11 juli 2009

Dennetts dravel

Jag drar mig för att sätta tänderna i längre texter av skribenter vars åsikter och insikter jag uppfattar som väldigt lika mina egna. Visst kan det vara stimulerande att få bekräftelse av att en framstående person håller med en, och nyttigt att läsa mer träffsäkra formuleringar av sina åsikter än man själv skulle kunna åstadkomma, men samtidigt tycker jag att det både är slöseri med tid och ganska tråkigt att läsa det man själv redan tänker.

Jag blev styrkt i den uppfattningen av att pressa mig igenom Daniel Dennetts Sweet Dreams. Dennett är en filosof i naturvetenskapens gränsmarker som jag tyckt verka insiktsfull och välformulerad, för att inte nämna sympatisk. Boken i fråga handlar om mänskligt medvetande, vilket är hans specialområde framför andra. Jag är inte helt säker på att jag valde rätt bok. Kanske borde jag ha börjat med bästsäljaren Consciousness Explained från 1991, men baksidestexten gav mig intrycket att Sweet Dreams skulle ge en uppdaterad och förbättrad redogörelse för samma tankar – och 1991 ligger ju trots allt ganska långt tillbaka i dessa frågor.

Daniel Dennett Kanske borde jag ha tagit allvarligare på undertiteln på framsidan, Philosophical Obstacles to a Science of Consciousness, ty en av sakerna jag tyckte var tröttsamma med denna samling essäer, ursprungligen publicerade mellan 2000 och 2003, är att de går ut mindre på att förklara Dennetts egen teori, som inte får någon noggrann redogörelse, än på att angripa mer eller mindre stolliga motståndare till själva idén med en vetenskaplig teori för medvetandet.

Jag vet inte – det kan också vara så att Dennetts teori inte är vad jag skulle kalla en teori, utan mer en samling lösa tankar. Han låter ständigt som att han inleder med att motivera och förklara varför vi faktiskt bör kunna förklara medvetandet, och man väntar på att åtminstone en skiss av själva förklaringen ska följa, men jag tycker aldrig att den riktigt gör det. Argumentationen stannar på metanivå. (En del av detta kan i och för sig också vara förorsakat av formatet: essäsamlingen. Den består av ursprungligen fristående texter som var och en börjar från noll.)

Jag fick hur som helst veta en hel del om filosofisk diskussion genom att läsa boken, och fick många fyndiga formuleringar, men min uppfattning om det mänskliga medvetandets natur tillförde den absolut ingenting. Det betyder förvisso inte nödvändigtvis att boken var tunn på sådant material. Det kan vara ett symptom på att jag redan från början hade ungefär samma uppfattning som Dennett, och det var ju precis vad jag också trodde.

En annan av mina uppfattningar som styrkts av boken är den om hur filosofer resonerar och diskuterar. Den grundlade när jag läste några fristående kurser i teoretisk filosofi i Lund för sådär 15 år sedan. Det var mycket intressant och givande, och jag slogs av hur nära filosoferna låg de naturvetare jag själv identifierade mig med, i sättet att resonera och angripa problem. Den stora skillnaden var att filosoferna var fruktansvärt mycket slarvigare, särskilt vad gällde definitioner och randvillkor.

Som naturvetare börjar man med att identifiera, avgränsa och abstrahera det problem man vill arbeta med, identifiera vilka viktiga begrepp som ingår och ge så tydliga och enkla definitioner som möjligt av dem. Därefter kan man börja logiskt resonera eller experimentera för att komma fram till hypoteser, vilka man till slut kan pröva, genom att kontrollera hur väl de förutsäger resultaten av experiment eller resonemang som grundar sig på nya data. Åtminstone är det så processen idealiskt ska fungera.

Filosofer tycks däremot ofta skippa den inledande specifikations- och definitionsfasen och börja resonera direkt om begrepp från naturligt språk, som om det vore självklart vad de betydde. Därav kan de komma fram till meningslösheter som det klassiska »jag tänker, alltså finns jag«, utan att ha specificerat vad något av de ingående begreppen (jag, tankar, existens) egentligen ska betyda.

Förvisso förkastas väl den där Descartes-formuleringen av de flesta moderna filosofer, men Dennett gör sig skyldig till exakt samma sak när han publicerar en hel bok om medvetande utan att någonstans däri definiera vad han menar med medvetande. Han verkar ta för självklart vad det betyder, men det är åtminstone inte självklart för mig. Jag kan tänka mig att acceptera en hel rad olika definitioner. Medicinskt finns det antagligen någon sorts vedertagen definition som gör att man kan säga att man förlorar medvetandet vid exempelvis ett hårt slag i huvudet, men det verkar inte vara det begreppet Dennett och hans meningsmotståndare träter om. Mer någonting som drar åt vad det innebär att vara människa. De verkar inte ens hålla fast vid en betydelse utan lägger in själva betydelsen av begreppet i diskussionen om huruvida begreppet går att förklara. En diskussion på så flyktig grund kan knappast leda fram till någon värdefull slutsats.

Dennetts »teori« för medvetandet tycks rentav mer handla om att ge argument som skulle kunna användas för att föredra en viss specifikation av vilket fenomen man bör beteckna med ordet medvetande (men exakt vilket är inte lätt att urskilja) än om att förklara fenomenet i sig.

Meningsmotståndarna som Dennett spenderar stor del av texten på att angripa (till min frustration – det är inte fantastiskt intressant att läsa välformulerade argument mot uppfattningar som man för sitt liv inte skulle kunna tänka sig att inta, och som dessutom till stor del förefaller luddiga förbi obegriplighetens gräns) tycks emellertid framföra ännu mindre av substans (om man antar att Dennetts redogörelser är rättvisa, vilket man kanske i och för sig inte borde göra). De av motståndarnas argument Dennett återger eller citerar handlar knappast om innehållet i hans teori (vilket det nu eventuellt är), utan är främst angrepp på själva idén att det skulle kunna finnas en sådan teori. Motståndarna kan alltså betecknas som mystiker, ovilliga att ge avkall på tryggheten i medvetandets (vad det nu ska betyda) inneboende obegriplighet.

De återgivna antiteoretiska argumenten berör i huvudsak två saker: zombier och qualia. Tyvärr vet jag inte vilket svenskt ord som är lämpligt som översättning av qualia, vilket kanske bidrar till att jag inte helt och hållet greppar invändningarna som handlar om dem. Men jag tror också att det bidrar att dessa invändningar faktiskt inte är helt och hållet gripbara. Det verkar inte finnas någon vedertagen definition av vad qualia betyder – Dennett argumenterar emot flera alternativa betydelser.

Zombieargumentet tror jag dock att jag har förstått. Det går ut på att man håller för troligt att det skulle kunna finnas en varelse (en zombie) som agerar helt automatiskt, som en maskin, utan medvetande, men som ändå är omöjlig att skilja från en människa (Zombier i filosofin är alltså något helt annat än zombier på film.) Om ni inte stött på zombieargumentet förut tycker ni förmodligen att det låter ganska rimligt. Men det beror i så fall med största sannolikhet på att ni inte förstått dimensionen av vad de som använder argumentet egentligen menar. Ni tolkar det som någonting som skulle kunna vara rimligt – en ganska naturlig reaktion, som enligt Dennett föranlett en del naturvetare att felaktigt använda de filosofiska begreppen zombie och qualia för att beteckna observerbara neurovetenskapliga fenomen:

The principle of charity continues to bedevil this issue, however, and many scientists generously persist in refusing to believe that philosophers can be making a fuss about such a narrow and fantastical division of opinion.

Att en zombie inte kan skiljas från en människa innebär inte något så enkelt som att den ska klara Turingtestet. Nej, medlen för att jämföra zombien med en människa antas vara obegränsade. Man kan bryta ner den till molekylnivå, eller elementarpartikelnivå med godtycklig noggrannhet, utan att kunna se att den inte är en människa. Man skulle kunna leva hela sitt liv med en zombie utan att ha minsta möjlighet att märka att den är en zombie. Den skulle i alla situationer reagera exakt som en människa med motsvarande fysiska konstitution skulle göra – inte mindre känslosamt eller mer eller mindre rationellt i något avseende. Den har själv ingen kännedom eller känsla av att »vara en zombie« (mer än vad vem som helst av oss skulle kunna ha). Den skiljer sig inte från en människa på något annat sätt än på en enda punkt: den är har inget medvetande.

En festlig idé, som låter som någonting som hör hemma hos Douglas Adams, tillsammans med den intelligenta nyansen av blått och oändlig osannolikhetsmotorn, men tydligen är zombien ett begrepp som tas på allvar i högre akademiska kretsar. Här om inte förr borde man väl skrika efter en tydlig definition! Enligt vilken definition av medvetande är zombien annorlunda än en människa? Svaret på denna fråga måste rimligtvis leda till ett cirkelresonemang som skulle låta oss omedelbart avfärda zombieargumentet som en stollighet, utan att behöva argumentera sida upp och sida ner.

Men jag ska inte förneka att argumentationen delvis är underhållande. Jag hade till exempel väldigt roligt åt pseudokängurun. Föreställ er en varelse som lever på den australiska slätten. Betande, hoppande, spejande. Omöjlig att skilja från de andra djuren i känguruflocken i vilken den ingår som en fullvärdig medlem. På inget sätt beter den sig annorlunda än en känguru. Den upplever inte själv (i vilken utsträckning nu en känguru reflekterar över sin existens) att den är annorlunda än de andra djuren i flocken, åtminstone inte på något annat sätt än att den är sig själv. Inte ens om man kunde betrakta varje cell av av varelsen i mikroskop skulle man kunna finna något som indikerar att den inte är en känguru. Men den är ingen känguru. Den är en pseudokänguru. Varför? Jo, den saknar essensen av »att vara en känguru«.

Men trots att jag finner mycket av Dennetts argumentation tröttsam och meningslös i avsaknad av en tydlig problemdefinition hittar jag inte mycket där jag tycker att han har direkt fel. Faktum är att jag bara noterat en liten subtil detalj där jag i sak eventuellt har en motstridig uppfattning. Det är i essän What RoboMary Knows där Dennett, om jag förstår honom rätt, ger uttryck för uppfattningen att all information som våra nervsystem har möjlighet att uppfatta i princip går att uttrycka i naturligt språk. Det förefaller mig vara ett alltför djärvt antagande som argumentationen inte bör hängas upp på. Om man ändå vill hävda att det är så, så krävs återigen en tydligare definition av begrepp och förlopp. Möjligtvis kan språket uttrycka allt om man tillåts skapa nya språkliga begrepp för vad som helst, men de kan i så fall förmodligen inte skapas bara genom att man definierar dem inom språket. Det måste komma till stånd en överenskommelse mellan språkbrukarna om vilka sinnesförnimmelser varje begrepp beskriver.

En sekundär insikt, slutligen, som jag fått i sammanhanget, är att föresatsen att man ska skriva om något (i detta fall i form av det här blogginlägget) kan vara en avgörande drivkraft för att läsa slut någonting som man vill ha läst, trots att man inte tycker att det är så spännande att läsa det. Det ska jag antagligen använda mig av igen.

Foto av Kevin Reed, some rights reserved.