Valplikt, demokrati och sannolikhet

Jag visste faktiskt inte att Australien hade röstplikt förrän jag läste artikeln av utilitaristen Peter Singer i Sydsvenskan förra söndagen. Underligt att jag missat det – det är ju uppseendeväckande att man i ett så pass avspänt och demokratiskt land som Australien kan tycka att det är rimligt att staten använder tvångsmedel för att få folk att gå till valurnorna.

Singer ger intryck av att försiktigt argumentera för röstplikten, fast jag vet inte om han egentligen lyckas med det. Den enda konkreta tesen i artikeln är att röstplikt ger högre valdeltagande. Ingen särskilt omvälvande insikt.

Ändå tar Singer sig för att argumentera med hjälp av fullständigt bisarra tolkningar av sannolikhetslära.

Röstplikt och demokrati

Röstplikt införs av ledare i diktaturer som försöker framstå som demokratiska. Medborgarna tvingas under hot till vallokalerna för att lägga sin röst på etablissemanget, så att etablissemanget kan säga att det har folkets stöd.

Att ett land som med fog gör anspråk på beteckningen demokrati över huvud taget överväger röstplikt beror, antar jag, på att man tycker att de som struntar i att rösta inte tar sitt medborgerliga ansvar. En demokrati baserad på, säg, 40% av medborgarnas röster framstår inte som fullständigt demokratisk. Så man tvingar folk till vallokalerna för att upprätthålla styrelseskickets legitimitet. Alltså exakt samma argument som i en auktoritär skendemokrati.

Om man inte godtar premissen att medborgarna har rätt att själv avgöra sitt eget bästa finns det inte mycket man kan säga för att argumentera för demokrati. Säger man till människor att de inte är kompetenta att själva avgöra om de ska gå och rösta eller inte, då har man underkänt deras förmåga att ta ansvar för landets styre. Att argumentera för röstplikt innebär att man sätter folkets ansvarsfulla handlande som villkor för demokratin, i stället för att acceptera folkets rätt som en förutsättning. Man utser sig själv till en del av en elit som har rätt att diktera hur folket ska bete sig.

Skydd genom rasering

Det är skrämmande hur ofta det framförs åsikter för att ta till odemokratiska medel för att »skydda« demokratin. Röstplikt hör förstås inte till de vanligaste idéerna – vanligare är till exempel inskränkningar i yttrandefriheten: medborgarna behöver skyddas från budskap som skulle kunna ge dem auktoritära idéer. (Andra auktoritära idéer än just den, antar jag.)

Men att montera ner en del av demokratin kan aldrig innebära att skydda den. När till slut folkets sista möjlighet att angripa »demokratin« har raserats, då är demokratin borta.

Den enda demokratiska fördelen jag kan se med röstplikten är för den som vill använda röstskolk som en politisk manifestation, mot frånvaron av demokrati. Så länge röstningen är frivillig går det inte att se skillnad mellan den som vägrar rösta och den som bara inte känner för det, men när röstskolket ger böter bör budskapet gå fram.

Sannolikhetsidioti

Det allra mest absurda i Singers artikel är dock inte försvaret av röstpliktsidén i sig, utan den här delen av argumentationen:

»När det är frivilligt att rösta, och sannolikheten för att en enda persons röst kan påverka resultatet är extremt låg, blir minsta besvär – som att ödsla tid på att ta sig till en röstlokal och stå i kö för att få lämna sin valsedel – nog för att få röstförfarandet att framstå som irrationellt.« (Min kursivering.)

Men valresultatet består ju av enskilda personers röster! Man kan vara fullständigt säker på att var och en av dem påverkar valresultatet. Det finns ingenting annat än enskilda röster som påverkar valresultatet. Hur ska man kunna dela upp rösterna på i sådana som påverkar resultatet och sådana som inte gör det? Alla rösterna är ju precis lika!

Jag antar att Singer menar att de röster som gör att den vinnande sidan får mer än hälften av rösterna är bortkastade (om vi förenklar det hela till ett val mellan två alternativ), och likaså alla röster på den förlorande sidan. Men för det första stämmer det ju inte att det inte spelar någon roll med hur stor marginal man vinner eller förlorar ett val. Samhällsklimatet kan inte undgå att påveras av att den vinnande sidan får 95% i stället för 55% av rösterna.

För det andra, och viktigare, är resonemanget ett sannolikhetsteoretiskt felslut. Många människor tänker förvisso säkert så, men det försvarar inte att man återger resonemanget utan att ifrågasätta det. Ju fler människor som resonerar så här, desto mer påverkar det i sig valresultatet. Ju fler som låter bli att rösta för att de tror att slaget redan är vunnet, desto större chans är det att det förloras. Ju fler som avstår för att läget är hopplöst, desto hopplösare blir det.

Det här är inte bara en attitydfråga. Det har att göra med svårigheten i att resonera rationellt om sannolikhet. Tänk om folk använde samma meningslöshetsresonemang när det gällde att spela på lotteri: chansen att jag vinner är så liten att det är bäst att inte köpa någon lott. I det fallet skulle slutsatsen ironiskt nog vara riktig. Ju fler lotter man köper, eller lottorader man lämnar in, desto större är sannolikheten att man förlorar pengar. Best move is not to play, som den intelligenta datorn i filmen Wargames uttrycker det.

Jag har gnällt på det här med fel folks sannolikhetsresonemang förr, och även då länkat till statistikern Peter Donnellys TED talk, men om jag länkar in videon kanske fler blir intresserade. Donnelly förklarar pedagogiskt och underhållande om människans problem med att resonera om osäkerhet. (Stäng inte av under den lite tjatiga mittdelen, för då missar ni de intressanta slutsatserna om hiv-tester och mordrättegångar!)

Efter att ha hört Donnellys ödmjuka redogörelse tror jag inte många kan säga emot att felaktiga sannolikhetsresonemang och misstolkad statistik är enorma samhällsproblem. Mycket bredare än ifall det får folk att avstå från att rösta på tveksamma grunder, och mycket större än att valdeltagandet i demokratier oftast ligger under diktaturnivå.



(Den inbäddade videon syns visst inte så bra när man tittar på RSS/Atom-flödet. Någon som vet vad jag kan göra för att få det att funka?)

intressant? om demokrati, röstplikt, val, sannolikhet, Peter Singer, utilitarism.

Jag visste faktiskt inte att Australien hade röstplikt förrän jag läste artikeln av utilitaristen Peter Singer i Sydsvenskan förra söndagen. Underligt att jag missat det – det är ju uppseendeväckande att man i ett så pass avspänt och demokratiskt land som Australien kan tycka att det är rimligt att staten använder tvångsmedel för att få folk att gå till valurnorna.

Singer ger intryck av att försiktigt argumentera för röstplikten, fast jag vet inte om han egentligen lyckas med det. Den enda konkreta tesen i artikeln är att röstplikt ger högre valdeltagande. Ingen särskilt omvälvande insikt.

Ändå tar Singer sig för att argumentera med hjälp av fullständigt bisarra tolkningar av sannolikhetslära.

Röstplikt och demokrati

Röstplikt införs av ledare i diktaturer som försöker framstå som demokratiska. Medborgarna tvingas under hot till vallokalerna för att lägga sin röst på etablissemanget, så att etablissemanget kan säga att det har folkets stöd.

Att ett land som med fog gör anspråk på beteckningen demokrati över huvud taget överväger röstplikt beror, antar jag, på att man tycker att de som struntar i att rösta inte tar sitt medborgerliga ansvar. En demokrati baserad på, säg, 40% av medborgarnas röster framstår inte som fullständigt demokratisk. Så man tvingar folk till vallokalerna för att upprätthålla styrelseskickets legitimitet. Alltså exakt samma argument som i en auktoritär skendemokrati.

Om man inte godtar premissen att medborgarna har rätt att själv avgöra sitt eget bästa finns det inte mycket man kan säga för att argumentera för demokrati. Säger man till människor att de inte är kompetenta att själva avgöra om de ska gå och rösta eller inte, då har man underkänt deras förmåga att ta ansvar för landets styre. Att argumentera för röstplikt innebär att man sätter folkets ansvarsfulla handlande som villkor för demokratin, i stället för att acceptera folkets rätt som en förutsättning. Man utser sig själv till en del av en elit som har rätt att diktera hur folket ska bete sig.

Skydd genom rasering

Det är skrämmande hur ofta det framförs åsikter för att ta till odemokratiska medel för att »skydda« demokratin. Röstplikt hör förstås inte till de vanligaste idéerna – vanligare är till exempel inskränkningar i yttrandefriheten: medborgarna behöver skyddas från budskap som skulle kunna ge dem auktoritära idéer. (Andra auktoritära idéer än just den, antar jag.)

Men att montera ner en del av demokratin kan aldrig innebära att skydda den. När till slut folkets sista möjlighet att angripa »demokratin« har raserats, då är demokratin borta.

Den enda demokratiska fördelen jag kan se med röstplikten är för den som vill använda röstskolk som en politisk manifestation, mot frånvaron av demokrati. Så länge röstningen är frivillig går det inte att se skillnad mellan den som vägrar rösta och den som bara inte känner för det, men när röstskolket ger böter bör budskapet gå fram.

Sannolikhetsidioti

Det allra mest absurda i Singers artikel är dock inte försvaret av röstpliktsidén i sig, utan den här delen av argumentationen:

»När det är frivilligt att rösta, och sannolikheten för att en enda persons röst kan påverka resultatet är extremt låg, blir minsta besvär – som att ödsla tid på att ta sig till en röstlokal och stå i kö för att få lämna sin valsedel – nog för att få röstförfarandet att framstå som irrationellt.« (Min kursivering.)

Men valresultatet består ju av enskilda personers röster! Man kan vara fullständigt säker på att var och en av dem påverkar valresultatet. Det finns ingenting annat än enskilda röster som påverkar valresultatet. Hur ska man kunna dela upp rösterna på i sådana som påverkar resultatet och sådana som inte gör det? Alla rösterna är ju precis lika!

Jag antar att Singer menar att de röster som gör att den vinnande sidan får mer än hälften av rösterna är bortkastade (om vi förenklar det hela till ett val mellan två alternativ), och likaså alla röster på den förlorande sidan. Men för det första stämmer det ju inte att det inte spelar någon roll med hur stor marginal man vinner eller förlorar ett val. Samhällsklimatet kan inte undgå att påveras av att den vinnande sidan får 95% i stället för 55% av rösterna.

För det andra, och viktigare, är resonemanget ett sannolikhetsteoretiskt felslut. Många människor tänker förvisso säkert så, men det försvarar inte att man återger resonemanget utan att ifrågasätta det. Ju fler människor som resonerar så här, desto mer påverkar det i sig valresultatet. Ju fler som låter bli att rösta för att de tror att slaget redan är vunnet, desto större chans är det att det förloras. Ju fler som avstår för att läget är hopplöst, desto hopplösare blir det.

Det här är inte bara en attitydfråga. Det har att göra med svårigheten i att resonera rationellt om sannolikhet. Tänk om folk använde samma meningslöshetsresonemang när det gällde att spela på lotteri: chansen att jag vinner är så liten att det är bäst att inte köpa någon lott. I det fallet skulle slutsatsen ironiskt nog vara riktig. Ju fler lotter man köper, eller lottorader man lämnar in, desto större är sannolikheten att man förlorar pengar. Best move is not to play, som den intelligenta datorn i filmen Wargames uttrycker det.

Jag har gnällt på det här med fel folks sannolikhetsresonemang förr, och även då länkat till statistikern Peter Donnellys TED talk, men om jag länkar in videon kanske fler blir intresserade. Donnelly förklarar pedagogiskt och underhållande om människans problem med att resonera om osäkerhet. (Stäng inte av under den lite tjatiga mittdelen, för då missar ni de intressanta slutsatserna om hiv-tester och mordrättegångar!)

Efter att ha hört Donnellys ödmjuka redogörelse tror jag inte många kan säga emot att felaktiga sannolikhetsresonemang och misstolkad statistik är enorma samhällsproblem. Mycket bredare än ifall det får folk att avstå från att rösta på tveksamma grunder, och mycket större än att valdeltagandet i demokratier oftast ligger under diktaturnivå.



(Den inbäddade videon syns visst inte så bra när man tittar på RSS/Atom-flödet. Någon som vet vad jag kan göra för att få det att funka?)

intressant? om demokrati, röstplikt, val, sannolikhet, Peter Singer, utilitarism.

Valplikt, demokrati och sannolikhet

Icke-reflexiva relationer på Jaiku

Jag har nu förstått något om Jaiku som jag inte förstått när jag skrev förra inlägget. Tydligen funkar inte Jaiku som de sociala nätnätverk som jag tidigare varit i kontakt med där kontakter är någonting ömsesidigt. På Jaiku kan Jonas vara min kontakt utan att jag behöver vara Jonas kontakt. Jonas behöver inte ens ha en aning om vem jag är. Att jag lägger till Jonas som min kontakt innebär i själva verket bara att jag prenumererar på hans Jaikuflöde, utan att han kan göra någoning för att hindra det. Gott så, men är det inte en gravt missvisande användning av ordet »kontakt«?

En skillnad mellan ett Jaikuflöde och en vanlig blogg är att man, om man vill, kan markera att endast kontakter ska få se vad som händer. Då tvingar man alla som vill läsa att lägga till en som kontakt, så att man får en förvarning och kan se till att inte jaika någonting olämpligt ifall blogginspektör Bodström börjar läsa. Men mina jaikur är tills vidare öppna för allmänheten. Jag har ingenting att dölja! Jag har rent mjöl i påsen!

Bloggar om Jaiku, sociala nätverk.

Jag har nu förstått något om Jaiku som jag inte förstått när jag skrev förra inlägget. Tydligen funkar inte Jaiku som de sociala nätnätverk som jag tidigare varit i kontakt med där kontakter är någonting ömsesidigt. På Jaiku kan Jonas vara min kontakt utan att jag behöver vara Jonas kontakt. Jonas behöver inte ens ha en aning om vem jag är. Att jag lägger till Jonas som min kontakt innebär i själva verket bara att jag prenumererar på hans Jaikuflöde, utan att han kan göra någoning för att hindra det. Gott så, men är det inte en gravt missvisande användning av ordet »kontakt«?

En skillnad mellan ett Jaikuflöde och en vanlig blogg är att man, om man vill, kan markera att endast kontakter ska få se vad som händer. Då tvingar man alla som vill läsa att lägga till en som kontakt, så att man får en förvarning och kan se till att inte jaika någonting olämpligt ifall blogginspektör Bodström börjar läsa. Men mina jaikur är tills vidare öppna för allmänheten. Jag har ingenting att dölja! Jag har rent mjöl i påsen!

Bloggar om Jaiku, sociala nätverk.

Icke-reflexiva relationer på Jaiku

Finns ni på Jaiku?

Jag har fixat ett Jaiku-konto, men jag hittar knappt någon att lägga till som kontakt. Kanske har jag inga bekanta på Jaiku, eller så är de där under hemlig identitet precis som jag, eller så kommer jag inte på att söka efter dem. Om du finns på Jaiku och tycker att jag är kvalificerad att vara din kontakt så kan du väl lägga till mig.

Jag har fixat ett Jaiku-konto, men jag hittar knappt någon att lägga till som kontakt. Kanske har jag inga bekanta på Jaiku, eller så är de där under hemlig identitet precis som jag, eller så kommer jag inte på att söka efter dem. Om du finns på Jaiku och tycker att jag är kvalificerad att vara din kontakt så kan du väl lägga till mig.

Finns ni på Jaiku?