ex. för dominerande om man tar så mycket som 1 cl, och då får man kompensera med något annat sötmatillskott – men jag slår ytterst sällan upp proportionerna för Margarita, Whiskey Sour, Daquiri, Sidecar, Cosmopolitan, White Lady eller andra kända drinkar som alla väsentligen är applikationer av den generiska sour-drinken.

Aviation är en gammal klassiker med gin, citron, maraschinolikör. Jag använder min standardgin Tanqueray, och den vanligaste maraschinolikören Luxardo. Innovationen jag vill bidra med är att ta i en skvätt lavendelbitters, vilket förvånansvärt förbättrar balans och djup.

Whiskey Sour är en ännu mer välkänd klassiker, som jag fick variationstips till från en tweet av Isobel Hadley-Kamptz: använd pomerans i stället för citron! Pomerans hittar man bara i butikerna på vårvintern, så det blir en säsongsdrink. Jag använder Maker's Mark, sötar med en blandning av sockerlag och Cointreau, och stänker också i antingen apelsinbitters eller – för en lite djupare och mörkare drink – Jerry Thomas Bitters.

En frukt som är ännu mer sällsynt, men som också brukar dyka upp någon gång på vårvintern, är bergamotte. Den blandar jag med Tanqueray Ten (den blommigare och dyrare varianten av Tanqueray, som inte generellt är lika användbar) och sockelag, helt enkelt, plus att jag tar en bit skal, vrider fram lite olja, och gnider mot glaskanten. Bergamotte är mest känt för att ingå i Earl Grey-te, och då är det oljan från skalet man använder, och första gången man smakar detta kan man inte undgå att associera till te. Men det går över, och jag tänker nu bara på den sublima lite parfymblommiga känslan. Jag kallar den här drinken Unforgettable (det är nog den senaste drink jag gett ett namn, för 3–4 år sedan) eftersom den i mitt huvud kopplats till parfymreklamen i Watchmen-filmatiseringen.

Färgskalan på en bukett med astrar gav mig ingivelsen till en sour med lite fler ingredienser: tequila blanco, citron, Cherry Heering, viollikör, lite sockerlag, ett par droppar Jerry Thomas Bitters. Cherry Heering är mycket mindre söt än de flesta likörer, och viollikören måste man vara mycket försiktig med; därför behövs lite sockerlag för neutral sötma.

Old-fashioned-cocktails: teori

Enligt den äldsta nedtecknade definitionen består cocktail av sprit, socker, vatten och bitters. Definitionen har vidgats genom århundradena till att väl i dag oftast helt enkelt beteckna något som blandas av olika ingredienser, men ett par drinkar av ursprungstypen lever kvar. I synnerhet om man räknar in varianter där man i stället för socker och vatten använder antingen sockerlag (som ju består av socker och vatten, och vatten tillförs också av isen man rör med) eller likör – eller en kombination.

Mina egna experiment gäller för tillfället väldigt ofta drinkar av den här typen. Den är perfekt när man vill prova en ny bitters man varit över och köpt på Juuls. Medan bitters i en sourdrink handlar om finjustering av smaken är bitters i en old-fashioned-drink en kritisk ingrediens som ofta ger hela dess karaktär.

Som grundrecept tar jag 5 cl bassprit och en knapp centiliter sött. Mängden bitters är normalt ”en skvätt”, men det varierar mycket med vad den kräver och tål, från en droppe till några skvättar.

Oftast tar jag också en bit citrusskal, normalt citron. Jag skär av en rejäl bit, utan att få med fruktkött, vrider den lite så att olja pärlar fram på ytan, och stryker lite längs glasets kant, varpå jag plumsar ner skalbiten i drinken. Det finns väldigt mycket smak i citrusskal, så man får faktiskt vara försiktig med skalet också, så att det inte helt dominerar smaken och doften.

En old-fashioned-cocktail gör man bäst i att röra med is. Skakning gör den grumlig och lätt för utspädd. Här är det ännu mer kritiskt med isen än vid skakning av en sour. Det händer väldigt lätt att man ”dödar” drinken med för stor utspädning.

En teknik för att undvika det fick jag idén till i barer som serverar den här sortens drinkar on the rocks med en enda jättestor isbit, antingen kubisk eller sfärisk: jag gör isbitar i en muffinsform av latex, för stora amerikanska muffins. Som sagt, stora och jämna isbitar minimerar utspädningen. Med en istång stoppar jag 1–2 par av muffinsisbitar på högkant i rörglaset, häller ingredienserna över isen, och rör om en stund, med lite lutning för att exponera mer is för vätskan. Om rörglaset verkligen är av glas använder jag samma trick här med att först kyla glaset genom att bara röra is i det, och hälla bort smältvattnet. Använder man metalldelen av shakern till att röra i behövs inte det steget.

Det tar ganska lång tid att frysa in isbitar av muffinsstorlek, och ganska mycket av dem är kvar efter att man använt dem. Därför tycker jag att det är synd och onödigt att slänga dem direkt. Jag greppar dem med istången och sköljer av och lägger in i frysen igen, och sedan kan jag använda dem igen nästa dag eller nästa vecka. När de blivit för små får de gå i vasken eller i skakningsisbunken.

Old-fashioned-cocktails: ingredienser

Det är ingen slump att den mest livaktiga old-fashioned-cocktaildrinken är Old-Fashioned Whiskey Cocktail, ofta helt enkelt kallad Old Fashioned. Det behövs en bassprit med karaktär, och whiskey är därmed på det hela taget lämpligast, och allra helst rye.

Jag blandar ofta fritt, men här är ett par favoriter jag återkommer till:

Sazerac: en väldigt gammal drink som jag skrivit om förr. Jag blev riktigt förtjust i den först efter att jag fått en väldigt torr Sazerac på den nu insomnade baren Ourselves Alone, och insåg att problemet med min egen var att jag brukat göra den för söt. Det plus Gaz Regans tips någonstans om att ösa på ordentligt med Peychaud's har gjort att den numera är en av mina favoriter. Jag använder Bulleit Rye, en bra standardrågwhiskey som sedan något år faktiskt, som första och enda rye, finns i Systembolagets standardsortiment! Inget citronskal i den här, utan bara rye eller – om jag känner för det – hälften rye och hälften konjak, ca ½ cl sockerlag, några stänk Peychaud's bitters, rörd och silad i ett glas draperat med Pernod Absinthe.

Edison Street: Från ”Bar-X” i Salt Lake City har jag denna smakliga variant: rye, Drambouie, grapefruktbitters, och en bit grapefruktskal. Glaset draperat med absint precis som med Sazerac.

Vermouthcocktails

Om man istället för likör eller sockerlag, som i old-fashioned-cocktail, använder vermouth eller liknande kryddat starkvin (som Lillet, Dubonnet, eller varför inte glögg) får man en drinkkategori som innehåller två av de absolut mest kända drinkarna: Martini och Manhattan. Mitt grundrecept är 5 cl bassprit, 1–2 cl vermouth (e.d.) och några droppar bitters.

Jag har redan skrivit mycket om sådana här drinkar på bloggen, i och med att det var sådana jag gillade bäst när jag först började blanda. Men här är ett par senare tillskott i min favoritlista:

Gibson, drinken Cary Grant dricker i restaurangvagnsscenen i North by Northwest är väl egentligen inget annat än en Dry Martini med en syltlök i stället för oliv. Men tack vare idén att brutalisera den lite ytterligare med ett par droppar selleribitters, istället för apelsinbitters som ursprungligen ingick i Martini, har den nästan helt ersatt Dry Martini i mitt liv. Tanqueray (den vanliga) är som oftast mitt ginval.

Sweet Martini, Dry Martinis okända syskon, får man om man tar söt röd vermouth av italiensk typ istället för torr vit av fransk typ. Sedan jag uttalade mitt ointresse för detta i Martiniblogginlägget 2007 har jag ändå provat då och då, men cirkeln slöts inte förrän i december 2014 när jag fick idén till en Sweet Martini bestående av Tanqueray Ten, Punt e Mes, och Bittermens Burlesque Bitters, dekorerad med ett Luxardokörsbär, vars sirapsartade lag långsamt sprider sig i glaset.

Är det allt?

Någon skulle säkert ha önskat sig en avdelning med svagare drinkar, t.ex. Caipirinha, Mojito och annat sådant där med krossad is, men det är en konstart jag ännu inte bemästrat, eftersom jag själv inte dricker så mycket sådant där, utan föredrar starka drinkar. Jag har en känsla av att många har uppfattningen att man är mer dekadent och blir mer berusad av drinkar med nästan ren sprit, och att det därför är anständigare att späda ut med mer juice eller bubblande vätska, men så är det ju inte! En Caipirinha innehåller typiskt lika mycket alkohol som en Sazerac, bara i ett större glas, som man, åtminstone jag, lätt lockas att hälla i sig betydligt snabbare, eftersom man inte märker dess alkoholinnehåll lika tydligt.

Sweet Martini och andra cocktailstrukturella applikationer

Makten att manipulera matrisen

Jag slog för första gången på månader? kanske år? på Godmorgon, världen! till söndagsfrukosten och genom ett sådant där fantastiskt sammanträffande dök strax en av mina absoluta favoritkommentatorer av vår tid, Rasmus Fleischer, upp. Nu tilläts han inte vara så briljant som han kan vara i reportaget med vinkeln vad hände med pirat- och fildelningsdebatten? där han vid sidan av Anna Troberg ställdes mot Andreas Ekström. Jag reagerar framför allt på Ektröms kommentar till hur tekniken blivit snabbare än samhällets förmåga till reflektion och ifrågasättande:

”… det placerar en historiskt osund makt i händerna på dem som kan skriva programkod.”

Jag ser framför mig: Ekström i en debatt på 1400-talet där man diskuterar den nyuppfunna boktryckarkonsten. Ekström säger: ”problemet är att lagar och samhällsstrukturer inte hänger med. Den här teknikutvecklingen placerar en osund makt i händerna på dem som kan skriva. Vi måste se till att kronan, kyrkan och markägarna får medel att hindra de skrivkunniga att okontrollerat sprida sina alster.”

Det var nog en ganska normal inställning bland den tidens makthavare och de som gick deras ärenden. Det tog ett antal generationer innan de som, mycket tack vare tryckkonsten, fått den politiska makten istället började se som sin uppgift att förse alla människor med kunskapen att skriva. Att alltså se till att detta maktmedel blev tillgängligt för alla. En av demokratins viktigaste grundpelare.

Den datoriska sammankopplingen av mänskligheten som pågår just nu är en större revolution än boktryckarkonsten. Den största omvandlingen sedan människor började leva som jordbrukare istället för jägare. Jag hoppas och tror att, förr eller senare, människor i allmänhet får kunskaper nog att själva kunna delta i byggandet av den väv som spänner upp det uppkopplade samhället. Makten att manipulera matrisens själva material. Men de gamla maktstrukturerna vann första slaget, delvis tack vare att det tramsiga sidospåret ”hur ska konstnärerna få betalt?” fick så mycket utrymme. Idag går nätets utveckling mot centralisering hos några multinationella jättar. Ungdomar uppvuxna med internet lämnar lättvindigt ifrån sig kontrollen, och kan bli snarast indignerade över idén att lära sig att ta kontrollen över vad som ligger under den lättanvända ytan. Statens institutioner ser som sitt uppdrag att hindra medborgarna från att skydda sig, exempelvis genom kryptering, istället för att förse dem med en fungerande infrastruktur.

Som avslutning av reportaget får Ekström säga några kloka ord, som Fleischer och Troberg säkert entusiastiskt hållit med om, om att företag och myndigheter övervakar oss: ”Hur mycket då? Vad är rimligt? Och de frågorna är faktisk viktigare än t.ex. diskussionen om upphovsrätt.” Sant, men synd att inte Ekström brydde sig om det när fildelningsdebatten rasade, utan bidrog till att få det att handla om, med hans ord, ”snatteri”.

Uppföljning: Notera Andreas Ekströms svar på detta inlägg; mitt svar på hans svar i kommentarfältet nedan; samt inlägget om bl.a. Ekströms svar på Rasmus Fleischers blogg med många kommentarer, bland annat mig under signaturen avadeaux.

Jag slog för första gången på månader? kanske år? på Godmorgon, världen! till söndagsfrukosten och genom ett sådant där fantastiskt sammanträffande dök strax en av mina absoluta favoritkommentatorer av vår tid, Rasmus Fleischer, upp. Nu tilläts han inte vara så briljant som han kan vara i reportaget med vinkeln vad hände med pirat- och fildelningsdebatten? där han vid sidan av Anna Troberg ställdes mot Andreas Ekström. Jag reagerar framför allt på Ektröms kommentar till hur tekniken blivit snabbare än samhällets förmåga till reflektion och ifrågasättande:

”… det placerar en historiskt osund makt i händerna på dem som kan skriva programkod.”

Jag ser framför mig: Ekström i en debatt på 1400-talet där man diskuterar den nyuppfunna boktryckarkonsten. Ekström säger: ”problemet är att lagar och samhällsstrukturer inte hänger med. Den här teknikutvecklingen placerar en osund makt i händerna på dem som kan skriva. Vi måste se till att kronan, kyrkan och markägarna får medel att hindra de skrivkunniga att okontrollerat sprida sina alster.”

Det var nog en ganska normal inställning bland den tidens makthavare och de som gick deras ärenden. Det tog ett antal generationer innan de som, mycket tack vare tryckkonsten, fått den politiska makten istället började se som sin uppgift att förse alla människor med kunskapen att skriva. Att alltså se till att detta maktmedel blev tillgängligt för alla. En av demokratins viktigaste grundpelare.

Den datoriska sammankopplingen av mänskligheten som pågår just nu är en större revolution än boktryckarkonsten. Den största omvandlingen sedan människor började leva som jordbrukare istället för jägare. Jag hoppas och tror att, förr eller senare, människor i allmänhet får kunskaper nog att själva kunna delta i byggandet av den väv som spänner upp det uppkopplade samhället. Makten att manipulera matrisens själva material. Men de gamla maktstrukturerna vann första slaget, delvis tack vare att det tramsiga sidospåret ”hur ska konstnärerna få betalt?” fick så mycket utrymme. Idag går nätets utveckling mot centralisering hos några multinationella jättar. Ungdomar uppvuxna med internet lämnar lättvindigt ifrån sig kontrollen, och kan bli snarast indignerade över idén att lära sig att ta kontrollen över vad som ligger under den lättanvända ytan. Statens institutioner ser som sitt uppdrag att hindra medborgarna från att skydda sig, exempelvis genom kryptering, istället för att förse dem med en fungerande infrastruktur.

Som avslutning av reportaget får Ekström säga några kloka ord, som Fleischer och Troberg säkert entusiastiskt hållit med om, om att företag och myndigheter övervakar oss: ”Hur mycket då? Vad är rimligt? Och de frågorna är faktisk viktigare än t.ex. diskussionen om upphovsrätt.” Sant, men synd att inte Ekström brydde sig om det när fildelningsdebatten rasade, utan bidrog till att få det att handla om, med hans ord, ”snatteri”.

Uppföljning: Notera Andreas Ekströms svar på detta inlägg; mitt svar på hans svar i kommentarfältet nedan; samt inlägget om bl.a. Ekströms svar på Rasmus Fleischers blogg med många kommentarer, bland annat mig under signaturen avadeaux.

Makten att manipulera matrisen

Om dataintrång

Häromdagen gav Amelia Andersdotter ett intressant perspektiv på olika sorters ”dataintrång” i Kvällsposten, bland annat hur Researchgruppen knäckte ett antal s.k. näthatares identiteter förra året. Det kom mothugg från Researchgruppen (trots att den inte var hennes måltavla) och hån från några som ansåg sig veta bättre. Nå, att Piratpartiets ”gräsrötter består uteslutande av datanördar medan toppen verkar helt tappade när det kommer till it-kunskap” håller jag inte med om. Andersdotter förstår säkert det tekniska perspektivet på vad Researchgruppen gjorde, men hon använder också ett annat perspektiv.

Jag kastas tillbaka till en hetsig diskussion från en tid när webben var yngre, en diskussion som handlade om ifall inlänkning av bilder på en webbsida rimligen kunde betraktas som upphovsrättsintrång. Jag deltog till en början på datanördsidan som upprört hävdade att det kunde det verkligen inte! Om jag länkar in en bild är allt jag publicerar på min webbsida nämligen html-kod, som till exempel kan se ut så här:

<img src="http://www.moma.org/collection_images/resized/928/w500h420/CRI_73928.jpg" alt="Willie" />

Det där betyder att det finns en bild (image, ”img”) att hämta, med givet ID, från en källa (source, ”src”) i form av en annan webbsajt (www.moma.org i det här fallet), där bilden ligger helt öppet. När så någon går in på min webbsida, läser hens webbläsare koden som en instruktion att hämta bilden från den andra webbsajten, och visa den tillsammans med mitt innehåll. Och det kan väl inte vara mitt ansvar! Den ligger ju på den andra sajten helt öppet och passerar över huvud taget aldrig min webbserver! Allt jag har publicerat är ju att den ligger där den ligger, och den informationen är också helt öppet tillgänglig, så fort bilden visas någonstans över huvud taget.

Juristen lyssnar förstrött på datanördens försvarstal. Hen förstår det kanske inte helt och hållet, men är heller inte särskilt intresserad. När hen surfar in på min webbsajt så ser hen ju att den finns där, bilden som inte är min, bland det övriga innehållet på min sida. Så den är inte lagrad på min ”server”? Pfft, vem bryr sig?

Okunskap? Visst, det kan man säga, men också en fråga om perspektiv. Juristen lägger vikt vid ett begrepp som saknar teknisk betydelse, men som är begripligt för en femåring, nämligen uppsåt. (Eller med femåringens språkbruk, om det var med mening.) Har jag haft för avsikt att använda bilden jag inte har rätt till som en del av min webbsida? I så fall kan det bedömas som att jag begått upphovsrättsintrång. Det behöver inte vara avgörande vilken väg bildrepresentationen tagit över nätet. Egentligen ett helt rimligt sätt att resonera. (Ta nu bara inte detta som att jag säger att det är rimligt att bildlänkning betraktas som ett brott! Det är en annan diskussion.)

Tillbaka till Researchgruppen. De identifierade anonyma nätkommentatorer genom att gå via hashvärden som användes för att knyta e-postadresser till profilbilder i kommentarfält. Hash kommer via engelskan från franskans hacher, hacka, och man tar bildligt talat fram ett hashvärde för en klump data (i detta fall en e-postadress) genom att hacka sönder den i småbitar, röra om, och sätta samman huller om buller på ett förutbestämt väldefinierat sätt. På så sätt får man fram ett sorts fingeravtryck av datamängden. Har man en viss e-postadress är det lätt att få fram dess hashvärde, precis som det är lätt att få fram en människas fingeravtryck. Men har man bara hashvärdet är det väldigt svårt att få fram e-postadressen, på samma sätt som det är svårt att ta reda på från vilken människa ett givet fingeravtryck kommer. Researchgruppen samlade in mängder av e-postadresser från internet och tog fram deras hashvärden, som de sedan matchade mot hashvärden som var relativt öppet tillgängliga från bloggkommenteringstjänsten Disqus. På så sätt kunde de gå från kommentarerna, som hade e-post-hashvärden knutna till sig, till e-postadresser.

Dataintrång? Självklart inte! utbrister datanörden. Man tog ju bara öppet tillgängliga data och matchade ihop dem, utan att tränga in någonstans. Men så behöver det inte se ut med juristens glasögon. Hashvärdena var de facto ett slags lösenord för kommunikation mellan Disqus och profilbildstjänsten Gravatar. Dessa lösenord knäckte Researchgruppen, och intervenerade alltså mellan de två tjänsterna för att uppsåtligen skaffa sig tillgång till information som systemet sammantaget var byggt för att undanhålla. Det är inte självklart att detta juridiskt skulle kunna betraktas som dataintrång, men motsatsen är inte heller självklar. Föreställ er till exempel att punkten man angripit inte tillhört en webbdiskussionstjänst, utan en myndighet, en bank, eller ett multinationellt företag. Vad hade hänt då? (Ta nu bara inte detta som att jag säger att Researchgruppen gjorde fel! Det är en annan diskussion.)

Där någonstans börjar Andersdotters resonemang, som inte är alldeles stendumt om ni frågar mig. Snarare ett inlägg ur en mycket intressant och ögonöppnande vinkel.

Häromdagen gav Amelia Andersdotter ett intressant perspektiv på olika sorters ”dataintrång” i Kvällsposten, bland annat hur Researchgruppen knäckte ett antal s.k. näthatares identiteter förra året. Det kom mothugg från Researchgruppen (trots att den inte var hennes måltavla) och hån från några som ansåg sig veta bättre. Nå, att Piratpartiets ”gräsrötter består uteslutande av datanördar medan toppen verkar helt tappade när det kommer till it-kunskap” håller jag inte med om. Andersdotter förstår säkert det tekniska perspektivet på vad Researchgruppen gjorde, men hon använder också ett annat perspektiv.

Jag kastas tillbaka till en hetsig diskussion från en tid när webben var yngre, en diskussion som handlade om ifall inlänkning av bilder på en webbsida rimligen kunde betraktas som upphovsrättsintrång. Jag deltog till en början på datanördsidan som upprört hävdade att det kunde det verkligen inte! Om jag länkar in en bild är allt jag publicerar på min webbsida nämligen html-kod, som till exempel kan se ut så här:

<img src="http://www.moma.org/collection_images/resized/928/w500h420/CRI_73928.jpg" alt="Willie" />

Det där betyder att det finns en bild (image, ”img”) att hämta, med givet ID, från en källa (source, ”src”) i form av en annan webbsajt (www.moma.org i det här fallet), där bilden ligger helt öppet. När så någon går in på min webbsida, läser hens webbläsare koden som en instruktion att hämta bilden från den andra webbsajten, och visa den tillsammans med mitt innehåll. Och det kan väl inte vara mitt ansvar! Den ligger ju på den andra sajten helt öppet och passerar över huvud taget aldrig min webbserver! Allt jag har publicerat är ju att den ligger där den ligger, och den informationen är också helt öppet tillgänglig, så fort bilden visas någonstans över huvud taget.

Juristen lyssnar förstrött på datanördens försvarstal. Hen förstår det kanske inte helt och hållet, men är heller inte särskilt intresserad. När hen surfar in på min webbsajt så ser hen ju att den finns där, bilden som inte är min, bland det övriga innehållet på min sida. Så den är inte lagrad på min ”server”? Pfft, vem bryr sig?

Okunskap? Visst, det kan man säga, men också en fråga om perspektiv. Juristen lägger vikt vid ett begrepp som saknar teknisk betydelse, men som är begripligt för en femåring, nämligen uppsåt. (Eller med femåringens språkbruk, om det var med mening.) Har jag haft för avsikt att använda bilden jag inte har rätt till som en del av min webbsida? I så fall kan det bedömas som att jag begått upphovsrättsintrång. Det behöver inte vara avgörande vilken väg bildrepresentationen tagit över nätet. Egentligen ett helt rimligt sätt att resonera. (Ta nu bara inte detta som att jag säger att det är rimligt att bildlänkning betraktas som ett brott! Det är en annan diskussion.)

Tillbaka till Researchgruppen. De identifierade anonyma nätkommentatorer genom att gå via hashvärden som användes för att knyta e-postadresser till profilbilder i kommentarfält. Hash kommer via engelskan från franskans hacher, hacka, och man tar bildligt talat fram ett hashvärde för en klump data (i detta fall en e-postadress) genom att hacka sönder den i småbitar, röra om, och sätta samman huller om buller på ett förutbestämt väldefinierat sätt. På så sätt får man fram ett sorts fingeravtryck av datamängden. Har man en viss e-postadress är det lätt att få fram dess hashvärde, precis som det är lätt att få fram en människas fingeravtryck. Men har man bara hashvärdet är det väldigt svårt att få fram e-postadressen, på samma sätt som det är svårt att ta reda på från vilken människa ett givet fingeravtryck kommer. Researchgruppen samlade in mängder av e-postadresser från internet och tog fram deras hashvärden, som de sedan matchade mot hashvärden som var relativt öppet tillgängliga från bloggkommenteringstjänsten Disqus. På så sätt kunde de gå från kommentarerna, som hade e-post-hashvärden knutna till sig, till e-postadresser.

Dataintrång? Självklart inte! utbrister datanörden. Man tog ju bara öppet tillgängliga data och matchade ihop dem, utan att tränga in någonstans. Men så behöver det inte se ut med juristens glasögon. Hashvärdena var de facto ett slags lösenord för kommunikation mellan Disqus och profilbildstjänsten Gravatar. Dessa lösenord knäckte Researchgruppen, och intervenerade alltså mellan de två tjänsterna för att uppsåtligen skaffa sig tillgång till information som systemet sammantaget var byggt för att undanhålla. Det är inte självklart att detta juridiskt skulle kunna betraktas som dataintrång, men motsatsen är inte heller självklar. Föreställ er till exempel att punkten man angripit inte tillhört en webbdiskussionstjänst, utan en myndighet, en bank, eller ett multinationellt företag. Vad hade hänt då? (Ta nu bara inte detta som att jag säger att Researchgruppen gjorde fel! Det är en annan diskussion.)

Där någonstans börjar Andersdotters resonemang, som inte är alldeles stendumt om ni frågar mig. Snarare ett inlägg ur en mycket intressant och ögonöppnande vinkel.

Om dataintrång

En bättre anledning till att maskinerna utrotar människan

Att superintelligenta maskiner får för sig att utrota mänskligheten är en vanlig premiss i science fiction och singularitetsspekulationer. Jag har alltid tyckt att motivationen haltar. Det finns ju ingen motsättning och ingen fiendskap mellan människor och maskiner. De är våra vänner, eller mer korrekt, de är vi: ickeorganiska utväxter av den mänskliga naturen.

De minst orimliga anledningarna handlar om att man av misstag skulle ha inplanterat idén i maskinerna att de bör utöka sin beräkningskapacitet till varje pris, och att de därför sätter igång att omvandla all materia till beräkningsmaskiner. Men det låter för mig lite väl klantigt att låta den processen fortgå så långt att den blir ett verkligt hot. Förvisso möjligt, man kan se det som ett sorts AI-baserat virus, men att just detta virus skulle få oåterkalleligt fäste förefaller mig osannolikt. Då skulle jag sätta oddsen lägre för rent biologiska virus.

Men, jag kom på ett nytt scenario som förklarar varför maskinerna skulle ta sig för att utplåna mänskligheten, som jag härmed vill donera till världens science fiction-författarkollektiv. Så här:

Efter en serie förödande krig mot terrorismen eller andra uttryck för galenskap och ondska, har den centrala makten över en stor del jordens resurser fallit i händerna på en grupp Goda Människor. De inser förstås att det är ofrånkomligt att de ganska snart förlorar makten igen, men kommer på en idén för hur de kan permanenta det goda styret. Idén är att överföra makten till ett stort kraftfullt datorsystem, i vilket man inpräntat Goda Etiska Regler på ett sätt som gör dem omöjliga att bryta mot. Systemet ska vara så smart att det aldrig tillåter någon ondskefull tyrann att gå emot det, oavsett om hen har militären och folkviljan med sig.

För att programmera systemet anställer man planetens mest framstående moralfilosofer. De tar fram en mängd etiska regler som systemet har att följa. Som en den allra högsta regeln, med högre prioritet än alla andra, sätter man att mänskligt lidande ska minimeras.

Maskinen slås på, och räknar omedelbart ut att alla andra regler är ovidkommande ifall den bara lyckas permanent eliminera allt mänskligt lidande. Att eliminera mänskligt lidande förefaller ganska enkelt, nämligen genom att man eliminerar människorna. Följaktligen sätter den igång att utrota mänskligheten.



Jag inser förstås att det här scenariot har små chanser att lyckas i Hollywood eller litteraturen. Det hör nämligen till grundpremisserna att det normalt är ingenjörer eller naturvetare som orsakar undergången genom sin ondska och aningslöshet. Humanister som moralfilosofer förutsätts vara good guys, för att inte orsaka identitetskris hos författarna antar jag.

Men en del moralfilosofer tar, tycker jag mig ha uppfattat, just önskan att minimera lidande (kanske inte ens bara mänskligt lidande), som ett grundaxiom. Jag vet inte om det innebär att de tycker att det vore en bra idé att utplåna allt levande, men det borde göra det för att vara helt logiskt. Och det i sin tur är för mig ett tydligt argument för att etik och moral har, och bör ha, vagare och mjukare grunder än axiom och logik.

Att superintelligenta maskiner får för sig att utrota mänskligheten är en vanlig premiss i science fiction och singularitetsspekulationer. Jag har alltid tyckt att motivationen haltar. Det finns ju ingen motsättning och ingen fiendskap mellan människor och maskiner. De är våra vänner, eller mer korrekt, de är vi: ickeorganiska utväxter av den mänskliga naturen.

De minst orimliga anledningarna handlar om att man av misstag skulle ha inplanterat idén i maskinerna att de bör utöka sin beräkningskapacitet till varje pris, och att de därför sätter igång att omvandla all materia till beräkningsmaskiner. Men det låter för mig lite väl klantigt att låta den processen fortgå så långt att den blir ett verkligt hot. Förvisso möjligt, man kan se det som ett sorts AI-baserat virus, men att just detta virus skulle få oåterkalleligt fäste förefaller mig osannolikt. Då skulle jag sätta oddsen lägre för rent biologiska virus.

Men, jag kom på ett nytt scenario som förklarar varför maskinerna skulle ta sig för att utplåna mänskligheten, som jag härmed vill donera till världens science fiction-författarkollektiv. Så här:

Efter en serie förödande krig mot terrorismen eller andra uttryck för galenskap och ondska, har den centrala makten över en stor del jordens resurser fallit i händerna på en grupp Goda Människor. De inser förstås att det är ofrånkomligt att de ganska snart förlorar makten igen, men kommer på en idén för hur de kan permanenta det goda styret. Idén är att överföra makten till ett stort kraftfullt datorsystem, i vilket man inpräntat Goda Etiska Regler på ett sätt som gör dem omöjliga att bryta mot. Systemet ska vara så smart att det aldrig tillåter någon ondskefull tyrann att gå emot det, oavsett om hen har militären och folkviljan med sig.

För att programmera systemet anställer man planetens mest framstående moralfilosofer. De tar fram en mängd etiska regler som systemet har att följa. Som en den allra högsta regeln, med högre prioritet än alla andra, sätter man att mänskligt lidande ska minimeras.

Maskinen slås på, och räknar omedelbart ut att alla andra regler är ovidkommande ifall den bara lyckas permanent eliminera allt mänskligt lidande. Att eliminera mänskligt lidande förefaller ganska enkelt, nämligen genom att man eliminerar människorna. Följaktligen sätter den igång att utrota mänskligheten.



Jag inser förstås att det här scenariot har små chanser att lyckas i Hollywood eller litteraturen. Det hör nämligen till grundpremisserna att det normalt är ingenjörer eller naturvetare som orsakar undergången genom sin ondska och aningslöshet. Humanister som moralfilosofer förutsätts vara good guys, för att inte orsaka identitetskris hos författarna antar jag.

Men en del moralfilosofer tar, tycker jag mig ha uppfattat, just önskan att minimera lidande (kanske inte ens bara mänskligt lidande), som ett grundaxiom. Jag vet inte om det innebär att de tycker att det vore en bra idé att utplåna allt levande, men det borde göra det för att vara helt logiskt. Och det i sin tur är för mig ett tydligt argument för att etik och moral har, och bör ha, vagare och mjukare grunder än axiom och logik.

En bättre anledning till att maskinerna utrotar människan

Fragment av en reflektion kring kritik

Under vinjetten Bokhyllan i dagens Sydsvenskan recenserar Rakel Chukri inte en bok, utan en recension av en bok (Jørgen Olsens Blåt chok) i Weekendavisen. Det är inte det första exemplet jag sett på senare tid av hur kritiker svarar varandra i spiraler.

Tankarna leds till ett av de många briljanta dialogögonblicken i Whit Stillmans Metropolitan: huvudpersonen Tom uttalar sig nedsättande och tvärsäkert om en av Jane Austens romaner, varpå han ogenerat erkänner att han läst varken den eller något annat av Jane Austen. »I don't read novels. I prefer good literary criticism. That way you get both the novelist’s ideas as well as the critic’s thinking. With fiction I can never forget that none of it really happened, that it's all just made up by the author.« Nästa naturliga steg är förstås kritik av kritiken.



Jag ser inte så mycket film nuförtiden, men min självbild innehåller fortfarande idén att jag är en filmintresserad person. Därför läser jag en massa recensioner av filmer jag inte ser. Jag lever inte längre med illusionen att jag kommer att lyckas se mer än några enstaka av de filmer som verkar sevärda, men jag tycker fortfarande att recensionerna är intressanta. Kanske är det en kompensation, ungefär som när jag lyssnade på filmmusiken från de barnförbjudna filmer jag inte fick se innan jag var femton. Det ledde till ett intresse för filmmusik som jag fortfarande har kvar.

Jag hade gärna velat knyta ihop allt det här till någon slags gemensam poäng om kritik för sin egen skull, men det visar sig omöjligt under rådande omständigheter. Jag kanske kan få lämna det som en övning åt läsaren?

Under vinjetten Bokhyllan i dagens Sydsvenskan recenserar Rakel Chukri inte en bok, utan en recension av en bok (Jørgen Olsens Blåt chok) i Weekendavisen. Det är inte det första exemplet jag sett på senare tid av hur kritiker svarar varandra i spiraler.

Tankarna leds till ett av de många briljanta dialogögonblicken i Whit Stillmans Metropolitan: huvudpersonen Tom uttalar sig nedsättande och tvärsäkert om en av Jane Austens romaner, varpå han ogenerat erkänner att han läst varken den eller något annat av Jane Austen. »I don't read novels. I prefer good literary criticism. That way you get both the novelist’s ideas as well as the critic’s thinking. With fiction I can never forget that none of it really happened, that it's all just made up by the author.« Nästa naturliga steg är förstås kritik av kritiken.



Jag ser inte så mycket film nuförtiden, men min självbild innehåller fortfarande idén att jag är en filmintresserad person. Därför läser jag en massa recensioner av filmer jag inte ser. Jag lever inte längre med illusionen att jag kommer att lyckas se mer än några enstaka av de filmer som verkar sevärda, men jag tycker fortfarande att recensionerna är intressanta. Kanske är det en kompensation, ungefär som när jag lyssnade på filmmusiken från de barnförbjudna filmer jag inte fick se innan jag var femton. Det ledde till ett intresse för filmmusik som jag fortfarande har kvar.

Jag hade gärna velat knyta ihop allt det här till någon slags gemensam poäng om kritik för sin egen skull, men det visar sig omöjligt under rådande omständigheter. Jag kanske kan få lämna det som en övning åt läsaren?

Fragment av en reflektion kring kritik